måndag, april 25, 2011

Cancern - Bakgrund del 3

Så var det dags att börja fylla kroppen med gifter.
Onsdag 3 juni kl. 8.00 fick jag första omgången Taxotere.
Min man följde med mig.
Ganska precis 2 veckor senare började håret att trilla av och jag invigde min peruk vid midsommarfirandet....
Det gick ganska bra, lite ovant och kliade. Men det var inte så varmt ute så det gick ok.
24 juni och 15 juli var jag tillbaka igen för påfyllnad av samma gifter.

Jag mådde faktiskt över förväntan, fick inga hemska biverkningar förutom att det gjorde lite ont i kroppen första dagarna. Och självklart var jag trött (story of my life...).

Det jobbigaste var att jag reagerade på den höga dosen av kortison man tar dagarna före och efter behandling genom att få jättefinnar och utslag på hela huvudet. Och om det kliade! Jättejobbigt, samtidigt som värmen mitt i sommaren gjorde en svettig och varm. Jag brukade lägga en påse med frysta ärtor på huvudet för att kyla ner det....
Men vid nästa läkarbesök tog jag upp det och kortisondosen reducerades inför nästa omgång och då blev det bättre. Ärren efter utslagen/finnarna fanns där hela tiden dock. Så det var inte tal om att visa sig utan sjal eller peruk.

I och med att det var sommar och varmt så funkade det inte riktigt med peruken, jag använde för det mesta sjal vilket var mycket skönare. Och nu när jag tittar tillbaka på foton när jag har peruken på mig så tycker jag att det såg väldigt lustigt ut. Jag har ganska lite och tunt hår och ingen lugg. Peruken (den tunnaste som fanns då) hade ändå tjockt hår och lugg (fanns inte heller utan lugg då).
Peruken användes med andra ord inte många gånger, den ser fortfarande ut som ny.

Taxoteren gjorde i alla fall susen. Efter 3 behandlingar hade tumören krympt helt. Onkologerna jag träffade tyckte det var helt otroligt resultat och det var lite halleluja-stämning i min journal ;)
Men - de var ändå snabba att påpeka att behandlingen måste ändå fullföljas och bröstet måste ändå opereras bort helt. Det finns tydligen inte tillräckligt med forskning om detta med att inte ta bort hela bröstet så därför ville de inte chansa.

Följande 3 behandlingar var ett annat cellgift som kallas FEC.
Det får man oftast inte ont i kroppen av utan blir mest illamående. Det höll i ca 10 dagar efter behandling och sen var man "normal" igen. Det var bara att bita ihop.

17 september fick jag min sista dos.
Sommaren hade ändå gått fort och nu var jag lycklig över att det var klart!!
Nu var det bara att samla nya krafter och fokusera på operationen som var inbokad till tisdagen 13 oktober kl. 8.00.

Dagen kom snabbt och operationen gick bra, den utfördes på dagkirurgen på Samariterhemmet.
I alla papper som jag fått hade gick det att läsa att detta var en "dagoperation" och att jag skulle åka hem direkt efteråt. Jag var lite orolig för det. Ska dom bara skicka hem en så där direkt efteråt?? Andra jag hade pratat med fick alla stanna en natt för observation.

När jag pratade med kirurgen precis innan op'en så frågade jag om det, och hennes svar var att hon ville att jag skulle stanna en natt. Jag skulle få åka ambulans upp till Ackis efteråt.

När jag vaknade upp efter op'en fick jag ligga en stund i en säng. Sen efter nån timme så kom en sköterska och frågade om det var ok om jag satt i en stol i stället för det är någon som behöver sängen mer än jag....öhhhh vad svarar man? Ja, sa jag. Och nu är kl. ca 11.00 om jag minns rätt.
Varm mat fanns det inte heller utan lunchen blev renklämma och nyponsoppa. Jag var vrålhungrig.
Det lovades att kl. 14.00 skulle ambulansen komma och skjutsa mig.
Efter ett tag får jag veta att det är fullt på avdelningen på Ackis och jag får inte komma dit förrän kl. 17.00.
Så det var bara att fortsätta äta renklämmor och dricka nyponsoppa. Men jag var inte nöjd över att sitta nyopererad i en oskön fåtölj precis hela dagen.....

Väl uppe på Ackis fick jag dela rum med en väldigt gammal dam som låg och lät och skrek precis hela natten och bajsa på sig med jämna mellanrum så personalen kom in och tände lamporna för att byta på henne ett antal gånger. Jag som trodde jag skulle få vila.....och få en god natts sömn.......
Jag var glad när jag fick åka hem nästa dag.

Fortsättning följer....
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar