Det kan gå fort

Efter att ha varit uppe tidigt för att äta frukost och ta mina cellgiftspiller, så gick jag tillbaka och la mig en stund igen.
Somnade om direkt och gick sen upp vid 10.00.
Tittade ut och solen sken för fullt, detta är ju underbart.
Med ljus, sol och värme blir allt så mycket lättare.

Mitt på dagen åkte jag iväg för en lunchdate med Kajsa och Carolina.
Det var inget på lunchmenyn som lockade mig så vet ni vad jag åt till lunch?
Pizza!
Det smakade ok, men samvetet var inte ok efteråt.
Jag vill ju gå ner i vikt nu efter allt kortisonintag, och ner i vikt går man INTE om man äter pizza till lunch.
Men jag hade trevligt sällskap och vi hade mycket att ventilera. Tack för idag!!

Efter lunchen gick jag in på Stadium och köpte ett par gåstavar, nu tar jag mod och joinar pensionärerna.
Har insett att jag måste komma ut och gå mer.
Problemet jag har är att mina ben är så svaga nu att jag är orolig att jag ska snubbla omkull hela tiden.
Då kom jag på lösningen - gåstavar!
Så ska jag nog kunna hålla mig på benen.
Det lättade samvetet lite att jag i alla fall TÄNKTE på motion efter maten ;)

Idag har jag fått känna av baksidan av att leva i cancervärlden.
Fördelen i denna värld är att jag har lärt känna en massa helt underbara människor som jag aldrig annars hade lärt känna.
Nackdelen är att flera av dem lever med kronisk cancer precis som jag.

I september förra året åkte jag till Bonäs i Dalarna för en helg som Bröstcancerföreningen och Amelia sponsrade. Den var för oss unga kvinnor som lever med kronisk cancer. Läs mer här

Idag fick jag reda på att en av oss tjejer som var där, fina Birgitte, somnade in för gott för en vecka sedan.
Usch, det hemska med denna sjukdom är att det kan gå så himla fort.
Det var inte länge sedan hon skrev i vår hemliga grupp på facebook och höll oss uppdaterade om hur hon mådde och vilka behandlingar hon fick.
Sen gick det fort.
Men hon kommer alltid att finnas kvar i våra tankar och i våra hjärtan, och vi kommer ju att ses igen.....