fredag, april 29, 2011

Friday 29 April 2011

Nu är det bröllop på gång.
Jag sitter bänkad på soffan för att se allt samtidigt som jag försöker lista ut när jag ska hinna åka och jobba några timmar som planerat utan att missa de "viktiga" bitarna. Inget stort världsproblem precis, men eftersom jag har bott många år i England och är gift med en Engelsman så är jag lite extra nyfiken på detta.
Plus att jag gillar bröllop, det är vackert och alla är så lyckliga, precis som det ska vara.

Det verkar dock som om det är kallt och lite ruggigt i London idag - synd, dom har ju haft jättefint väder precis som oss ett bra tag nu.










Och ett tack till Helena som påpekade att min kommentarsfunktion inte har funkat riktigt som den ska. Nu har jag fixat till det och det funkar.
Lämna gärna en kommentar om du tittar förbi här, det är kul att läsa och uppskattas!

torsdag, april 28, 2011

Varför?

Igår vad det behandling nr 15. Det gick bra och snabbt som vanligt.

Satt där i stolen och funderade lite och kom på att det faktiskt väldigt sällan går mer än några minuter utan att jag tänker på att jag har cancer. Det är någonting som sitter inpräntat i huvudet och liksom inte vill försvinna.
Det har blivit en dela av min identitet. Vilket jag egentligen inte vill.
Jag vill bara vara Jenny.
Jag vill inte vara Jenny - hon med cancer.
Men egentligen vet jag inte om det är så folk tänker, det kanske bara är jag som tror att det är så?

Så funderar jag på hur det kommer att bli när barnen blir lite äldre och kompisarna börjar att prata mer och fråga mera frågor. Vad kommer mina tjejer att svara då?
Och det är ju det som är utmaningen nu, att hela tiden vara alert på alla signaler från dom, att svara ärligt och realistiskt på deras frågor, att få dem att prata om sjukdomen och inte hålla något inne.

Än slå länge tycker jag faktiskt att vi har lyckats bra, det kommer frågor ibland och jag svarar, och sen leker dom vidare....
Dom verkar stabila och trygga.
Lärarna har inte sett några tecken eller "konstiga" beteenden.

Det är jag som måste jobba mer på att släppa tankarna. Vem vet hur länge till jag kommer att leva?
Förhoppningsvis blir det fortfarande många år till och då vill jag ju inte slösa bort åren med onödiga tankar....
Men det är svårt och livet är orättvist.
Den stora frågan är och förblir -
VARFÖR?
VARFÖR JUST JAG?

onsdag, april 27, 2011

Uppror på vårdcentralen

Igår var jag till vårdcentralen här i Storvreta för att ta blodprover. Tänkte att det är nog mycket folk så här på en tisdagmorgon direkt efter påsk, så jag åkte dit till kl. 09.00.
Dom har drop-in fram till halv 11. Sen kommer "blodbilen" för att ta med alla prover till Ackis. Så man måste hinna bli stucken innan dess.
Men det här vårdcentralen går nog till världshistorien som den mest oeffektiva.
För det första så är det "drop in", men om man måste ta prov på uppdrag av en läkare på vårdcentralen så får man en rosa lapp. Om man (som jag och många andra) kommer från Ackis så får man en grön nummerlapp.

Sen så får alla med en rosa lapp komma in före dom med grön lapp, oavsett om dom kom flera timmar senare.
Vilket resulterar i att man kan komma dit 08.00, får sin gröna lapp, för att sedan sitta där och titta på dem som kommit senare, fått rosa lapp, får gå in och ta prover för att sedan gå hem.

Min granne, en väldigt gammal man satt där förra gången från kl. 08.00 till kvart i elva !!!! Han såg jättedålig ut, så jag frågade i kassan efter ett par timmar om de kunde låta honom gå in, men det var som att prata med väggen, och de säger bara
- Jag kan inte göra nåt...
Man blir så frustrerad.

Jag tar alltid djupa andetag och påminner mig själv att inte bli upprörd innan jag går dit, för jag vet ju vid det här laget hur det fungerar. Men det är ändå väldigt svårt att hålla sig lugn....
Det jag inte är så förtjust i är dock att sitta där i väntrummet länge, mitt bland sjuka människor, som kommer in och hostar och snörvlar och ser väldigt hängiga ut. Då blir jag orolig eftersom jag är infektionskänslig nu när jag får cellgiftsbehandling. Jag vill absolut inte bli sjuk, och försöker egentligen att hålla mig undan sådana här situationer.

Ett antal människor satt i alla fall där i väntrummet och blev mer och mer arga, en del var så arga att dom skällde lite till på receptionisten och gick därifrån! En man bestämde sig för att skriva att brev till ledningen på vårdcentralen och började att samla in underskrifter.... Uppror!!


Till slut i alla fall, strax efter 11 kom jag därifrån. Jag trodde ett tag att det bara var att åka vidare till Ackis och sätta sig där och vänta. Men nu hann jag precis i alla fall.

Och inget samtal kom det på eftermiddagen heller, vilket betyder att än en gång så var blodvärderna ok, och kroppen redo för mer gifter!

Kvällen blev sen. Mannen och barnen kom ju som sagt var hem från England och hade mycket att visa och berätta. Det verkar som om dom var jättenöjda och har haft det väldigt bra. Det har varit högsommar värme därborta hela påsklovet. 
Hela England laddar tydligen för bröllopet på fredag (Prince William och Kate).
Dagen är en "bank holiday" i år så att alla kan följa och titta på bröllopet. Jag tror cermonin börjar kl. 12.00 (svensk tid). Så det ska jag försöka att titta på en stund! Jag gillar bröllop!

Här är en rolig reklamsnutt jag hittade på You tube från det engelska Mobiltelefonbolaget T-Mobile.
Jag småskrattade faktiskt när jag såg den, tänk om bröllopet blir så här... väldigt traditionsenligt... not!

måndag, april 25, 2011

Saknar saknar saknar

Åhhhh, vad jag saknar mina älsklingar nu.
Jag har varit själv hela påsken. Dom har varit i England och hälsat på vänner och familj.
Men nu är dom på väg hem! Äntligen.
Och lilla L fyllde 6 år på skärtorsdagen. Så nu får jag äntligen fira henne.
Jag har slagit in presenter, köpt tårta och plockat lite vitsippor.



 Hon har talat om för mig flera gånger att hon vill ha en rosa tårta med en blomma, och då blir det så ;)

Oj, oj vad det ska kramas!!!


Cancern - Bakgrund del 3

Så var det dags att börja fylla kroppen med gifter.
Onsdag 3 juni kl. 8.00 fick jag första omgången Taxotere.
Min man följde med mig.
Ganska precis 2 veckor senare började håret att trilla av och jag invigde min peruk vid midsommarfirandet....
Det gick ganska bra, lite ovant och kliade. Men det var inte så varmt ute så det gick ok.
24 juni och 15 juli var jag tillbaka igen för påfyllnad av samma gifter.

Jag mådde faktiskt över förväntan, fick inga hemska biverkningar förutom att det gjorde lite ont i kroppen första dagarna. Och självklart var jag trött (story of my life...).

Det jobbigaste var att jag reagerade på den höga dosen av kortison man tar dagarna före och efter behandling genom att få jättefinnar och utslag på hela huvudet. Och om det kliade! Jättejobbigt, samtidigt som värmen mitt i sommaren gjorde en svettig och varm. Jag brukade lägga en påse med frysta ärtor på huvudet för att kyla ner det....
Men vid nästa läkarbesök tog jag upp det och kortisondosen reducerades inför nästa omgång och då blev det bättre. Ärren efter utslagen/finnarna fanns där hela tiden dock. Så det var inte tal om att visa sig utan sjal eller peruk.

I och med att det var sommar och varmt så funkade det inte riktigt med peruken, jag använde för det mesta sjal vilket var mycket skönare. Och nu när jag tittar tillbaka på foton när jag har peruken på mig så tycker jag att det såg väldigt lustigt ut. Jag har ganska lite och tunt hår och ingen lugg. Peruken (den tunnaste som fanns då) hade ändå tjockt hår och lugg (fanns inte heller utan lugg då).
Peruken användes med andra ord inte många gånger, den ser fortfarande ut som ny.

Taxoteren gjorde i alla fall susen. Efter 3 behandlingar hade tumören krympt helt. Onkologerna jag träffade tyckte det var helt otroligt resultat och det var lite halleluja-stämning i min journal ;)
Men - de var ändå snabba att påpeka att behandlingen måste ändå fullföljas och bröstet måste ändå opereras bort helt. Det finns tydligen inte tillräckligt med forskning om detta med att inte ta bort hela bröstet så därför ville de inte chansa.

Följande 3 behandlingar var ett annat cellgift som kallas FEC.
Det får man oftast inte ont i kroppen av utan blir mest illamående. Det höll i ca 10 dagar efter behandling och sen var man "normal" igen. Det var bara att bita ihop.

17 september fick jag min sista dos.
Sommaren hade ändå gått fort och nu var jag lycklig över att det var klart!!
Nu var det bara att samla nya krafter och fokusera på operationen som var inbokad till tisdagen 13 oktober kl. 8.00.

Dagen kom snabbt och operationen gick bra, den utfördes på dagkirurgen på Samariterhemmet.
I alla papper som jag fått hade gick det att läsa att detta var en "dagoperation" och att jag skulle åka hem direkt efteråt. Jag var lite orolig för det. Ska dom bara skicka hem en så där direkt efteråt?? Andra jag hade pratat med fick alla stanna en natt för observation.

När jag pratade med kirurgen precis innan op'en så frågade jag om det, och hennes svar var att hon ville att jag skulle stanna en natt. Jag skulle få åka ambulans upp till Ackis efteråt.

När jag vaknade upp efter op'en fick jag ligga en stund i en säng. Sen efter nån timme så kom en sköterska och frågade om det var ok om jag satt i en stol i stället för det är någon som behöver sängen mer än jag....öhhhh vad svarar man? Ja, sa jag. Och nu är kl. ca 11.00 om jag minns rätt.
Varm mat fanns det inte heller utan lunchen blev renklämma och nyponsoppa. Jag var vrålhungrig.
Det lovades att kl. 14.00 skulle ambulansen komma och skjutsa mig.
Efter ett tag får jag veta att det är fullt på avdelningen på Ackis och jag får inte komma dit förrän kl. 17.00.
Så det var bara att fortsätta äta renklämmor och dricka nyponsoppa. Men jag var inte nöjd över att sitta nyopererad i en oskön fåtölj precis hela dagen.....

Väl uppe på Ackis fick jag dela rum med en väldigt gammal dam som låg och lät och skrek precis hela natten och bajsa på sig med jämna mellanrum så personalen kom in och tände lamporna för att byta på henne ett antal gånger. Jag som trodde jag skulle få vila.....och få en god natts sömn.......
Jag var glad när jag fick åka hem nästa dag.

Fortsättning följer....
 

söndag, april 24, 2011

Sommar?

Vi har inga semesterplaner än.
Allt hänger egentligen på om jag får "ledigt" från behandlingen och hur länge i sådana fall. Förhoppningsvis kan läkaren ge mig ett svar direkt vid nästa läkarbesök om ett par veckor.

Eller en sak har vi planerad.  När jag fyllde år fick jag biljetter till Take That konserten i Tyskland i sommar av min man. Så dit ska vi absolut!!
Egentligen ville jag gå på konserten i London, men biljetterna sålde slut på typ 2 sekunder när de släpptes, sen så hade jag mer eller mindre glömt bort det.
Men min man kom ihåg. Han är väldigt duktig på att komma på bra presenter.Och jag har absolut ingenting emot att åka till Tyskland. Kan ju faktiskt passa på och testa om språket sitter kvar långt bak någonstans i mitt huvud. Det blir en utmaning.

Det är kul att ha någonting att se fram emot! Det behöver jag.

Här är ett litet smakprov av pojkarna som nu är vuxna (snygga!) män.....




fredag, april 22, 2011

Glad Påsk!

Åhh, vad härlig det är med sol. Härligt att få sovmorgon. Härligt att vara ledig. Härligt att vara ute.
Solen gör under!

Började dagen med att leta fram min nya peruk, som jag hämtade ut när jag började att tappa håret igen.
Sen efter det så har jag inte tappat allt hår och den har legat kvar i kartongen inne i garderoben.
Men nu börjar jag bli riktigt less på det lilla hår jag har och har börjat fundera på om jag ska börja använda peruken.... fast det kliar med peruk....och när det är varmt ute så kliar det ännu mer....
hmmmm, jag har beslutsångest.
Den ska i alla fall klippas till lite grann, till en lite kortare frisyr hade jag tänkt, men det har inte blivit av än eftersom jag inte har använt den. Jag ska nog ringa frisören och få det gjort i alla fall, om jag nu bestämmer mig för att börja använda den.... velig? jag? nej? Så här ser den ut just nu i alla fall.



På eftermiddagen har jag varit ute i trädgården och planterat lite blommor och fixat lite


När jag ändå höll på att ta kort så fick jag lust att fota påsktulpanerna och påskdekorationen också....


GLAD PÅSK!!

Cancern - Bakgrund del 2

Efter mammografin på torsdagen så var det 1:maj på fredagen, så jag visste att jag kommer absolut inte få något slags besked alls innan veckan efter. Så nu var det bara att försöka glömma detta över helgen.
För på lördagen var det min bästa kompis bröllop och jag var brudtärna och hade mycket att förbereda inför festen. Och på något vis så lyckades jag.
Solen sken även denna dag och bröllop var jättefint, festen efteråt var också lyckad.
Jag tror att jag undermedvetet visste att denna dag och denna fest var det sista riktigt roliga jag kommer att ha för lång tid framöver, och jag tror tamejsjutton att jag var en av dom sista att lämna festen!

När jag kommer till jobbet på måndag morgon så ringer mobilen ganska omgående.
Det var en sköterska från bröstkirurgen på Akademiska som undrade om jag kunde komma in på fredag och träffa läkaren Fredrik Wärnberg. Tankarna började att snurra runt i huvudet.
Ja, sa jag självklart. Har ni fått svaren från mammografin/biopsin eller? frågade jag även.
Nej, jag vet ingenting sa hon.
Jag vet bara att läkaren vill träffa dig på fredag och jag vill kolla med dig innan jag skickar ut brevet med läkartiden i fall att du inte hinner få den med posten.
Ok, sa jag och la på.
Och googlade självklart direkt på läkarens namn. Han är "chefen" för bröstkirurgen på Akademiska, varför skulle han vilja träffa mig och jag inte har cancer???
Dessutom - det sista dom sa på mammografin var att vårdcentralen skulle höra av sig med svaret.
och då frågade jag mig själv igen; varför ringer dom från Ackis om jag inte har cancer??

Så nu visste jag egentligen redan att jag hade cancer, det var bara ingen som hade talat om det för mig än.

Sen efter en liten stund så ringde läkaren från vårdcentralen, bara för att höra om Akademiska hade hört av sig till mig. Ja, sa jag, men dom gav mig inget svar utan ville bara att jag ska komma dit på fredag.
Ok, sa han. Bra, jag ville bara kolla att dom har hört av sig.
????? tänkte jag. Inget svar av honom heller.

Ni ska tro att det var en lång väntan dessa dagar fram till fredag. Det roliga (om man nu kan säga så) i det hela är också att på onsdagen kommer läkartiden i posten. Bra, tänkte jag tills jag tittade på formuläret det skickade med i kuvertet "Att fyllas i inför operation" tror jag den hette?
Ingen har fortfarande talat om för mig om jag har cancer eller inte!!
Jag började att fylla i formuläret och kommer till en av de sista frågorna, som löd:
Har du någon som kan skjutsa dig hem efter operationen?

DET ÄR INGEN SOM HAR TALAT OM FÖR MIG ATT JAG HAR CANCER ÄN!!!!!!!

Om jag hade ett litet, litet hopp någonstans innan detta att det ändå kanske inte var cancer, så var det hoppet definitivt borta nu.

Fredagen 8 maj 2009, precis 3 veckor på dagen efter att jag var till vårdcentralen så bekräftade Fredrik Wärnberg att jag har bröstcancer. Jag visste det redan.
Tumören var stor. Dom tror att det ev. är två tumörer som växt ihop. Men totalt var den ca 12 cm (!)
Och man kan undra hur man kan gå omkring med en 12 cm stor tumör i bröstet. Men det var inte som en stor rund boll, utan bröstet kändes bara knöligt och ömt. Och jag blir fortfarande arg när jag läser på många ställen att är bröstet ömt eller gör ont så är det troligtvis inte cancer  för det är fel, fel, fel.
Det kan visst göra ont!

Jag och min man gick därifrån i tårar. Varför? Varför? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Är detta mitt straff för något jag gjort tidigare i livet? Varför? Och barnen? Jag ska ju dö nu!
Många tankar och tårar.

Efter detta läkarbesök, så åkte jag hem.
Min man åkte till jobbet, jag ville vara själv och bara vara.
Jag satte mig i solen och började att läsa allt material jag fått med mig från bröstsjuksköterskan.
En bok bla om olika stadier man går igenom efter ett sådant här besked och mycket annat.

Jag skulle bli diskuterad på måndagens läkarkonferens och sedan få träffa onkologen Jeff direkt efter på eftermiddagen, ca 15.30 tror jag det var.

Helgen där emellan bestod av mycket tankar, tårar och prat. Jag ringde mamma och mina systrar och berättade. De blev självklart chockade. Jag hade inte ens talat om att jag hade sökt för knölen. (eftersom det ändå inte var något...) Lite dumt av mig tänkte jag direkt efteråt, nu blev ju chocken ännu värre för dom än om jag hade förvarnat lite om vad som var på gång.
Jag och min man pratade mycket och bestämde att vi måste, måste anstränga oss för att prata mycket och vara öppna med hur vi känner hela tiden och denna bisarra situation.

Jag åkte in till jobbet på måndag morgon och berättade även då för min chef och mina kollegor. Alla var lika chockade.
Vid det här laget trodde jag att jag var ok att prata om det, men så fort jag kom till ordet cancer så började tårarna rinna. Och så var det ganska länge, precis som att när jag sa själva ordet cancer, så var det som att trycka på gråtknappen.

Så gick vi tillbaka för att träffa Jeff. Han var och är än idag en jättebra onkolog som jag verkligen har förtroende för. Han berättar allt tydligt och enkelt så att man förstår vad som händer, och varför hela tiden.

Detta var självklart ett långt läkarbesök med mycket info.
Han berättade att eftersom knölen var så stor vill han att jag skulle få cellgiftsbehandlingen först, för att krympa tumören innan operationen och "lära känna" (?) tumören.
Men han ville även att om min tumör var HER2-positiv att jag skulle vara med i en studie. Men han hade inte svaret från patologerna än om vilken typ av tumör jag hade.

Efter ett par dagar ringde han igen och sa att svaret kommit att min tumör är HER2 positiv och ville därför att jag skulle var med i studien. Så då fick jag tider direkt veckan därpå för att göra en massa andra undersökningar. Bla Scint-, DT och PET-röntgen. Plus att jag skulle få en port a cath inopererad. Så det blev en massa spring fram och tillbaka till sjukhuset. Som tur är så jobbar jag ca 10 min med bil och bor ca 25 min med bil från Ackis.

Jag fortsatte dock att jobba som vanligt efter beskedet, kände att jag skulle bli knäpp av att gå hemma och tänka på cancer hela tiden.

Sen så ringde Jeff igen. Eftersom studien jag skulle vara med i styrs från Tyskland skickar dom alltid en bit av "biopsi vävnaden" dit för dubbelkoll. Och gissa vad - tyskarna kom fram till att min tumör var INTE HER2-positiv..... Då blev jag lite chockad och frågade självklart, så vem ska vi tro på mest? tyskarna eller patologerna på Ackis? Svaret var tyskarna enl. honom. Deras test var noggrannare.

Jaha, nu då. Då var det bara att glömma allt vad som sagts med studien.
Fördelen var dock att jag hann få göra en PET röntgen.
Min DT röntgen hade nämligen visat att jag har en fläck på lungan, därför fick jag göra PET röntgen för att se om det var en metastas (spridning). Så även där blev det en nervös väntan på svar. Som tur var så var det inte spridning utan troligtvis något gammalt ärr på lungan som är normalt att ha.

Tiden gick med alla dessa undersökningar etc. och allt jag bara ville var att komma igång med cellgiftsbehandlingen. Bara någonting hände som kämpade emot skitcancern.
I mitt huvud kändes det som om tumören växte flera centimeter varje dag som vi väntade.

Till slut så fick jag i alla fall ett startdatum. 3 juni skulle jag få min första behandling av Taxotere. Samtidigt skulle jag även ta cellgifter dagligen i tablettform (Xeloda).

Fortsättning följer.....

onsdag, april 20, 2011

Markören går åt rätt håll

Så var det dags för behandling igen.
Idag var det Lotten som tog hand om mig. Jag måste säga att alla sköterskorna på oda är så himla trevliga - jämt! Jag tycker dom är helt otroliga som har detta jobb och ändå alltid är så positiva och glada. Jag har många gånger funderat på att baka och ta med till personalrummet där, men än så länge har det inte blivit av. Jag känner att jag vill visa min uppskattning på något vis. Eller kanske är det bättre att göra en fruktkorg? Vad tror ni sköterskorna skulle uppskatta mest?

Det första jag frågade var om blodprovet jag tog förra veckan.
Provet där dom kollar en cancermarkör som heter Ca 15-3.
Med hjälp av den kan man se hur mycket cancer det är i kroppen.
Som jag har förstått det så ska man inte haka upp sig alltför mycket på själva siffran. Det som är intressant är om siffran går upp eller ner. Och min siffra har gått ner. Nu är den 118. Sist jag tog blodprovet så var siffran 160. Så det är ju väldigt positivt.

Idag fick jag fönsterplats, passade på att ta ett foto på utsikten - inte allt för upphetsande, men man kan följa årstiderna från detta fönster. När jag började att gå på oda i juni 2009 var det grönt och sommar.
Nu har jag gått där sen innan jul och det har varit mörkt och snöigt och kallt! Nu äntligen så går vi mot sommaren igen. Vilken skillnad det gör bara att det är ljust när jag åker dit!


Och här är ingången 78/79. Detta är ett gammalt hus, ett av dom äldsta på Ackis tror jag. Ganska grått och tråkigt både på utsidan och insidan.


I morse försökte jag även att sätta på lite mascara igen, ögonfransarna har blivit ännu färre nu!

tisdag, april 19, 2011

Solsken!

Igår jobbade jag i nästan 6 timmar.
Mitt arbete är inte fysiskt krävande, men jag behöver ha hjärnan med hela tiden för att saker och ting ska bli rätt. Och det är svårt.
Jag har alltid varit fröken ordning och reda på jobbet. Har koll på mycket och har många saker på gång samtidigt. Det har inte varit något problem förr.
Annat är det nu.... det är nästan komiskt.
Mina kom ihåg lappar är många, en del tappar jag t.o.m bort....
När jag tittar tillbaka på något jag skrivit eller räknat, så frågar jag allt för ofta mig själv
 - Hur tänkte jag här egentligen?
Jag får många goda skratt på jobbet.

När jag åker från jobbet är jag oftast helt slut. Det är kul att jobba då och då, men det tar på krafterna.
Det är ju en social grej också, jag har väldigt trevliga jobbarkompisar och det är kul att träffa dem.
Jag skulle tycka det var väldigt tråkigt att inte jobba något alls, men det gäller att hålla det på en lagom nivå för att jag inte ska bli sliten av det.
Jag glömmer alltför ofta bort att jag faktiskt får cellgifter en gång i veckan och att min kropp inte orkar lika mycket som jag skulle vilja att den gjorde!

Idag var det först blodprover innan yogan som vanligt.
Jag vet att mina vita har varit lite lägre på sistone, ett tecken på att kroppen börjar bli sliten av alla behandlingar och inte hinner återhämta sig ordentligt.
Så nu går jag och väntar varje tisdag eftermiddag på att dom ska ringa från oda och säga att behandlingen blir inställd imorgon.
Men jag fick inget samtal idag heller....och det är ju bra egentligen.
Det är en konstig känsla att inte ha koll och kunna bestämma över sin kropp. Jag vill gärna veta vad som ska hända och tycker om rutiner och att planera.
Det är något jag jobbar med varje dag, att leva i nuet och acceptera saker och ting för vad det är och att jag kan inte styra allt.

Jag hade några minuter över innan yogan började, så jag passade på att sätt mig ner några minuter i solen.


måndag, april 18, 2011

Spåtanten Solan

Igår var jag och hos en spåtant.
Jag har varit hos henne två gånger förut.
Första gången sa hon en massa saker som stämde exakt. Det var nästa lite spooky.
Andra gången sa hon inte så mycket, utan mest bara lite allmänna saker som inte riktigt stämde.... då blev jag besviken. Så när det nu fanns en chans att träffa henne igen tänkte jag att jag prövar igen och ger henne en sista chans.

Men jag blev faktiskt lite besviken.
Det hon sa var att jag var trött.....och ja, det stämmer, morfinet och cellgifterna gör mig väääldigt trött.
Hon sa att jag skulle gå och kolla mina järnvärden.....
Jag kanske förväntar mig för mycket när jag tycker att hon borde ha sett i korten att jag är sjuk.

Hon såg att jag hade en "väldigt bra gubbe". Det visste jag redan ;)
Och fina barn, en flicka och en pojke. Fel! jag har två flickor.

När jag frågade om min hälsa så såg hon inget drastiskt, skönt! Så den biten väljer jag att tro på.
Och så fick jag några turnummer och rådet att spela på "dagens dubbel". Lika upp och nere.
Öhhhhh? Jag har ingen aning vad hon pratar om, men jag får nog ta reda på det och göra ett försök.

Jag vet inte vad jag vill att hon ska säga egentligen.
Det kanske inte händer så mycket mer i mitt liv än att vara mamma och vara sjuk.
Men 300 kr för ca 10-15 min av ingenting är dyrt! Så nu blir det inga mer spåtantbesök för min del!

Hittade en rolig website, där man kunde göra massa kul saker med sina foton.

söndag, april 17, 2011

Cancern - Bakgrund del 1

En dag när barnen klättrade på mig insåg jag att mitt bröst gör ont.
Och det hade gjort ont ett ett tag. Jag vet inte hur länge det varit så, men den här dagen insåg jag att jag kanske borde ta reda på varför.

Bröstet kändes lite knöligt och ömt, och efter lite googlande så hade jag läst på många sidor på nätet att "cancer gör inte ont". Så det måste ju vara något annat.
Det gick ett tag och jag tänkte då och då att jag måste ringa vårdcentralen och kolla bröstet, till slut så blev det av. Jag ringde på morgonen - förklarade problemet och sköterskan ville att jag skulle komma dit samma eftermiddag för att träffa doktorn.
Jag hade möte på jobbet den eftermiddagen så jag frågade om det gick bra  om jag kom dagen efter istället, och det gjorde det.

Dagen efter när jag kom dit så frågade läkaren lite frågor, tex om det gör ont. När jag sa ja, så sa han på en gång att då är det nog ingenting farligt. Han undersökte mig och kände och klämde lite och sen sa han på en gång att han skulle skicka en remiss till mammografin. Och så berättade han om hur man ska veta inom 3 veckor från att man söker för en knöl om det är cancer eller inte.

Jag fick gå hem och sedan började en lång väntan på tiden till mammografin som skulle komma i posten.
Den kom till slut, tiden jag fick var på torsdag 30 april 2009. Precis två veckor efter läkarbesöket.

Min bästa kompis skulle gifta sig den helgen, så vi var inbokade för att få en spray tan den dagen, och det ville jag inte avboka. Så jag gick till mammografin direkt efteråt. Jag hade glömt bort hur man luktar efter att man har gjort en spray tan, men, men det bjuder jag på!

Sen klämdes jag fast i maskinen och det gjorde ont!!
Eftersom min byst inte är av den jättestora varianten blev det väldigt obekvämt och gjorde väldigt ont när bröstet pressades ihop.
Sen fick jag gå ut och sitta och vänta utanför en stund medans en doktor tittade på bilderna (jag tror sköterskan redan där sett att det var cancerknölar). Efter en liten stund fick jag komma in igen till rummet bredvid där en annan läkare gjorde ultraljud på bröstet. Sedan fick jag ligga där och vänta medans de skulle hämta ännu en annan läkare som också skulle göra ultraljud.
Vid det här laget så började jag att ana att det här är inte normalt. Men jag var fortfarande väldigt cool om jag får säga det själv, kände mig inte nervös eller orolig just då.
Sen förklarar läkare nr 2 att han vill göra en biopsi på en gång. Ok sa jag och fick gå tillbaka in i det andra rummet och blev fastklämd i maskinen igen. Helt plötsligt blir jag medveten om att det är en himla massa människor bakom mig i rummet, och alla står och småviskar med varandra, medans en sköterska står och håller mig om axlarna och kallar mig för "lilla gumman" och säger "att det är snart över" etc etc.
Från och med då så visste jag att detta är cancer.
När de klämde fast mig i maskinen igen så kom det även vätska ur bröstvårtan, och då blev en av sköterskorna bakom mig helt hispig och nästan skriker "det kommer vätska, det kommer vätska". 
(Självklart googla jag det direkt när jag kom hem och insåg då att vätskan kan också vara ett tecken på cancer).
När allt detta var klart så fick jag gå och det sista en av sköterskorna sa var att
- Din vårdcentral kommer att höra av sig med resultatet.

Sen vandrade jag genom ett skräpigt Uppsala efter alla som hade varit ute i solskenet och firat Valborg.
Och tänkte att det skulle ju också ha gjort, jag ska inte gå här i en bubbla och tänka på cancer.

Fortsättning följer......

Sovmorgon!

Idag vaknade jag kl. 11.00, det är inte ofta på helgen jag har chans att sova så länge, men idag gick det bra!
Solen skiner fortfarande - underbart. Började med en god frukost i uterummet.



Igår kväll var jag ut och åt middag med två kompisar på en ny Italiensk restaruang i Uppsala.
Maten var väldigt god. Åt stenungsbakad pizza. Mmmmmm, jag försöker att äta bra mat, men ibland måste jag få unna mig en pizza.
Varje gång jag äter på en italiensk restaurang så beställer jag Tiramisu till efterätt. Det är den bästa efterrätten i min värld. Men igår kväll blev jag faktiskt besviken. Den var ingen höjdare på denna restaurang. Kan inte sätta fingret på vad det var som var fel, den bara smakade fel.

Det var skönt att komma ut och få lite "egentid" och prata och diskutera "vanliga" saker. Självklart så glider konversationen in på cancer också  ibland. Men det är ju en del av mitt liv nu och min vardag så det gör ingenting, och jag uppskattar när kompisar (och även andra) frågar rakt ut om det är något de undrar eller vill veta. Jag svarar gärna, och gör mycket hellre det än att folk pratar bakom ryggen och inte vågar fråga.

Sen gick vi vidare och såg "Hur många lingon finns det i världen?". Det var en fin film. Jag blev inte fast i filmen som jag gärna vill bli på bio, den var lite för långsam. Kanske beror mer på mig som är av den rastlösa sorten...

Annars så har jag bara tagit det lugnt mest sen jag fick behandling i onsdags.
Jag blev tröttare denna gång än jag brukar bli. Jag måste börja tvinga mig ut på promenader nu för att få lite mer energi.
I torsdags började även gå-tävlingen på jobbet.
Vi har fått en varsin stegräknare och ska nu gå till Köpenhamn! Jag tror det är ca 10 000 steg om dagen så nu måste jag skärpa mig om jag ska komma fram i tid!

Avslutar idag med ett foto på våra små husdjur!



Det här är Sandra och Maja som flyttade hem till oss i mitten av feburari. Jättesöta marsvin!
En månad senare när vi skulle göra rent i buren så fanns det en familjemedlem till i buren  - surprise!!


torsdag, april 14, 2011

Taxol för 13:e gången

Igår hade jag fått tid tidigt på oda för mitt veckliga Taxolintag.
Var tvungen att sätta klockan på 7.30 och det är tidigt i min värld, usch vad trött jag var.
Men jag körde samma procedur som vanligt när jag får behandling.
Först får jag pre-medicinering som består av kortison och tavegyl (som man blir jättetrött av). Sen måste man vänta 50 min innan de kan sätta igång Taxolen.
Sen när den är igång, då ber jag om en filt, sluter ögonen och somnar på en gång. Vaknar sedan 1 timme senare när maskinen piper för att behandlingen är klar och får sen lite koksalt innan jag blir ivägsläppt med en ny tid till en vecka senare i min hand. Så enkelt det låter...

När jag satt och väntade så kom Jessica, "min" forskningssjuksköterska in och pratade lite.
Idag var det 5.e omgången jag startade, och vi pratade lite smått om att det kanske går att få en paus i sommar i några veckor. Vilket hon verkade tro var möjligt eftersom mina röntgenbilder har sett bra ut hittills.
Men det är något jag måste diskutera med läkaren.
Så nästa läkarbesök har hon bokat in mig med "min" läkare Jeff. Då får jag veta om det går att planera in något i sommar eller inte.
Jag vill ju väldigt gärna åka iväg någonstans med familjen och koppla av lite.
Det får kanske till och med bli en sista minuten om vi hittar något billigt och bra. Får se.

onsdag, april 13, 2011

Bowling och en djurfot

Innan yogan på tisdagar så brukar jag gå och ta blodprover inför onsdagens behandling.
Jag var där kl. 10.00 och tyckte att en timme borde räcka, det var jääääättemycket folk där som satt och väntade. Jag fick nr 33 och det var nr 10 som var inne precis då.
Så då fick jag öva lite mindfulness, att inte bli stressad.
Jag kan inte påverka hur fort jag kommer in och att måste acceptera att så här är det.
Jag börjar att bli bättre på det nu för tiden.
Och då hör jag en röst jag känner igen. Där satt en gammal kompis och väntade på sin man som var innte och tog blodprover. Det var jättekul att se henne igen och vi hade mycket att prata på och nummeren tickade på. Och jag hann in innan 11. Sen fick jag småspringa över till yogan tvärs över gatan.
Yogan var lika skön som vanligt, vi var bara 2 st där igår men det spelar egentligen ingen roll.



På kvällen var jag in till stan och bowlade.
Jag är med i Bröstcancerföringen i Uppsala's "Unga kvinnor" grupp. Vi är en jättetrevlig grupp människor som träffas ca en gång i månaden. Vi brukar oftast gå en liten promenad och sen går vi och fikar och pratar.
Vi är en blandning av friska, några får behandling just nu, eller som jag som har fått tillbaka "skiten".
Även om jag pratar mycket hemma med min man och familj, så är det skönt att ibland prata med någon/några som har gått igenom samma sak. Man behöver inte förklara, utan alla vet hur det är.
Och så jämför vi behandlingar och läkare så klart!

Igår så bestämde vi oss för att bowla i en timme istället för att promenera. Det var jättekul, även fast min arm inte riktigt orkade hela timmen. Jag är opererad på höger sida och inte lika stark i den armen som jag var en gång i tiden. Jag fick i alla fall en (en!) strike! Men på slutet blev det jobbigt och klotet hade en förmåga att hamna på sidan istället för på banan.... behöver jag berätta att jag inte vann?

Sen så måste jag visa att foto på vad barnen hittade i vår trädgård i måndags......


..... är det någon som kan se vilket djur denna kroppsdel hör till??

tisdag, april 12, 2011

Glada Nyheter

Jag sa ju tidigare att jag inte tänkte så mycket på resultatet av denna DT, men jag tror jag bara förträngde vad resultatet verkligen kan betyda.
I bilen på vägen till Ackis kom tankarna och helt plötsligt kom tårarna när jag började tänka  "tänk om", tänk om läkaren säger att metastaserna har växt och är nu fler eller större. Tänk om han säger att nu har det även spridit sig till lungorna.
Och så börjar tårarna att rinna, för när jag tänker dåligt besked då är nästa tanke ALLTID på mina barn.
Att inte alltid finnas här för dem gör mig så ledsen, att inte få uppleva alla skolavslutningar, att inte få se hur de utvecklas och blir äldre. Att inte finnas här för dem när de behöver sin mamma.

Men så parkerade jag och promenerade till onkologen i solskenet. Läkaren var självklart sen, ca 20 min.
Han satte sig ned och bara "hmmmm'ade" och säger.
- Ja, du har gjort en röntgen, och hmmmm ja, den visar inga förändringar.

Självklart! Självklart var det resultatet som skulle komma och självklart är det ju så jag ska tänka. Behandlingen fungerar och det ska den också fortsätta att göra!

måndag, april 11, 2011

Helgen

Skönt med sovmorgon efter en intensiv helg.
Jag MÅSTE sova minst 9 timmar för att vara någorlunda människa på dagarna.
Morfinet gör helt klart sitt.
"Normala" människor ser fram emot helgen för att vila och för mig är det tvärtom. Helgerna blir intensiva, då vill jag umgås med familjen och vara med på barnens aktiviteter. Sen på söndag kväll tänker jag "gud,vad skönt att det är måndag i morgon så att jag får vila lite...."

Helgen började med att T skulle på maskeradkalas på fredagkväll, hon bestämde sig för att vara en "svart prinsessa"



Efter barnens simskola på lördag förmiddag så åkte vi runt och leta bord till vårt matrum som vi håller på att fixa till. Vi var bla till Emmaus Second Hand som ligger ca ett par mil norr om Uppsala. Vi vill nämligen hitta ett stort gammalt matsalsbord som vi kan måla vitt. På Emmaus hittade vi 2 jättefina linneskåp för liten penning förra gången vi var där. Men idag hade vi ingen tur. Inget bord som passade fanns.

Men på Fullerö Handel hittade vi däremot en lykta som jag ville ha och fick följa med hem.


Lördagkvällen blev lugn framför TV'n med barnen och lite lördagsgodis.

Söndag morgon blev det tidig start, då var det simskoleavslutning 8.30 (!) på morgonen.
Barnen visade vad de lärt sig under terminen. L har lyckats visa ledarna att hon faktiskt kan simma.
Vilket vi redan visste, för när vi var i Egypten i november simmade hon för fullt. Hon hoppa i från kanten, simma över och under vattnet - ja hon var som en riktig fisk. Men av någon anledning så har hon inte velat visat det för ledarna på simskolan! Hon fick i alla fall märket "Guldgrodan". Och T simmade på fortare än vinden i stafetten och var så stolt. Hon fick med sig märket "Guldfisken" hem. Så nu har vi två lyckliga barn.

L och hennes kompis ville inte posera med simglasögon, så de vände sig om när kameran kom fram...

Snabb lunch på MAX...

Vidare till barnens dans. Sen följde en kompis med hem efteråt. Då passade jag på att smita iväg till ett smyckeparty hos en kompis och kom hem med ett jättefint halsband.


Jag är jättenöjd. Jag älskar smycken och gärna stora smycken. Och det bästa av allt är att det bara kostade 250 kr - fynd = nöjd Jenny.

Ja, sen var helgen slut. Tröttare än tröttast.
Men idag är det en ny dag och kl. 11.00 ska jag vara hos läkaren.
Han kommer att tala om för mig vad DT'n som jag gjorde i onsdags visade. Så nu är det dags att sätta fart.


fredag, april 08, 2011

Day off

Igår hade jag en "day off", det brukar jag försöka göra på torsdagar.
Det är svårt, ibörjan var det lätt att boka in luncher och andra måsten. Men jag märkte ganska snart att min kropp behöver mer vila än jag trodde. Så nu tvingar jag mig själv att ta det lugnare.

Igår insåg jag också att nu är nästan alla min ögonfransar borta, och mycket av ögonbrynen.
Håret på huvudet är också väldigt tunt, men jag vill verkligen inte börja använda peruk igen så jag kämpar på med det lilla risiga hår jag har.
Jag hade tänkt att lägge ut ett foto på mitt "lilla" hår, men jag vet inte hur man gör än. Så jag får återkomma med det också.

Men bristen på hår och en lång mörk vinter = likblek i ansiktet gör att jag INTE ser pigg ut just nu.
När jag tog kort på mig själv höll jag på att få en chock, jag känner mig inte vacker.
När dom tankarna kommer gäller det at peppa sig själv stort, jag lever, jag är här, jag får träffa min familj varje dag, jag kan röra mig, pepp, pepp, pepp, pepp.

torsdag, april 07, 2011

DT

I går eftermiddag/kväll så var jag och gjorde en DT röntgen igen.
Eftersom jag är med i en studie så får jag göra en DT ca varannan månad.
Det känns skönt.
Det är vad svaret blir av denna röntgen som avgör om min behandling fungerar eller inte.
Jag får veta om det har skett några förändringar på måndag när jag har mitt läkarbesök.
Men om jag ska vara riktigt ärlig så är jag faktiskt inte nervös, det är inte så att jag går och tänker på vad svaret ska bli.
Kanske är det för att jag mår under omständigheterna ganska bra just nu.
Jag tar morfin morgon och kväll, så jag har inte super ont i ryggen (bara lite.. men det räknas inte).
Jag har hittat ett bra tempo i vardagen som fungerar för mig.
Jag jobbar ca 2 halvdagar i veckan, jag får behandling en dag, vilar en dag och yogar en dag... och sen är det helg igen! Och så rullar det på, och det känns bra.

Behandlingen jag får just nu är Taxol varje onsdag i 3 veckor, ledig en onsdag, och sen varje onsdag i 3 veckor igen osv. Jag är med andra ord stamkund på ODA (onkologiska dagvårdsavdelningen).

Förutom Taxolen är jag som sagt var med i en studie, THYME-studien. Vilket innebär att jag även tar ett piller morgon och kväll.
Varje gång jag stoppar det i min mun hoppas jag att det är mirakelmedicinen som ska hålla mig frisk länge, länge, länge.....

onsdag, april 06, 2011

Yoga är skönt!

Igår var jag på Yoga igen.
Det är onkologen på Ackis som har yoga-kurser för oss med cancer.
Den är inte den svettiga typen av yoga utan mer avslappningsyoga med mindfulness.
Jätteskönt.
I två timmar håller vi på och jag känner verkligen skillnaden efteråt.
Det är inte ofta annars jag tar två timmar och bara fokuserar på mig själv innåt.

Efteråt är det samtal i grupp, vi är normalt ca 4-8 personer i gruppen.
Igår hade de bjudit in en forskningssjuksköterska som berättade lite om hur de arbetar och hur studier kommer till.
Det slutade dock med att vi hade mycket frågor om annat också som hon glatt svarade på.
Jättetrevlig tjej.

Idag ska jag beställa nytt golv till matrummet som vi håller på att fixa till.
Sen ska jag jobba några timmar.

måndag, april 04, 2011

Ny teknik

Då är ännu en helg över.
Helgerna går alldeles för fort eller så är dom bara för korta....
Har dock saknat solen.
Jag har insett nu att jag behöver sol för att må bra.
Vintern har varit alldeles för lång och mörk och det påverkar mitt sinne.

Nu till dom goda nyheterna.
Jag sitter och tittar på morgonnyheter på TV och de berättar om en ny svensk (!) teknik som kan användas vid mammografi. Mammografinmaskinen känner av direkt vad knölen är för sort, är det en cancertumör blir knölen på bilden rosa, är det en ofarlig cysta blir den blå.
Hur fantastiskt är inte det??
Tänk bara att inte behöva att gå och vänta i flera veckor för att få svar!

En kvinna pratade även om en ny teknik för att ta bort tumören utan operation.
De bara "skickar in" något som attackerar och tar bort tumören.
Hörde inte allt hon sa, men om den här tekniken börjar användas vet jag många, många tjejer i framtiden som kommer att bli glada! (och ett bröst "rikare")

fredag, april 01, 2011

Första april?

Är verkligen första april en bra dag att starta en blogg?
Någon av misstag kanske tror att det är ett skämt...
Jag vet dock att det inte är ett skämt och att min cancer inte är ett skämt,
men det är något jag tror att jag har börjat lära mig leva med. (vad är alternativet?)

Jag börjar att skriva här på min blogg (som många, många andra) för att jag vill prova att "skriva av mig". Men också för att det händer så mycket hela tiden, hur jag mår, behandlingar etc och då kan jag gå tillbaka och kolla hur det var om jag inte minns. För minnet är absolut inte som det en gång var.

Jag vet att jag måste berätta om hur det har varit från början när jag fick mitt besked om bröstcancer

                                den 8 maj 2009

och vägen fram till idag, men jag vet inte riktigt hur jag ska dela upp det.
Ska fundera lite - men det kommer!

Ha en bra dag!