fredag, april 22, 2011

Cancern - Bakgrund del 2

Efter mammografin på torsdagen så var det 1:maj på fredagen, så jag visste att jag kommer absolut inte få något slags besked alls innan veckan efter. Så nu var det bara att försöka glömma detta över helgen.
För på lördagen var det min bästa kompis bröllop och jag var brudtärna och hade mycket att förbereda inför festen. Och på något vis så lyckades jag.
Solen sken även denna dag och bröllop var jättefint, festen efteråt var också lyckad.
Jag tror att jag undermedvetet visste att denna dag och denna fest var det sista riktigt roliga jag kommer att ha för lång tid framöver, och jag tror tamejsjutton att jag var en av dom sista att lämna festen!

När jag kommer till jobbet på måndag morgon så ringer mobilen ganska omgående.
Det var en sköterska från bröstkirurgen på Akademiska som undrade om jag kunde komma in på fredag och träffa läkaren Fredrik Wärnberg. Tankarna började att snurra runt i huvudet.
Ja, sa jag självklart. Har ni fått svaren från mammografin/biopsin eller? frågade jag även.
Nej, jag vet ingenting sa hon.
Jag vet bara att läkaren vill träffa dig på fredag och jag vill kolla med dig innan jag skickar ut brevet med läkartiden i fall att du inte hinner få den med posten.
Ok, sa jag och la på.
Och googlade självklart direkt på läkarens namn. Han är "chefen" för bröstkirurgen på Akademiska, varför skulle han vilja träffa mig och jag inte har cancer???
Dessutom - det sista dom sa på mammografin var att vårdcentralen skulle höra av sig med svaret.
och då frågade jag mig själv igen; varför ringer dom från Ackis om jag inte har cancer??

Så nu visste jag egentligen redan att jag hade cancer, det var bara ingen som hade talat om det för mig än.

Sen efter en liten stund så ringde läkaren från vårdcentralen, bara för att höra om Akademiska hade hört av sig till mig. Ja, sa jag, men dom gav mig inget svar utan ville bara att jag ska komma dit på fredag.
Ok, sa han. Bra, jag ville bara kolla att dom har hört av sig.
????? tänkte jag. Inget svar av honom heller.

Ni ska tro att det var en lång väntan dessa dagar fram till fredag. Det roliga (om man nu kan säga så) i det hela är också att på onsdagen kommer läkartiden i posten. Bra, tänkte jag tills jag tittade på formuläret det skickade med i kuvertet "Att fyllas i inför operation" tror jag den hette?
Ingen har fortfarande talat om för mig om jag har cancer eller inte!!
Jag började att fylla i formuläret och kommer till en av de sista frågorna, som löd:
Har du någon som kan skjutsa dig hem efter operationen?

DET ÄR INGEN SOM HAR TALAT OM FÖR MIG ATT JAG HAR CANCER ÄN!!!!!!!

Om jag hade ett litet, litet hopp någonstans innan detta att det ändå kanske inte var cancer, så var det hoppet definitivt borta nu.

Fredagen 8 maj 2009, precis 3 veckor på dagen efter att jag var till vårdcentralen så bekräftade Fredrik Wärnberg att jag har bröstcancer. Jag visste det redan.
Tumören var stor. Dom tror att det ev. är två tumörer som växt ihop. Men totalt var den ca 12 cm (!)
Och man kan undra hur man kan gå omkring med en 12 cm stor tumör i bröstet. Men det var inte som en stor rund boll, utan bröstet kändes bara knöligt och ömt. Och jag blir fortfarande arg när jag läser på många ställen att är bröstet ömt eller gör ont så är det troligtvis inte cancer  för det är fel, fel, fel.
Det kan visst göra ont!

Jag och min man gick därifrån i tårar. Varför? Varför? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Är detta mitt straff för något jag gjort tidigare i livet? Varför? Och barnen? Jag ska ju dö nu!
Många tankar och tårar.

Efter detta läkarbesök, så åkte jag hem.
Min man åkte till jobbet, jag ville vara själv och bara vara.
Jag satte mig i solen och började att läsa allt material jag fått med mig från bröstsjuksköterskan.
En bok bla om olika stadier man går igenom efter ett sådant här besked och mycket annat.

Jag skulle bli diskuterad på måndagens läkarkonferens och sedan få träffa onkologen Jeff direkt efter på eftermiddagen, ca 15.30 tror jag det var.

Helgen där emellan bestod av mycket tankar, tårar och prat. Jag ringde mamma och mina systrar och berättade. De blev självklart chockade. Jag hade inte ens talat om att jag hade sökt för knölen. (eftersom det ändå inte var något...) Lite dumt av mig tänkte jag direkt efteråt, nu blev ju chocken ännu värre för dom än om jag hade förvarnat lite om vad som var på gång.
Jag och min man pratade mycket och bestämde att vi måste, måste anstränga oss för att prata mycket och vara öppna med hur vi känner hela tiden och denna bisarra situation.

Jag åkte in till jobbet på måndag morgon och berättade även då för min chef och mina kollegor. Alla var lika chockade.
Vid det här laget trodde jag att jag var ok att prata om det, men så fort jag kom till ordet cancer så började tårarna rinna. Och så var det ganska länge, precis som att när jag sa själva ordet cancer, så var det som att trycka på gråtknappen.

Så gick vi tillbaka för att träffa Jeff. Han var och är än idag en jättebra onkolog som jag verkligen har förtroende för. Han berättar allt tydligt och enkelt så att man förstår vad som händer, och varför hela tiden.

Detta var självklart ett långt läkarbesök med mycket info.
Han berättade att eftersom knölen var så stor vill han att jag skulle få cellgiftsbehandlingen först, för att krympa tumören innan operationen och "lära känna" (?) tumören.
Men han ville även att om min tumör var HER2-positiv att jag skulle vara med i en studie. Men han hade inte svaret från patologerna än om vilken typ av tumör jag hade.

Efter ett par dagar ringde han igen och sa att svaret kommit att min tumör är HER2 positiv och ville därför att jag skulle var med i studien. Så då fick jag tider direkt veckan därpå för att göra en massa andra undersökningar. Bla Scint-, DT och PET-röntgen. Plus att jag skulle få en port a cath inopererad. Så det blev en massa spring fram och tillbaka till sjukhuset. Som tur är så jobbar jag ca 10 min med bil och bor ca 25 min med bil från Ackis.

Jag fortsatte dock att jobba som vanligt efter beskedet, kände att jag skulle bli knäpp av att gå hemma och tänka på cancer hela tiden.

Sen så ringde Jeff igen. Eftersom studien jag skulle vara med i styrs från Tyskland skickar dom alltid en bit av "biopsi vävnaden" dit för dubbelkoll. Och gissa vad - tyskarna kom fram till att min tumör var INTE HER2-positiv..... Då blev jag lite chockad och frågade självklart, så vem ska vi tro på mest? tyskarna eller patologerna på Ackis? Svaret var tyskarna enl. honom. Deras test var noggrannare.

Jaha, nu då. Då var det bara att glömma allt vad som sagts med studien.
Fördelen var dock att jag hann få göra en PET röntgen.
Min DT röntgen hade nämligen visat att jag har en fläck på lungan, därför fick jag göra PET röntgen för att se om det var en metastas (spridning). Så även där blev det en nervös väntan på svar. Som tur var så var det inte spridning utan troligtvis något gammalt ärr på lungan som är normalt att ha.

Tiden gick med alla dessa undersökningar etc. och allt jag bara ville var att komma igång med cellgiftsbehandlingen. Bara någonting hände som kämpade emot skitcancern.
I mitt huvud kändes det som om tumören växte flera centimeter varje dag som vi väntade.

Till slut så fick jag i alla fall ett startdatum. 3 juni skulle jag få min första behandling av Taxotere. Samtidigt skulle jag även ta cellgifter dagligen i tablettform (Xeloda).

Fortsättning följer.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar