torsdag, maj 26, 2011

Cancern Bakgrund - Del 4

Jag återhämtade mig ganska snabbt efter operationen, och livet forsatte sin gilla gång.
Hade inga problem alls efteråt med "operationsområdet". Lite fullt med vätska i början bara men det är tydligen helt normalt.
Efteråt så fick jag börja ta ett piller som heter Tamoxifen.
Det ska tas varje dag i 5 år!
Eftersom min cancer är hormonkänslig, vilket betyder att cancercellerna är beroende av hormoner så sätter man stopp för det genom att försätta mig i klimakteriet.
På så sätt ska risken för återfall förminskas.
Och vad jag led av klimakteriebesvär! Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Vallningar som heter duga. Varmt, kallt, varmt, kallt. Kofta på, kofta av, kofta på, kofta av.
På nätterna vaknade jag hela tiden av att jag badade i svett. För att nästa gång vakna av att jag frös som en gris. Det var med andra ord ganska jobbigt. Men, men vad gör man inte för att minska risken......

I januari 2010 började jag min strålningsbehandling.
Varje vardag i 5 veckor, totalt 25 ggr var jag där.
Jag jobbar ca 30 minuters promenad från Akademiska, och jobbade 50% under den här tiden. Så jag gick fram och tillbaka längs Fyrisån varje dag. Vilket var jätteskönt, och så fick jag motion samtidigt. Så jag tyckte faktiskt inte att det var jobbigt att gå dit varje dag. I mitt huvud så var det här slutspurten, när det här var över så skulle jag ju få mitt vanlig liv tillbaka. Jag var lycklig!

Fredag 12 februari 2010 fick jag sista strålningen. Underbart! Lycka! Glädje!
Det går inte att beskriva känslan man har inom sig när man har gått igenom allt detta och det är klart. Känns överflödigt att säga att jag och min man firade med champagne den kvällen!

Tiden gick, jag trappade upp på jobbet och jobbade 75% i mars och april.
1 maj gick jag upp till heltid igen, nu var livet nästan som vanligt.
Visst var jag fortfarande lite tröttare än vanligt och man blir ju aldrig samma person som man var innan men överlag så gick allt bra och det var ju nästan sommar igen.

I april eller maj någon gång så hjälptes jag och min man åt att klippa ner en häck i trädgården, vilket innebar mycket lyft och böjd rygg. Jag körde häcksaxen och tyckte det var jättekul.
Vi tog även bort flera tunga sleepers från trädgården, vilket innebar ännu fler tunga lyft.
Dagen efter hade jag väldigt ont i ryggen.
Jag tänkte för mig själv att nu är det ju bara ett par år kvar till jag fyller 40, det är nog kroppen som börjar bli gammal. Det onda kom och gick.
I början av juni vaknade jag en söndag morgon och hade fruktansvärt ont i ländryggen. Kunde knappt röra mig. Och jag tänkte för mig själv att det här är inte normalt.
Vi hade haft personalfest kvällen innan, den blev väldigt lyckad och kul. Jag drack nog lite för mycket den kvällen. Men tänkte för mig själv att alkohol brukar ju inte leda till ryggvärk..... (men det är därför jag minns så väl att det var söndag när värken började ;)
Värken försvann inte, den blev värre och jag kunde knappt böja mig ner i perioder. Det jag tyckte var konstigt var i alla fall att värken "vandrade" längs ryggraden och till och från fick jag också jätteont i ljumskeln som en sträckning ungefär. Sen kunde det bli bättre någon vecka eller så och sen så kom det tillbaka lite mer.

Jag mådde också allmänt dåligt. Hade väldigt ont i magen, var extremt trött, kände mig konstant illamående.
Så när jag hade mitt återbesök i juli (som man brukar ha ca 3 mån efter avslutad behandling) så tog jag upp det här med mitt onda i ryggen. Onkologen bad mig förklara och jag kände själv när jag försökte sätta ord på det och förklara att det lät lite diffust. Att jag hade ont på lite olika ställen i ryggen och att det kom och gick. Jag märkte att han inte riktigt trodde på vad jag sa. Jag kan tänka mig att det är många som är väldigt oroliga för återfall och kommer med sådana här diffusa smärtor och är oroliga.
Han svarade i alla fall med att han tyckte inte att det lät som något jag skulle vara orolig för, men om jag fortfarande har ont om en månad så ska jag höra av mig igen.
Ok - tänkte jag. Jag har gått omkring med ryggont i 2 månader redan, det är bara att bita ihop och hoppas att en månad till går fort.

Månaden gick fort och värken blev värre och värre.
25 augusti ringde jag onkologen med nästan tårar i ögonen när jag skulle förklara smärtan i rygg, ljumskeln, magen, illamåendet osv osv.
Sköterskan på andra sidan lyssnade och sa;
- Ok, kan du komma halv 3 i eftermiddag?
Oj, nu blev jag orolig, men samtidigt lättad. Behöver inte vänta längre.
Jag fick träffa Greger den eftermiddagen som verkligen tog mig på allvar, han frågade och lyssnade på mina svar, undersökte mig. Bad sköterskan ta ett blodprov på en gång där på avdelningen och sa sedan att han skickar en remiss för en scint (röntgen av skelettet).
Vad skönt det är när det händer saker fort.

Ett par dagar senare fick jag en kallelse på posten, med ett brev från Greger att han hade tänkt efter och ville att jag även skulle få göra en DT-röntgen och tider för både undersökningarna plus en tid för ett läkarbesök veckan därpå då jag skulle få veta resultaten.
Av någon anledning så var jag helt säker på att det inte var cancern som spökade. I mitt huvud så gjorde jag allt det för att utesluta att det var återfall. Jag hade redan börjat leta upp namn och fråga efter någon bra kiropraktor som jag skulle kunna ta kontakt med för att behandla ryggen.
Jag sa till alla som frågade också att jag verkligen inte trodde att det var cancern. Vet inte om det var önsketänkande men när jag var klar med min behandling så var läkarna så himla positiva och sa att de verkligen inte trodde att jag skulle drabbas av återfall och att risken var minimal. Och jag trodde på dem!

Dagen kom för läkarbesöket och Steve följde med. Vi var båda glada att äntligen så skulle vi få besked och kunna utesluta cancern som har upptagit så stor del av våra liv de senaste åren.
Det sista jag sa innan vi gick innanför dörrarna var igen
- Jag tror verkligen inte att det är cancern....

Men det var det. Jag grät och grät, Steve sa inte ett ord. Vi var chockade.
Läkaren förklarde och pratade och pratade och pratade.
Jag tog inte in många ord.
Det jag minns är att han tror att spridningen var där redan från början, men att den var så liten då att den inte syntes på röntgenbilderna.
Men vad hjälper det nu?
Nu ser de i alla fall spridning utefter hela ryggraden, bäckenet och revbenen. Inte så konstigt att jag har haft ont!

Planen var nu att ge mig skelettstärkande, Bondranat var fjärde vecka.
Zoladex sprutor i magen var fjärde vecka för att vara helt, helt säker på att all hormonbildning stoppas.
(= ännu mera klimakterielidande)
Byta ut Tamoxifen, eftersom det bevisligen inte har fungerat mot återfall, till Femar (same, same but different)
Och så berättade han även att nu när jag har återfall så kan man ta ett blodprov för att kolla en markör som visar hur aktiv cancern är i kroppen. Så det blodprovet ska jag ta i slutet av november för att se hur den här behandlingen fungerar.
Jag fick även strålning mot den punkt mitt på ryggen där de såg en samling av metastaser och ljumskeln där det också var ett gäng samlade. 14 ggr. Been there done that.
Problemet var denna gång att punkten på ryggen som skulle strålas ligger "bakom" matstrupen.
Så strålningen träffade även den. I början kändes ingenting. Men efter någon vecka hade jag så ont i matstrupen att jag knappt kunde äta, jag kunde inte ens dricka en klunk vatten. Att ta alla mediciner var en stor utmaning morgon och kväll. Usch, jag vill inte ens tänka tillbaka på det.
Precis efter strålning var klar fick jag en dag plötsligt en otrolig smärta över bröstkorgen. Det gjorde ont när jag andades. Jag hämtade barnen på skolan som vanligt och kom hem och var i tårar av smärtan.
Då tänkte jag för mig själv att jag är ju dum som går runt med den här smärtan och ringde onkologen.
Ganska omgående så ringde jourläkaren upp som ville att jag skulle komma in och bli undersökt för att se om det var hjärtat som var påverkat.
Så den kvällen spenderade vi hela familjen på sjukhuset. Läkaren kände och klämde och gjorde EKG. Det såg ok ut. Han förklarade att han trodde smärtan berodde på eftereffekter av strålningen. Tydligen så sväller det strålade området upp och det blir väldigt trångt där inne. Därför fick jag svårt att andas och smärtan.
Jag fick mera smärtstillande med mig hem och så var det bara att vänta ut smärtan. Och han hade rätt, ett par dagar senare kändes det mycket bättre och jag kunde tom äta och svälja lite utan att det gjorde ont.

I början av december fick jag veta att markören stigit och den här behandlingen inte fungerar helt som vi vill. Därför tycker han att jag ska börja med cellgifter igen, vad tycker du frågade han sen.... bläähhh sa jag, men vad spelar det för roll, han är ju experten inte jag.
Och där är vi nu, sen 21 december 2010 får jag cellgiftet Taxol veckovis. Hur länge det kommer att hålla på vet vi inte, så länge kroppen orkar är svaret jag får av alla. Och än så länge orkar kroppen, markören har gått nedåt och ryggvärken är ok med hjälp av morfin. Så nu är det bara att hoppas att det fungerar länge, länge.

5 kommentarer:

  1. Jenny, jag blir så berörd av det du skriver, för jag vet vilken härlig tjej du är. Jag hoppas att din kropp orkar länge,länge..och att du orkar kämpa mentalt.
    Ha en underbar helg med familjen så ses vi nästa vecka, stor kram från mig.

    SvaraRadera
  2. Tack Veronica, ha en skön helg du också! Kramar

    SvaraRadera
  3. Hej Jenny,

    Fick linken till din blog av Mamma, dom kan ju inte hålla tyst :-)
    Har läst hela din blog, vad bra du skriver, och vilka fina vårbilder på dig och din familj.

    Jag är optimistisk och tror på mirakel, så jag tror och hoppas att du kommer att klara även detta. Fast jag tycker att det låter otäckt med alla gifter som du får.

    Skulle du känna för att komma över till London några dagar så är mitt hem ditt hem, jag finns här om du på något sätt skulle behöva mig eller känna för att hitta på något skoj mitt uppe i allt.

    Stora Kramar,
    Gisela

    SvaraRadera
  4. Tack Gisela, kul att du vill läsa!
    Det låter lockande att åka till London igen, kanske det kan bli av i höst någon gång.
    Hoppas att allt är bra med dig!
    Kram
    Jenny

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Jag blir så berörd varje gång jag läser om cancer. Min 28-årige son har just gått igenom en cellgiftsbehandling mot lymfom och cancern har försvunnit.
    Jag hoppas att du får leva länge och njuta av livet med din familj!

    Hälsar
    Malgorzata

    SvaraRadera