onsdag, februari 29, 2012

Det kan gå fort

Efter att ha varit uppe tidigt för att äta frukost och ta mina cellgiftspiller, så gick jag tillbaka och la mig en stund igen.
Somnade om direkt och gick sen upp vid 10.00.
Tittade ut och solen sken för fullt, detta är ju underbart.
Med ljus, sol och värme blir allt så mycket lättare.

Mitt på dagen åkte jag iväg för en lunchdate med Kajsa och Carolina.
Det var inget på lunchmenyn som lockade mig så vet ni vad jag åt till lunch?
Pizza!
Det smakade ok, men samvetet var inte ok efteråt.
Jag vill ju gå ner i vikt nu efter allt kortisonintag, och ner i vikt går man INTE om man äter pizza till lunch.
Men jag hade trevligt sällskap och vi hade mycket att ventilera. Tack för idag!!

Efter lunchen gick jag in på Stadium och köpte ett par gåstavar, nu tar jag mod och joinar pensionärerna.
Har insett att jag måste komma ut och gå mer.
Problemet jag har är att mina ben är så svaga nu att jag är orolig att jag ska snubbla omkull hela tiden.
Då kom jag på lösningen - gåstavar!
Så ska jag nog kunna hålla mig på benen.
Det lättade samvetet lite att jag i alla fall TÄNKTE på motion efter maten ;)

Idag har jag fått känna av baksidan av att leva i cancervärlden.
Fördelen i denna värld är att jag har lärt känna en massa helt underbara människor som jag aldrig annars hade lärt känna.
Nackdelen är att flera av dem lever med kronisk cancer precis som jag.

I september förra året åkte jag till Bonäs i Dalarna för en helg som Bröstcancerföreningen och Amelia sponsrade. Den var för oss unga kvinnor som lever med kronisk cancer. Läs mer här

Idag fick jag reda på att en av oss tjejer som var där, fina Birgitte, somnade in för gott för en vecka sedan.
Usch, det hemska med denna sjukdom är att det kan gå så himla fort.
Det var inte länge sedan hon skrev i vår hemliga grupp på facebook och höll oss uppdaterade om hur hon mådde och vilka behandlingar hon fick.
Sen gick det fort.
Men hon kommer alltid att finnas kvar i våra tankar och i våra hjärtan, och vi kommer ju att ses igen.....

tisdag, februari 28, 2012

Solig Tisdag

Igår trodde jag att jag höll på att bli sjuk.
Alltså vanligt sjuk som vanliga människor.
Jag kände mig hängig, frös och hade ont i halsen. Hostade, snorade och nös.
Jag höll koll på temperaturen under dagen, för om jag får högre temp än 38,5 så måste jag ringa onkologen på en gång. Det har dom bankat in i mitt huvud en massa gånger, men jag har aldrig haft feber sedan allt detta började 2009.
Men nu trodde jag att det var dags.
Tempen vandrade uppåt och sent på eftermiddagen hade jag 38 grader.
När Steve kom hem från jobbet så tog jag min spruta och mitt morfin och la mig för att vila.

Senare innan jag gick och la mig för gott för natten så hade tempen redan sjunkit lite, och när jag vaknade i morse var den helt borta och jag kände mig mycket bättre också.
Och idag har jag bara varit trött som vanligt. Skönt!

Så då kände jag att jag kunde tvinga  mig själv iväg till yogan.
Jag sov ok i natt, och vet som vanligt att det är bättre för mig att gå på yogan än att inte gå, fastän jag är trött.
Men jag hade svårt att fokusera idag och svårt att utföra många övningar pga min ömma arm. Plus att jag glömde att ta Primperan (tabletterna mot illamående) innan jag åkte, så jag var lätt illamående hela tiden. Och så är jag förstås allmänt stel och svag i musklerna.... (vilket gnäll!!)
Men jag var där i alla fall och det är väl en bra början.

På samtalet efteråt idag hade vi "fråga doktorn".
Då kommer en onkolog och besöker oss och svarar på alla möjliga frågor som vi har. Idag hade vi en massa frågor så tiden gick fort.
Det är väldigt intressant och kul att ha möjligheten att få tid att fråga saker som många känner att man inte "hinner" på sitt eget vanliga läkarbesök.
Plus att de andra i gruppen ibland har frågor om saker som man inte har tänkt på själv.

Väl hemma igen blev det en power nap innan barnen kom hem från skolan.
Sen var det full fart som vanligt.

Efter en sån här solig, härlig dag så vill jag ha vår!
Det kan inte vara långt kvar nu till de här små gulingarna dyker upp.

måndag, februari 27, 2012

Solig måndag

Nu inser jag att jag har nog varit relativt pigg veckan som varit.
Eller mindre trött rättare sagt.
Jag har ju haft cellgiftspaus i lite mer än en vecka.
Först så slutade jag min förra kur på onsdag morgon, normalt är sen 1 veckas uppehåll, men eftersom det inte fanns några läkartider blev den här kurens start flyttad till fredag istället.
Och det var då blodproppen upptäcktes, så läkaren ville att jag väntade till söndag med starten. Så helt plötsligt fick jag en och en halv veckas paus. Sen hur bra det är för metastaserna vet jag inte, det har varit skönt för kroppen och huvudet i alla fall.

En annan fördel med att ha paus är att jag inte måste äta på bestämda tider.
Eftersom tabletterna måste tas med 12 timmars mellanrum (väldigt viktigt) och senast 30 minuter efter en ordentlig måltid, så blir jag väldigt styrd.
Jag måste sätta alarmet på morgonen så att jag inte äter frukost för sent, för gör jag det så måste jag ju äta middag nästan mitt i natten! Och jag gillar inte att äta mycket sent på kvällen, då går jag hellre upp tidigt på morgonen.

Sprutorna går fortfarande bra, det gäller bara att komma ihåg dem!
Redan igår kväll höll jag på att glömma.
De ska också helst tas med 12 timmars mellanrum, men är inte riktigt lika viktigt som tabletterna.
Jag måste nog justera tiderna på något vis så att jag gör allt samtidigt.

Mat - Xeloda - Morfin - Spruta
Repetera;
Mat - Xeloda - Morfin - Spruta

Inte lätt för en slö hjärna.....

Det jag har kommit fram till än så länge angående resa med sprutor är att jag definitivt behöver ett intyg från läkaren. Så jag måste ringa dit och be om det eftersom Tallinnresan inte är så långt borta...
Men det jag kom på i natt är att jag vet inte hur länge det kommer att ta innan proppen släpper, och är det då ok att flyga så snart efter att man har haft eller har en propp?
Ju mer jag tänker på det tycker jag det är jättekonstigt att läkaren inte talade om för mig hur länge det normalt dröjer innan proppen släpper.
Det känns som ganska viktigt information.

Det är nog som sagt var dags för ett telefonsamtal till Onkologen.....

Helgen har annars varit ganska lugn.
Igår kom lillasyster med barn hit och åt lunch, pratade och lekte.
Det var trevligt med sällskap, och det finns alltid mycket att prata om.

Nu är det ny vecka och nya tag som gäller.
Först och främst gäller det att försöka hålla sig vaken ;)

Och så en liten tacksamhetslista, just nu är jag tacksam för;

1. Att det går bra att ta sprutorna i magen.
2. Solen skiner mer och mer.
3. Alla vänner och familj som hör av sig och erbjuder hjälp och peppning.

lördag, februari 25, 2012

Mer sprutprat

Jaaaa, ta sprutan i magen gick jättebra.
Vad duktig jag är om jag får säga det själv ;)
Nu ska jag bara göra det här 178 gånger till......

Här är två stora lådor med sprutor som jag fick med mig hem igår.
En låda räcker i en månad, så detta är två månaders förbrukning.



Än en gång är jag glad och tacksam över att jag bor i Sverige och vi har högkostnadsskyddet på läkemedel. Annars hade en månads förbrukning kostat mig strax över 3000 kr. Då hade det varit dyrt att vara sjuk!
Morfinet har jag inte ens tittat på hur mycket det kostar, men jag antar att det heller inte är precis gratis.


Direkt när jag var där, så frågade jag den tysta läkaren om man får flyga med sprutor, eller om man behöver ett intyg?
Hon såg helt frågande ut och mumlade något om att någon kan väl skriva det på samma intyg som morfinet, som jag talade om att jag redan bett om inför Thailandsresan.
Det spelar inte mig någon roll vart det står, bara om jag får ett intyg om jag behöver ett intyg. Hon svarade fortfarande inte något tydligt, utan sa bara att be om det nästa gång du är här.
Men jag har inget mer läkarbesök innan dess sa jag.
Säg till läkaren som jobbar nästa gång du är här för behandling då...
Vi det laget orkade jag inte diskutera mer.
Får se vad som kommer i posten och om inget kommer får jag väl jaga det då.

Men det jag totalt glömt bort mitt i allt Thailandsprat är ju att jag ska till Tallinn om ett par veckor. Så till den resan vet jag att jag får mitt reseintyg från apoteket angående morfinet. Men jag har ingen aning om jag behöver något intyg för att resa med sprutor. Någon annan som vet?
Annars får jag nog ringa Estlands ambassad och höra.
Det är mycket pappersjobb när man är sjuk har jag insett!


Och så har jag äntligen kommit med i en Buzzadorkampanj igen.
Nu är det väldigt länge sedan jag fick "Buzza" något.
Den här kampanjen passar mig bra, för jag dricker flera koppar snabbkaffe om dagen, och nu ska jag få hem Millicano från Gevalia att prova och buzza. Hoppas det är gott!



Nu är det melodifestivalendags, heja Danny!!

fredag, februari 24, 2012

En dag på Ackis

Igår eftermiddag/kväll så åkte jag till Fyrishov tillsammans med Carola, Sara och alla sex barn.
Själv vill jag inte bada nu när jag får cellgifter pga infektionsrisken och vill heller inte kyla ner mig och riskera att bli förkyld eller något annat onödigt. Så Carola och Sara var så gulliga och "tog hand om" mina barn också i vattnet. Jag stod eller satt på sidan om.
L tyckte också att det hade varit jobbigt om jag badade, för då skulle jag ju inte ha något hår på mig, så hon var nöjd med att jag tittade på.
Barnen hade i alla fall jättekul.
De ville stanna längre, men de skulle upp tidigt till fritids idag, och var trötta, så jag var en hemsk mamma och tvingade upp dem ur vattnet för att vi skulle åka hem. Men jag hade rätt, när vi kom hem gick de och la sig direkt och somnade omgående!
Jag var också ganska trött om jag ska vara ärlig och somnade inte långt efter själv....

Idag fortsatte Carola att vara gullig och hämtade upp våra barn på morgonen för att ta med dem till fritids. På det viset så kunde de sova en timme extra i morse och det behövdes. Tack Carola!

Själv så åkte jag till Ackis och först på agendan var ett läkarbesök eftersom jag ska starta en ny cykel nu av Xeloda, cellgifterna. Läkarbesöket gick bra, inga konstigheter tills jag berättade om att jag har ont i armen.
Hon tittade på den och sa:
Du har antagligen en blodpropp. Din arm måste röntgas på en gång!
Så satte hon sig vid datorn och knappade iväg en remiss till röntgen på en gång.
Jaha, tänkte jag och frågade när den här röntgen skulle bli av, och tänkte väl att det blir nästa vecka någon gång.
Det blir nu, om någon eller några timmar.
Hoppsan tänkte jag, Det låter allvarligt.

Medans jag väntade på att sköterskan skulle ringa mig med en röntgentid så gick jag upp några trappor och hälsade på fina Heidi som ligger inne efter en titthåloperation.
Stannade en stund och småpratade med henne och åt en smörgås till lunch.

Ett par timmar senare låg jag på britsen på röntgenavdelningen och fick kontrast medans en röntgenläkare tittade på kärlen och konstaterade att det är nog en propp.
Men hon skulle granska bilderna noggrannare och skicka över svaret i datorn till onkologen. Så för min del så var det bara att traska tillbaka och sätta mig på ODA igen och vänta.

Efter någon timme så kom svaret att det var en propp och att kvällsläkaren var på väg ner för att träffa mig.
Nu hade min läkare som jag träffade tidigare slutat för dagen, därför blev det kvällsläkaren, som råkade vara samma läkare som jag träffade på mitt utskrivningsläkarbesök efter senaste strålningsomgången.
Hon är inte så pratglad.
Hon talade inte om så mycket för mig förutom att nu måste jag få blodförtunnande i form av sprutor i magen varje kväll i 6 månader.
S E X månader!!!
Och dessa sprutor ska jag ta själv i magen - spännande (eller inte?).

Nu stängde ODA för dagen, så jag måste upp till en avdelning istället för att någon ska visa mig hur man tar dessa sprutor själv.
Men - de har inte precis likadana sprutor där, så de säger åt mig att gå tillbaka till andra huset för att hämta ut mina sprutor från apoteket.
Där var det så klart jättelång kö som vanligt, så till slut vid 16.00 var jag uppe på avdelningen.
Sköterskan berättade och visade hur man skulle göra, och det verkar vara ok, men den här första sprutan fick hon ge mig, för jag ville veta hur det ska kännas innan jag börjar att göra det själv.
Så imorgon kväll ska jag göra det själv, uhhhh. Jag har inget emot sprutor när andra ger dem, men att göra det själv känns lite läskigt.

Så till slut var jag hemma vid fem efter en heldag på sjukhuset.
Det var inte planerat.
Jag hade planerat en lugn eftermiddag efter att ha haft en "intensiv" vecka med barnen.

Skönt i alla fall att veta nu vad värken beror på.
Känns lite läskigt att jag har gått runt med en blodpropp i ett par veckor, samtidigt som jag är glad att det "bara" är en blodpropp och inte något mer cancerrelaterat.
Mamma "skällde" lite på mig för att jag väntade med att ta upp det med en läkare och inte ringde tidigare, Men jag har ganska hög smärtgräns och har alltid varit så att om jag väntar lite så blir det säkert bra snart.
Nu kanske det är dags för mig att inse att jag ska ringa på en gång om något inte är som det ska. Jag ska försöka i alla fall.....

onsdag, februari 22, 2012

Blixthalka

Idag var det inte solsken utan halt som attans.
Tydligen stoppade de alla regionbussar på förmiddagen pga halkan. Akuten har fått kalla in extrapersonal, och lastbilar etc kom inte upp för backar i stan.
Själv gled jag fram på isen  mellan bilen och vårdcentralen i morse.
Bara på den lilla sträckan höll jag på att slå halvt ihjäl mig.
Men jag klarade utmaningen och när jag kom in till vårdcentralen så var jag jätteduktig och bad om en akutlapp.
Jag hörde direkt när jag kom in hur de satt och hostade i väntrummet.... hade jag tagit ett "vanligt" nummer hade det varit 5 andra före mig. Och det i tid betyder minst 30-45 minuters väntan bland dessa sjuka människor.
Den risken vill jag inte ta, så jag bad om min akutlapp och fick komma in efter 2 minuter, och var ute igen efter några minuter till. Vilken skillnad.
Jag vågade inte titta på pensionärerna i väntrummet på vägen ut, de satt nog med arga blickar och undrade hur detta gick till!
Tänk om de bara visste varför......

På eftermiddagen hade T tre kompisar här att leka med.
Detta bestämde de redan i fredags, tydligen har de en klubb och skulle träffas idag för att prata (?!).
Ingen vill tala om för mig vad de ska prata om (nyfiken mamma), och ska jag vara ärlig så har jag bara hört en massa lek och skratt från vinden, inte mycket pratande.

L och jag bakade sockerkaka tillsammans medans de andra gjorde sitt.
Sen dukade vi upp till fika i matrummet åt dem, vilket var uppskattat.
De tryckte i sig det mesta av sockerkakan, bullar och kex som bara barn kan, sen gick de ut för att hoppa studsmatta.

Idag har värken i armen flyttat ner till insidan av armbågen och lättat något vid axeln. Helmysko.
Jag har funderat på om det är lymfödem, men det får man ju på den opererade sidan, och detta onda är på min "friska" sida.
Kanske är det någon biverkning av cellgifterna?
Well - på fredag vet jag nog mer.

Och så avslutar vi med att säga ett stort GRATTIS till storasyster som fyller år idag!!

tisdag, februari 21, 2012

Sportlov

Ja, nu är det sportlov här, vilket betyder att barnen är hemma med mig.
Det har gått ganska bra hittills även fast mitt tålamod ganska ofta prövas.
Jag försöker verkligen att ha massor av tålmod, men ibland är det svårt när jag är så här trött. Jag orkar ju inte att aktivera dem lika mycket som de vill.
Jag försöker att spela spel och sånt som jag orkar, men egentligen så skulle de nog hellre vilja ut och åka skridskor eller skidor eller liknande.

Idag när det har varit så härligt väder, höll vi till länge i uterummet. När solen ligger på är det jättevarmt och skönt att sitta där ute. De hoppade hopprep, rockade rockring och åkte inlines, här gör sig L redo!



Efter en stund så kom de på att de skulle hoppas studsmatta.
Då sprang de in och satte på sig 6 par strumpor i var - så det inte skulle bli kallt om fötterna!


Härligt i solskenet!

På eftermiddagen kom Steve hem, han gjorde halvdag idag. Barnen vill så gärna bowla, så Steve åkte iväg ett par timmar för att göra just det med dem.
Själv la jag mig och sov en timme. Det behövdes.

Idag var första dagen för mig helt utan kortison.
Det har gått bra, jag har inte "lidit" alls. Så nu hoppas jag att det fortsätter så och att min svullna kropp börjar återgå till sitt normala. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar för svullnaden att försvinna.
Jag har fösökt att googla lite på det, men hittar inte så mycket pålitilig information, jag får nog fråga vid läkarbesöket på fredag istället.

Något mer som jag måste ta upp är att de sista två veckorna har jag haft väldigt ont i vänster axel och armhåla.
Det är så ömt att jag inte kan sova på den sidan.
Överarmen känns liten svullen och blodådrorna syns jättetydligt under armen och in emot bröstet och ner mot armvecket.
När jag stäcker armen rakt upp så gör det ont.
Så någonting fel är det!
Jag har försökt att ignorera det hela och hoppats att det ger sig av sig självt, men nu börjar jag att tro att det inte kommer att göra det. Tur att det bara är ett par dagar kvar nu till läkarbesöket, jag tror inte det är någon idé att ringa innan.

Nu samlar jag krafter för att ta mig till den kära vårdcentralen i morgon bitti för lite blodprov.

söndag, februari 19, 2012

40 år och nöjd!

Nu är den stora dagen över.
Igår började dagen med skönsång och frukost på sängen.
- Mamma, nu ÄR du 40 år! säger T

Jo, det är jag ju, men det gör mig absolut ingenting.
Jag är bara glad att jag får vara här ännu en födelsedag.
Och det är värt att firas!

Största delen av dagen höll vi på att fixa till och förbereda här hemma. Jag hann även att lägga mig och sova middag i en timme innan mina systrar och mamma kom för att hjälpa till med att ställa i ordning och förbereda i köket etc.

Ett par timmar senare började gästerna att komma, och sen rasade det in. Jättekul att så många kunde komma trots att det är början på sportlovet här. Vissa av mina vänner har jag inte träffat på väldigt länge och det var kul att ses igen. Men sen var det mest familj och vänner som jag träffar ganska regelbundet. Helst hade jag velat bjuda precis alla jag känner, men nog för att vi bor ganska stort, men inte såååå stort.
Vi var ändå ca 40 vuxna och 10 barn här.

Många hade erbjudit sig att ta med mat till buffébordet vilket jag är väldigt tacksam för. Det innbar ju att vi inte behövde stå och förberada mat också.
Och hur mycket god mat blev det inte? Helt otroligt. Allt var verkligen supergott, det tror jag alla håller med om. Men nu finns det massor kvar....
Det blir lunch och middag säkert en vecka framöver.
En del går att frysa in men inte allt..

Jag fick även massor av fina presenter - STORT TACK till er alla!
Och jag fick massor av blommor - hur fina som helst, hela huset lukar jättegott just nu.


Av L fick jag ett helt eget tillverkat akvarium i morse......




Kvällen gick alldelses för fort.
Jag hade verkligen jättekul, jag vet inte vartifrån jag fick min energi, men det gick bra hela kvällen. Jag hade en liten svacka runt 21.00-tiden då jag kände mig lite trött, men det gick över och sedan var det bara att dansa, prata och dricka ramlösa.

Jag är lyckligt lottad som har så mycket fina och roliga vänner och familj. Alla tillsammans gjorde verkligen att festen blev så lyckad. Stort TACK till er alla!!
Det blev en kväll som jag alltid kommer att minnas med glädje och ett leende på mina läppar.

fredag, februari 17, 2012

Dagen före den stora dagen

Idag var jag bjuden på frukostdate av Linda och Malin igen, hemma hos Linda.
Lika trevligt som vanligt.
Eftersom Malin inte kan komma i morgon så fick jag en födelsedagspresent i förskott idag från dem båda.
De har verkligen tänkt till och jag fick en helt fantastisk present.
Middag färdiglagad och hemlevererad varje kväll i en hel vecka. Hur bra som helst! De har tom skrivit en meny så vi vet precis vad det är som kommer vilken dag. Det kommer ju bli en helt underbar vecka för min del eftersom det nästan alltid är jag som lagar maten på vardagar.
Tack snälla Linda och Malin!

Sen mitt på dagen bar det av mot frisören för att prova och hämta en ny peruk. Den här ville jag ju ha med kort hår som ska likna håret jag hade nu precis innan jag tappade allt av strålningen.
Pia hade beställt hem flera stycken "korta" peruker som jag fick prova. Och en av dem var jättebra, jag gillade färgen och stilen. Den gick att styla lite. En del peruker som jag provade lever helt sitt eget liv, det spelar ingen roll vad man försöker att göra med håret så åker det bara tillbaka dit det vill i alla fall. Men den jag fastnade för gjorde som jag ville och såg helt ok ut.
Så den fick jag med mig hem.
Jag tror jag är jättenöjd faktiskt, jag måste ju pröva och försöka att fixa till den själv först, men det känns bra.

När jag skulle åka från frisören så ringde chefen som jag har haft kontakt med på banken den senaste veckan. Hon har varit väldigt hjälpsam och förstående att banken inte varit tydlig nog i sin information när de sålde oss den här försäkringen.
Det här är försäkringen som inte betalade ut vad vi trodde vi hade betalat en premie för varje månad i två och halvt år. 
Nu har vi kommit överens!
Vilket bra slut på veckan.
Jag är så nöjd att vi inte behöver fightas och ta det vidare.
Det är jag verkligen tacksam för idag!!

Sen efter att jag hämtat upp barnen i skolan bar det av vidare till Hannah's
2-årskalas. Vi fick jättegoda tårtor, kakor och bullar.
Tror ni mina barn var nöjda eller?
Extra nöjd var L, för hemma hos Lina's bror, där kalaset tog plats, fanns en underbar mjuk och så himla snäll hund. L satt ett en stor del av kalaset under bordet tillsammans med hunden och bara klappade henne och var nöjd.

Sen var det dags att åka hem, äta middag och titta på Bolibompa.
Nu är det bara att ladda inför morgondagen.
Idag kom födelsedagsintervjun som UNT gjorde med mig för några veckor sedan med i tidningen.
Här är länken om någon är nyfiken.
Och idag har jag märkt att verkligen ALLA läser unt här i Uppsala. Jag har fått sms, fb-meddelanden och e-mail hela dagen från vänner och bekanta. Känd för en dag.

torsdag, februari 16, 2012

Shopping

Idag har jag varit med Lina i Gränby Centrum och umgåtts och shoppat. Tiden bara flyger fram när man går i affärer och tittar och provar.
I nästan 4 timmar var vi där.
Det gick bra.
Visst är jag helt slut nu, men det var det värt för nu har jag något att ha på mig på lördag!

Och Lina var så gullig.
Förutom rosa så tycker jag att klargrönt är en sån himla fin färg.
Jag har en tröja i mörklila från HM som jag brukar ha på yogan som är så skön, och nu finns precis samma fast i en underbar klargrön färg. Jag har sett den några gånger när jag har varit på HM men tyckt att det har varit onödigt att köpa en till, det är bättre att spara pengarna till Thailand.

Lina vet att jag har tittat på den här tröjan, så hon försökte smygköpa den åt mig. Det var lite svårt eftersom jag stod precis bredvid (!) men innan vi skildes åt så gav hon den till mig som en tidig födelsedagspresent.
Tack snälla Lina!

Eftermiddagen blev lugn.
Fick en krämig champinjonsoppa till middag, som Steve förberedde igår.
Väldigt god - nu börjar jag bli bortskämd med god mat på vardagarna också!
Vart ska detta sluta?

Idag är jag tacksam för;

1. Att jag har en sån fin vän som Lina, jag är lyckligt lottad!
2. Min nya fina rosa tunika/klänning och gröna yogatröja
3. Att jag ännu en torsdag får vara här och steka pannkakor åt mina barn

onsdag, februari 15, 2012

Tacksam och glad

Jag börjar med att visa det finaste alla hjärtans dag-kort jag fick igår av L. Hon har precis börjat att läsa och skriva lite mer och är såååå noga med att det ska se fint ut när hon skriver. Och om jag får säga det själv så tycker jag att hon skriver jättefint för att vara 6 år!


Maten i går kväll blev lika god som vanligt.
Nu börjar jag verkligen att bli bortskämd och nästan ta för givet att det ska vara jättegott, för det ÄR det alltid.
Vi satt faktiskt och diskuterade varför vi inte hade något matintresse förr.
Jag har alltid varit sån som bara har ätit för att man måste och inte riktigt njutit av mat.
Därför har jag heller aldrig haft något intresse av att tillaga mat.
Och Steve, jag han är ju uppväxt i England. Där är ju inte matkulturen den bästa, och det är helt normalt för barn att blir serverade färdigmat eller nästan färdigmat under uppväxten. Till mellanmål ger många tex sitt barn en påse chips som de kan sitta i vagnen och äta.....
Men när vi fick barn och flyttade till Sverige så kom matintresset lite mer, vi ville ju ge våra barn riktig och nyttig mat. Visst blir det mycket korv och pannkakor också, men vi har alltid försökt att få dem att äta bra.

Så en sak leder till en annan, först var det nog jag som lagade mest mat, men sen har Steve fått intresse för det och tycker det är kul att prova olika saker och nya recept. Så där är vi nu, jag blir allt oftare serverad goooood mat. Jag klagar inte!

Idag kom Anna ut till mig med lunch.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är alltid precis lika trevligt.
Tack Anna för den goda sushin och sällskapet än en gång!

Sen så har jag insett att i stort sett varje dag är det något jag känner mig glad över eller tacksam för. Jag vet inte om jag uppskattar de små sakerna mer nu än vad jag gjorde förr, när vardagen bara flög fram utan att man knappt han tänka vissa dagar.
Men stannar du upp en liten stund och tänker efter, så har det oftast hänt något under dagen som man kan känna glädje eller tacksamhet över.
Jag tror att det gäller att ta vara på alla små glädjeämnen i vardagen, för tillsammans blir det mycket glädje och positiva tankar, istället för att fokusera på det negativa och älta saker och ting.

Summa kardemumma

Gårdagens glädjeämnen var:

1. Jag kom iväg till yogan
2. Jag fick fina alla hjärtans-kort av mina barn och min man
3. Jag fick sätta mig vid ett dukat bord och äta en god middag

Hittills idag är jag glad och tacksam för:

1. På morgonen tog jag mina sista Xeloda piller för den här omgången
2. Jag hade en kul och trevlig lunchdate med Anna och god sushi

Vad är ni tacksamma och glada för idag?

Jag avslutar med ett litet tittut från en svullen 39-åring....


tisdag, februari 14, 2012

Jaaaa

Idag lyckades jag att ta mig iväg till yogan!
Bara det är värt att firas.

Som vanligt så inser jag när jag har varit där hur mycket min kropp behöver den här yogan, helst varje vecka för att hålla sig någorlunda smidig. Idag var det jätteskönt, och bara "bra" övningar, alltså övningar jag och min kropp gillar. Djupavslappningen var också skön, och jag tror inte att jag somnade. Helt otroligt.

Nästa vecka kommer jag inte att kunna gå för det är sportlov och barnen är hemma, synd, men så blir det.

I posten idag kom det ett brev från min handläggare på försäkringskassan. Om man är sjukskriven och åker utomlands måste man ansöka om tillåtelse från dem att behålla sin sjukpenning medans man är borta. Hittills har jag aldrig haft några problem när jag har rest och förväntade mig väl inte några problem den här gången heller, men man vet ju aldrig. Det är skönt i alla fall att ha ett brev i handen där det står att allt är godkänt.

Just nu sitter jag och väntar på att Steve ska laga mat åt mig (igen!).
Det är ju faktiskt alla hjärtans dag.... nää, jag förväntar mig inte det egentligen, jag är bara glad att han hade gömt ett fint kort i morgontidningen och kom hem med en blomma efter jobbet!

måndag, februari 13, 2012

Fråga!

Du som läser min blogg och är eller har själv varit sjuk i en allvarlig sjukdom - har ni barn som bor hemma? Och med barn menar jag inte bara små barn, utan barn - oavsett ålder, som bor hemma.
Då har jag en fråga till er.
En nära vän till mig är delaktig i en grupp som vill starta upp ett projekt.

De vill fokusera på hur man kan stödja HELA familjen när en förälder drabbas av en allvarlig sjukdom. Som det ser nu är nästan all hjälp som finns endast riktad mot den sjuke.
Men vad skulle ni vilja ha för stöd som familj när sjukdomen är som jobbigast?
Det kan vara precis vad som helst, högt och lågt.
Själva stödet behöver inte ha med barnen att göra, utan det kan även vara hjälp med något annat som frigör tid, som man kan spendera med barnen istället. Kom gärna med förslag, ni som kan. Skriv i kommentarsfältet. Tack, tack i förhand!

Idag kom Heidi ut till mig på morgonfika, jättemysigt och trevligt.
Vi kan också bara prata och prata och helt plötsligt så har det gott flera timmar och jag blir trött....
Även hon hade med sig lite smått och gott. Jättegod choklad bland annat!


Linas goodiebag från England som jag fick igår. Salt and Vinegar crisps....mmmm...de tar slut alldeles för fort, vet inte hur?!....


Idag var L hemma med mig. Men inte är hon sjuk eller. Hon har energi för 10 den lilla varelsen, och vill ha uppmärksamhet precis hela tiden. Om jag fick pengar för varje gång hon säger mamma på en dag så skulle jag vara stenrik just nu.

Sen bar det av mot vårdcentralen för T's hörseltest.
Idag träffade vi en sköterska och fick komma in på en gång.
Testet gjordes och visar att hörseln är inte helt ok, speciellt på vänster sida. Så hon skulle be läkaren att titta på resultatet och han kommer att ringa mig och berätta vad planen blir. Som jag förstod det när vi pratade förra veckan, så kommer han att skicka en remiss till Ackis för vidare utredning.
Fortsättning följer.

Pga allt strul med bloggen i förra veckan, så började jag att ändra mallar etc för att se om det funkade bättre. Men det gjorde det inte.
Nu verkar problemet dock vara löst av sig självt, i alla fall när jag öppnar den så ser det ok ut.
Men - det har gjort mig velig med mallarna på olika layouter.... och jag kan inte bestämma mig för vilken jag vill ha.
Så därför har jag ändrat lite då och då.
Ni märker när jag är nöjd, för då slutar jag att byta mall!

söndag, februari 12, 2012

Solig söndag

Började dagen med en promenad i solskenet. Jag orkade i en halvtimme ungefär, sen blev det jobbigt. Men jag är nöjd att jag tog mig ut i alla fall.
 
Sen har både Steve och jag hållit på att fixa och dona mer eller mindre hela dagen här hemma inför nästa helgs festligheter, har faktiskt inte suttit ner några längre stunder. Det är en massa småsaker som behövs fixas, som vi har skjutit på.
Typ sätta upp tavlor, fixa några lister och sånt smått och gott.
Inte för att jag tror att någon bryr sig så mycket egentligen som kommer hit, men det känns bättre att ha de här småsakerna gjorda och de behövdes ju ändå göras förr eller senare.

På eftermiddagen kom Lina förbi med barnen för en fika.
Det var jättekul att ses igen!
Och hon kom med en kasse massa bra och goda saker till mig. Stort tack Lina!
Favoriten i påsen var 3 rör Salt & Vinegar Pringles, som jag bara älskar och tyvärr inte finns att köpa i Sverige, så vitt jag vet.

På kvällningen tyckte jag att L kändes lite varm i ansiktet och lite "klängig", vilket hon absolut inte brukar vara. Så innan hon gick och la sig bestämde jag mig för att ta tempen på henne, och hepp, here we go again, 38,2 grader.
Ska detta aldrig ta slut??

Jag tror att jag känner mig något bättre nu efter att jag reducerat dosen på Xelodan, hade inte lika ont i magen i dag när jag vaknade som jag brukar ha. Och jag tror om det är möjligt att idag har jag kännt mig lite, lite mindre trött än jag brukar. Men jag vet inte om det bara är en tillfällighet eller inte, om några dagar antar jag att jag är lite klokare....

lördag, februari 11, 2012

Lördag

Igår kväll blev det inte ett glas vin, jag tyckte det var onödigt att öppna en hel flaska bara för ett glas, så jag bestämde mig för att dricka en cider. Det var gott, men efter halva glaset kände jag mig helmysko, men framför allt ännu tröttare. Så det är bara att inse fakta. Jag och alkohol går inte ihop just nu. Trist, för ett glas vitt vin eller bubbel tycker jag är sååå gott, och saknar att kunna njuta av det.
Men det är inte hela världen, jag få njuta av alkoholfria varianter istället, det finns ganska bra sådana också.

På eftermiddagen kom min storasyster Cattis och Wilma förbi på fika en sväng. Med sig hade de en burk nybakade kakor. Så vi hade en trevlig fikastund med mycket prat. Tack för titten!

I kväll  bestämde vi oss för att pröva att tillaga svärdfisk på samma sätt som vi (Steve!) tillagade tonfisken med den goda såsen förra veckan och det blev jättelyckat. Fisken blev helt otroligt god.

Ni börjar väl ledsna på allt matprat nu, men jag måste också berätta att innan så ville Steve prova att tillaga musslor med vitvin, persilja och vitlök som förrätt. Mmmmmm.
När vi bodde i London, gick vi ganska ofta till en Belgisk restaurang som heter Belgos. Där åt vi alltid musslor och vi båda tycker att det är hur gott som helst.
Så ikväll blev det som en liten flashback.




Potatisklyftorna ser lite brända ut på fotot, men så illa var det inte, de smakade också bra. Och jag älskar alla gröna grönsaker och framför allt broccoli, därav det stora jättebuketterna.......

Sen blev det såklart Melodifestivalen.
Det var lite roligt för det var mycket danslåtar den här veckan. När nummer 2 började att spela, kommer inte ihåg vad de heter, men de med rockabilly-låten, så flyger båda två upp och börjar att dansa framför TV'n.




Denna vecka röstade L på Ulrik Munther och T på David Lindgren, och vilka gick vidare, om inte precis de. Sen var det läggdags för två väldigt nöjda tjejer.

Vart tog minnet vägen?

Igår fredag vaknade jag, tog alla mina mina piller som vanligt.....

Xeloda (Cytostatika)
Oxycontin (morfin)
Omeprazol (skydd för magen)
Betapred (kortison)

.....och kände mig ok, så jag bestämde mig för att ta mig ut en sväng direkt på morgonen innan tröttheten slog till igen, det jag behövde göra var;

1. Åka till IKEA för att lämna tillbaka en grej vi köpt fel.
2. Åka till HM för att lämna tillbaka en fleece som jag köpt i fel storlek
    (och färg!) till L.
3. Lämna tillbaka filmen som hör till det tomma fodralet som jag lämnade
    tillbaka till bibblan...
4. Gå till ett apotek för att lämna tillbaka gammal medicin och köpa en
    "skölja näsan grej".

Jag åker iväg och tänkte att jag börjar längst bort.
Sen när jag börjar närma mig IKEA inser jag att jag glömt att ta med mig grejen jag ska lämna tillbaka.... ja, ja, då behöver jag inte ens åka dit, typiskt. Tänker då att jag går in på apoteket precis bredvid istället och lämnar tillbaka den gamla medicinen istället. Nämen oj, den hade jag visst också glömt hemma.
Ja, då är det ingen idé att ens gå in på apoteket tänker jag och glömmer bort att jag skulle köpa skölja-näsan-grejen.

Då åker jag vidare till Gränby Centrum istället för att lämna tillbaka fleecen.
Hoppsan - den ligger också hemma!
Nu börjar jag att bli väldigt irriterad på mig själv.

Det enda jag har fått med mig är den dumma filmen som egentligen redan
ska vara tillbaka.
Men jag är så irriterad på mig själv på vägen hem att jag glömmer bort när jag väl kommer till Storvreta att jag skulle förbi biblioteket, så filmen ligger kvar i väskan när jag kommer hem och kliver innanför dörren.
Vilken produktiv morgon - not!

Tror ni Steve fick sig ett gott skratt när han kom hem från jobbet och jag berättade om min dag? Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.....

fredag, februari 10, 2012

Minskad dos

Idag ringde en sköterska från ODA, för att höra hur det går med Xelodan.
De brukar göra det ca 1 vecka efter att man har startat med nya cellgifter.

Hon frågade en massa frågor om vilka biverkningar jag har fått, och jag svarade.

1. Jag är hysteriskt trött - nästan jämt. (ingen nyhet)
2. Det sticker i händer och fötter och tårna börjar bli ömma.
3. Jag är öm i tandköttet och har börjat att få blåsor i munnen.
4. Jag har ont i magen och är lös i magen.
5. Jag har ont i huvudet till och från, oftast på  morgonen.
6. Näsblod

Efter att jag berättat allt detta sa hon att hon ville rådfråga en kollega och kommer att ringa tillbaka.
Det gjorde hon lite senare efter att även ha pratat med vår käre Dr G.
Han har kommit fram till att jag ska from nu reducera dosen till 3 tabletter morgon och kväll, och förhoppningsvis ska det leda till att biverkningarna blir färre. Fingers crossed!

Jag ska även börja att skölja munnen och gnugga tandköttet flera gånger om dagen med nån sliskig lösning som smakar apa, det kommer inte blir lätt, men vad gör man inte?

Idag kommer min kära kompis-Lina hem igen.
Det har jag sett fram emot, så idag är jag glad!
Och det är ju faktiskt fredag, så jag kanske ska ta och "öva" inför festen nästa helg med att dricka ett glas vin?

torsdag, februari 09, 2012

Torsdag

Vad veckorna går fort, nu är det torsdag och snart helg igen.
Idag kom Ann-Sofie hem till mig med morgonfika. Jättemysigt och igen så är det en vän som jag kan sitta och prata med i timmar - och det gjorde vi!
Helt plötsligt så var kl. 13.00 och mina ögon höll på att trilla ihop. Så det var dags för mig att sova. Men det var trevligt med sällskap - tack för idag!

Senare på eftermiddagen kom Sofie förbi en sväng med gott fikabröd i handen. Vi pratade igenom min försäkring som hon ska försöka att hjälpa till med, och det uppskattar jag verkligen.
Nu ska det minsann komma från alla håll och kanter på dem! Tack!
Någon sa att jag borde kontakta PLUS också, och jag funderar på om jag ska göra det, det kan ju inte skada.....

Barnen hämtade Malin hem idag. De fick leka hemma hos henne i några timmar sen dök jag upp till middagsdags. Härligt att bli serverad middag när man är van att vara den som lagar maten på vardagar. Hon hade gjort tacos som var jättegott och alla barn (och vuxna!) var nöjda. Tack snälla Malin.

Innan jag åkte till Malin så var jag till biblioteket för att lämna tillbaka en film som vi lånat, bara det att jag lämnade bara tillbaka fodralet.
Filmen sitter kvar i dvd-spelaren.....
Så jag får åka dit i morgon igen.
Än en gång så får jag skylla på mitt svullna huvud ;)

Sen så fattar jag inte vad som pågår med min blogg. Alla grejer som ska vara på sidan har hoppat ner längst ner under alla inlägg, och där vill jag inte ha dom! Jag försöker att ändra mallar och det ena och det andra, när jag förhandsgranskar ser allt ok ut, men sen när jag publicerar och det går live, så är allt fortfarande längst ner. Arrggghh, och jag hittar ingenstans man kan maila för support heller. Nu börjar jag tappa tålamodet.

onsdag, februari 08, 2012

Pyttesmå?

Idag kom bästa Veronica hem till mig på förmiddagsfika.
Det var jättemysigt, och vi har alltid en massa att prata om. Gullig som hon är så hade hon lite presenter med sig till mig också.
Ett par böcker, gott te och herbalifesnacks. Tack!


Synd bara att 2 timmar går så fort och hon var tvungen att åka vidare.
Tack för idag, det här får vi göra om!

Vid tre-tiden så åkte jag och hämtade barnen i skolan för T hade fått tid på den världsberömda vårdcentralen kl.15.15. Nu efter att hon har varit sjuk, hostig och snorig så länge så har hon börjar att höra dåligt.
Vi har märkt det här hemma och fröken håller med.
Och hon själv har sagt det ett antal gånger här hemma, den senaste veckan speciellt. - Mamma, jag hör inte vad du säger!

Vi fick vänta och vänta, till slut vid kvart i fyra så kom läkaren, han tittade i öronen, tyckte han såg lite mycket vax i ena örat. Så då fick vi gå till sköterskan för att skölja örat. Det kom inte så mycket, och när han tittade efteråt så såg det ok ut, att hon inte var helt igenvaxad.
Så nu ska vi tillbaka nästa måndag för att göra ett hörseltest.
Jag hoppas verkligen att det visar ok hörsel, för hennes skull.
Allt det här tog tid med mycket väntan emellan och tillslut vid halv 5 så kunde vi åka därifrån.
L blev lite rastlös av alltihopa, och roade sig med att sätta skoskydden på huvudet!



Inte kan hon bara ställa upp på ett foto heller den här lilla damen, det vore ju för enkelt!
När vi kom hem hit så var mamma här, hon och T spelade spel.
L pysslade.
Jag gjorde ingenting, för jag var trött, ovanligt va?!?

Jag börjar inse nu också att min hjärna är trött, jag kör spellcheck på mina inlägg här på bloggen, men den är inte helt tillförlitlig, ibland ger den väldigt konstiga förslag. Så jag läser ofta igenom det jag skriver både en och två gånger. Och det hemska är att jag inte ser alla felstavningar. Ibland upptäcker jag dem dagar senare om jag råkar läsa om ett inlägg.
Jag hoppas verkligen att detta beror på trötthet och inte på att min hjärna är påverkad.

Och så måste jag faktiskt berätta att min törst har blivit mycket, mycket bättre. Jag är inte alls lika hysteriskt törstig som jag var för en månad sen, vilket är jätteskönt.
Jag mår inte heller illa som jag gjorde förut. Det hjälper kortisonet till med att ta bort, och kortisonet ger mig även hunger. Kan äta hela tiden nu, vilken kontrast.
Men jag hoppas att illamåendet är borta också för att metastaserna har krympt av strålningen, ja - så är det. Krympt har de gjort och pyttesmå är de nu såklart.
Det är i alla fall vad jag intalar mig nu.
I slutet av april när jag får göra en röntgen av huvudet - då vet vi definitivt vad som har hänt.


tisdag, februari 07, 2012

Tisdag

Äh, nu ger jag upp.
Någonting är fel med bloggverktyget, men jag orkar inte hålla på. Det får se ut som det gör nu och förhoppningsvis så har det löst sig till i morgon.

Blev ingen yoga idag.
Hade inte ork att åka iväg på ett heldagsprojekt.
Igår kväll när jag var riktigt trött så mailade jag Lotta på yogan och sa att det här går inte - jag hoppar av.
Sen när jag vaknade i morse och var något piggare så insåg jag ju på en gång att jag vill ju inte alls hoppa av! Så då mailade jag igen och sa att jag kommer inte idag, men jag vill försöka nästa vecka.
Snacka om att jag är velig.
Men jag vet ju att jag mår bättre av att gå på yogan.
Det jag hoppas på är att jag ska vänja mig med den här tröttheten, att kroppen ska bli van att vara trött, så jag kan vara någorlunda ok på dagarna.
Kvällarna ska vi inte prata om.


Just nu pågår teckningsförsäljning hemma i hallen, T ritar, L färglägger och tar betalt. 1 kr styck kostar en teckning, om det inte är väldigt fin, då kostar den 2 kr.


Själv så ska jag nu sälja mitt gamla guld.
Såg en annons i tidningen om att sälja guld och kom på att jag har en massa gamla trasiga guldringar och halsband som bara har legat i lådan i många, många, mååååånga år. Och nu är ju tydligen guldpriserna väldigt höga så när jag såg annonsen kom jag på att det kan jag ju göra.
Jag ska posta iväg allt imorgon, sen så får man en värdering på mailen inom 24 timmar. Ska bli väldigt spännande att se vad de kommer fram till!

Apropå priser, när jag höll på att gå igenom lådorna med mina gamla saker, så hittade jag detta gamla ICA reklamblad, från juni 1990! Det är 22 år sedan och vissa av sakerna kostar inte så mycket mer idag. Andra är det lite större skillnad på, då och nu. Lite kul att jämföra.




Bloggen ser konstig ut!

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med layouten här på min blogg.
Eller i alla fall när jag tittar på den. Den verkar leva sitt eget liv.
Allt har hoppat ner av någon anledning, men jag håller på med att försöka fixa det!

måndag, februari 06, 2012

Artikel

Läste en artikel i UNT idag om cancerpatienters psykiska hälsa.
Klicka här om du vill läsa artikeln

När jag läste den så kom jag faktiskt på att under hela min cancerresa som startade i april 2009, och jag har varit i kontakt med onkologen med mer eller mindre täta läkarbesök, så är det aldrig någon läkare som har frågat hur jag mår psykiskt. Helt otroligt egentligen nu när jag tänker efter.
Som artikeln nämner så har jag många gånger fått frågan -Hur mår du?
Men den har jag alltid uppfattat som hur jag mår fysiskt och har svarat så, det har aldrig kommit någon följdfråga om hur jag mår psykiskt.
Nu har jag väl haft tur i och för sig, för jag har mått och mår fortfarande psykiskt bra, jag är ganska positiv som person och försöker att se guldkornen i vardagen istället för det jobbiga, men det spelar egentligen ingen roll in den här frågan tycker jag. Det viktiga är ju att ingen någonsin har frågat.
Men nu kanske det blir ändring på det, när den här studien blivit officiell.

Idag tvingade jag ut mig själv på en promenad i det fina vädret. Det blir lätt att dagen bara går när man är hemma, men jag vet att jag mår bättre om jag kommer ut en sväng. Och nu ska ni inte tro att vi pratar långpromenad, jag var ute i kanske 20-25 minuter, men det är allt jag orkar och bättre än ingenting.

Jag vågar heller inte gå så långt i vinterkängorna för mina händer och fötter börjar nu bli ömma av cellgifterna. De sticker lite och känns "fluffiga", inte så skönt, och jag är livrädd att jag ska börja få blåsor på fötterna som är en vanlig biverkning. Då gör det ju ont att gå, och så här års kan man ju inte precis gå ut barfota!

Idag känns det där med försäkringen lite bättre, Sofie har också lovat att hjälpa mig med de kontakter hon har, så jag hoppas verkligen att detta kan lösas på något vis.

Just nu tänker jag lite extra på flera tuttkompisar som har det jobbigt med kroppen, både psykiskt och fysiskt. Ni vet vilka ni är och jag ser fram emot Tallinnresan tillsammans, då tar vi hand om oss själva och varandra!!
Stora kramar till er alla!

söndag, februari 05, 2012

Lat helg

Jag trodde inte att det gick att bli tröttare än jag redan var.
Men det gick.
Strålningseffekter i huvudet + cellgifter är orsaken.
Guuuuud vad trött jag är.
Nu sover jag middag flera gånger om dagen och orkar inte göra många knop när jag är vaken. Om jag eller vi ska iväg någonstans så krävs det planering. Ni är säkert jätteless vid det här laget att läsa om trötthet, men jag har aldrig i mitt liv varit med om något liknande, och tur är väl det!

Så vad har hänt i helgen?
I fredags var T mer eller mindre feberfri, men måste ju ha en feberfri dag hemma innan hon får gå tillbaka till skolan, så vi fick en 3:e dag tillsammans. Jag forsatte att rensa kartonger på vinden och hon satt bredvid och spelade på min gamla blockflöjt som vi hittade. :)

Och jag hittade en massa roliga saker.
Alla gamla fotokataloger från högstadiet tex, inklusive kommentarer om vad jag tyckte om alla....ha ha hur mycket åsikter har man inte när man är 14, 15 år och tror att man kan och vet allt?
Tänk om man visste då vad man vet nu? Fast ändå inte när jag tänker efter, man var så oskyldig på någotvis i den åldern.

På kvällen åkte vi hem till pappas fru och åt middag tillsammans med henne och Lina. Vi fick god mat och trevligt sällskap, men jag var som sagt var - trött - och vid 20.00 var vi tvungna att åka hem för att mina ögon ville inte hålla sig öppna längre. Plus att jag glömt mina piller hemma, och med Xelodan är det jätteviktigt att det ska gå precis 12 timmar emellan varje gång jag tar dem.

I lördags eftermiddag åkte vi hem till mamma och Dick.
Vi (Steve)  tog med oss mat och lagade middag åt dem och oss.
Stekt tonfisk med en god sallad, sparris, potatis och en vitlök- och basilikasås.
Mmmmm, av alla fiskar vi provat nu så är tonfisken favoriten, det finns ingen godare fisk, när den är bara lite, lite stekt, som snabbast på båda sidor.....det bara smälter i munnen.
Till efterrätt åt vi varma bär och vaniljglass, enkelt men oj så gott.
Sen var det självklart dags att titta på Melodifestivalen, och jag lyckades att hålla mig vaken.
Jag var helt säker på Sean Banan skulle vara barnens favorit, men T röstade på Loreen och L på "Programledaren" alltså Marie Serneholt.
Jag tyckte inte någon var speciellt bra. Tråkig va?

Just nu försöker jag verkligen att inte blir arg och försöker andas djupt för att inte bli upprörd.
Men häromdagen fick jag ett brev från mitt försäkringsbolag som jag har en "Boskyddsförsäkring" med. Eller trott jag hade i alla fall.
 För nu när jag har varit helt "arbetsoför" i över 30 dagar så kände jag att det var dags att begära att denna försäkring betalas ut, som de har sagt att den gör efter 30 dagars karenstid.
Jag skickade in alla papper de frågade efter, och får efter någon vecka ett brev tillbaka som säger att eftersom jag första gången i juni 2009 blev "arbetsoför" pga att min cellgiftsbehandling startade, bara 86 dagar efter att jag tog ut försäkringen så gäller den inte, det måste gå 90 dagar.
Vi pratar om FYRA dagar, min behandling började FYRA dagar för tidigt.
Beslutet är definitivt och ärendet avslutat.
AAAARRRGGGGGHHHHHHHHHHH
Så känner jag just nu.
Det här var våra rolig-pengar.
Pengar som skulle ha gjort att vi kunde leva ungefär lika som vi gjort förr.
Pengar som vi skulle kunna göra små extra saker tillsammans för.
Nu får vi inga pengar. SURT!
Att det alltid ska vara så här med försäkringsbolag. Jag som glatt har betalat den här premien varje månad i tron att den skulle betalas ut när det var dags. Tji fick jag. Snacka om att slänga pengarna i sjön i 2,5 år.
De gånger jag ringt dem för att fråga vad som gäller har aldrig någon nämnt något om 90 dagars karenstid - undrar varför? De stod inte heller i informationen från banken, men om man läser det riktigt finstilta så står det där. Vilket jag tydligen missade.

Men, men, mamma och hennes man ska kontakta försäkringsbolaget och försöka fightas åt mig, vilket jag är väldigt tacksam för, för jag har inte någon energi kvar att göra det själv.
Jag hoppas verkligen att de lyckas. Om inte annat att vi får premien tillbaka, men som sagt var så verkar inte försäkringsbolag har någon empati whatsoever, så jag vet inte vad jag ska hoppas på för resultat.
Fortsättning följer!

fredag, februari 03, 2012

Älva?

-  Mamma - du ser ut som en älva!
- ?
- Ja, dom är runda och har spetsiga öron, precis som du!

Barn är roliga.
Jag trodde i alla fall att älvor var smala och hade långt hår, men tycker hon att det här så här de ser ut, så är det ju trevligt. Jag tror det var menat som en komplimang, men jag frågade inte.... ;)

01.37 i natt vaknade vi av att brandlarmet tjöt för fullt.
Gud - vad rädd jag blev, och flög upp, och hann tänka tusan tankar medans jag sprang från sängen ut i hallen.
T och L - vi måste få upp dem och ut nu!
Men direkt i hallen kände jag absolut ingen röklukt alls, och blev lugn på en gång. Steve gick runt i hela huset och tittade och luktade, och det var ingenting någonstans. Puh! Troligtvis så är det väl något med batteriet, ska köpa ett nytt idag för säkerhets skull och hoppas att det inte händer igen.

De här med att jag sväller och pratar köttbulle hela tiden är lite komiskt.
När jag skrev svar på Annettes kommentar insåg jag att jag kanske ska förklara här också.

När man får strålning, vilken kroppsdel det än är, så blir effekten efteråt att man sväller i området som blivit behandlat. När jag fick strålning mot ryggraden hösten 2010, så blev ju tex bröstområdet också påverkat eftersom strålningen går rakt igenom kroppen. Efteråt så kunde jag helt plötsligt en dag knappt andas och hade värsta smärtorna över bröstkorgen, jag fick åka in och då konstaterades det att det var pga av att jag svällt i hela bröstkorgen av strålningen.

Nu har jag fått strålning mot hela huvudet.
Så nu har huvudet svällt och sväller fortfarande - "invändigt".
Det leder bl.a till illamående och huvudvärk.
För att ta bort det tar jag kortison - i stora mängder.
Kortison gör att man sväller - "utvändigt".
Jag blir rund i ansiktet, svullna kinder och haka, kroppen blir som uppblåst.
Annat som händer är att man blir hungrig, sugen, hela tiden vill ha nåt att småäta på, och det leder ju lätt till att man går upp i vikt, fort. Jag försöker verkligen att tänka på vad jag äter och äta mycket mat, frukt och grönt som även är bra för kroppen.
Men måste erkänna att då och då proppar jag i mig något onyttigt.....
Sen blir det någon konstig krock i hjärnan, samtidigt som jag är jättetrött, så blir jag rastlös och "speedad". Jag går runt och torkar och plockar hela tiden, är uppe i varv tills tröttheten hugger till och då kan jag somna en liten stund. Sen vaknar jag av ett ryck igen, och är pigg.
Kortison ger också en allmän "må bra" känsla.

Nu trappar jag ju ner på kortisonet, men jag måste göra det sakta, man får inte gå för fort fram, utan har som sagt var blivit tillsagd att skära ner med ett piller i veckan, så det kommer ta ungefär en månad tills jag blir helt utan och min svullna kropp utvändigt kommer att blir mer normal igen.

Idag är det -15 grader ute, men inne i mitt svullna huvud har jag den här bilden.....

torsdag, februari 02, 2012

Piller


Det här är vad jag fick med mig hem igår från ODA.
En dosett med 2 veckors Xelodapiller, uppdelade i fack, markerade med morgon och kväll - vilket behövs, för att komma ihåg det själv skulle inte vara lätt.
Lite infobroschyer om biverkningar och när jag måste höra av mig till sjukhuset.
Piller mot illamående.
Piller mot förstoppning.
Handkräm.
Fotkräm.
Stränga instuktioner att smörja in morgon och kväll för Xeloda ger ömma händer och fötter och har jag otur en massa blåsor.
Stränga instruktioner om att vara noga med tandhygien, att använda munskölj, morgon och kväll, för det påverkar slemhinnornna.
Sen kommer jag inte ihåg vad hon sa mer, jag var trött.

Steve kom och hämtade upp mig efteråt, vi åkte hem och åt en krämig champinjonsoppa med vitlök som han förberett kvällen innan. Jättegott!

Sen så gjorde jag något dumt.
Jag lyfte ett skåp.
På Blocket hittade jag igår ett skåp för 200 kr och det fanns i Storvreta runt hörnet. Mailade och dealade och sa till killen -Vill ha, ska ha!
Väl här hemma så skulle det ju upp på vinden och jag tyckte att det kan ju jag hjälpa till med, min rygg gör ju faktiskt inte så ont längre. Så jag lyfte. Och det känner jag idag. Är huvudet dumt får kroppen lida!

När jag var på väg till Ackis igår eftermiddag så ringde de från Folktandvården, de sa att jag inte varit där på två år (för att de inte kallat mig....) men de hade återbudstider idag och undrade om jag kunde komma idag på förmiddagen.
Ja, varför inte sa jag.
Jag vill ju gärna kolla igenom tänderna nu innan jag börjar med Xelodan eftersom det påverkar munhygien, så det var ju perfekt timing.

Nu har jag varit där på förmiddagen, de skrev in hela min historia på datorn och kollade igenom munnen. Allt såg fint ut nu. Inga hål eller andra problem. Tandläkaren berättade även att om jag ber min doktor att skicka en remiss så får jag komma till dem en gång i kvartalet för förebyggande flourbehandlingar på frikortet. Vilket skulle vara jättebra. Jag är nog inte ensam om att hata hål i tänderna. Sedan skulle hon skriva ut bra munskölj på recept åt mig eftersom jag måste skölja morgon och kväll nu pga behandlingen.
Så det var ett besök som var helt oplanerat men kom helt rätt tidsmässigt.

Nu är jag verkligen svullen i ansiktet, T tycker att jag ser ut som en fotboll, och jag håller med. Jag vet att det verkligen är ytligt i det stora hela, men så fort jag ser mig själv i spegeln så rycker jag till, det är ju inte mig själv jag ser. Jättekonstigt.
Jag bad T att ta ett kort på mig, så att vi har bevis sen när jag slutar med kortisonet, hon tyckte det var kul att leka fotograf. Jag har ju bestämt mig för att vara helt ärlig mot mig själv här på bloggen, så här kommer ett foto av mitt "tillstånd" just nu, nyvaken i morse. Det enda jag har gjort är fotot svartvitt, i färg blev det hemskt!




onsdag, februari 01, 2012

Eller...

.... kommer jag att må ok på min 40-års dag?
Jag kommer förhoppningsvis inte vara däckad av cellgifter, men jag kommer ju fortfarande vara svullen i hela kroppen och huvudet!
Men med lite vilja ska det nog gå bra, jag vill ha kul, jag ska ha kul.

Idag har jag sällskap här hemma igen.
I går kväll så klagade T på att hon frös och hade ont i huvudet...
38,5 graders feber. Igen!
Så det blev att vara hemma idag.
Än så länge är hon feberfri, fingers crossed!

Och vem det än är som vill att jag ska spela en match på norska på Wordfeud fortsätter att skicka inbjudningar, nej tack. Men jag har en massa matcher på gång på svenska just nu så om det tar lite tid för mig när jag spelar så får ni ursäkta mig. Hjärnan är ju som sagt var inte på topp ;).