torsdag, januari 05, 2012

.....

Tänk att den där magkänslan alltid är rätt.
Det var precis som jag trodde.

8 metastaser i huvudet, 3 på varje sida av lillhjärnan och en på varje sida av hjärnan, alla är ca 1 cm stora, nån enstaka endast (!) 0,5 cm.
Så där bara.
Tjoff så blev de korta liv man hade ännu kortare.
Frågan är hur kort.
Jag frågade.
Jag vet att de inte kan säga exakt hur länge, för cancer är en väldigt individuell sjukdom.....
Svaret jag fick var
- Jag har patienter som har levt flera år med hjärnmetastaser.
Hur många är flera, tänkte jag för mig själv, men tänkte samtidigt att det är ingen idé och pusha honom mer för han kommer i alla fall inte ge mig något exakt svar.

Nu är det strålning mot hela huvudet som gäller.
Redan i morse fick jag komma till Strålningen för förberedelser. De gjorde en mask som jag måste ha på mig varje gång över huvudet och ansiktet så att jag ligger prick stilla varje gång. Jag åkte in och ut genom maskinen några gånger så kom de ut och skrev och ritade lite på masken och sen var det klart.
Gick ganska smidigt faktiskt.
På måndag kör det igång, varje dag i två veckor ska jag dit.
Been there done that. Fast då var det andra kroppsdelar i och för sig.

Planen är att denna strålning ska krympa de små rackarna, så att det blir så små så vi knappt kan se dem (för de kommer inte att gå att få bort helt) och sen ska de inte växa utan bara sitta snällt där utan att göra något väsen av sig så länge som det bara går.
Det är planen.

Nu blir det inga mer cellgiftsbehandlingar på en månad i alla fall. Man ger inte cellgifter och strålning samtidigt för det skulle bli för jobbigt för kroppen.
Just nu hade Dr G inte någon plan för hur vi går vidare sen, men han ska tänka nu ett tag och konferera med sina kollegor antar jag.
Sen har jag ett läkarbesök i slutet av januari/början av februari och då avslöjar han vad de kommit fram till!

I och med detta så får jag inte heller vara med i studien längre. Så igår efter beskedet så fick jag lämna blodprover, fylla i papper, de tog EKG osv osv som ett avslut. Synd egentligen eftersom de tror att jag fick den aktiva substansen och det har fungerat susen i resten av kroppen.
Det var bara den lilla detaljen som jag inte visste om, nämligen att Taxol, cellgiftet som jag har fått, inte går upp i huvudet. Det håller sig bara i resten av kroppen. Därav har det sett jättefint ut på alla mina röntgenundersökningar.
Vi missade bara den sista lilla kroppsdelen - huvudet!

7 kommentarer:

  1. Nej men så ledsamt att läsa! Jävla skitcancer... :( Håller alla tummar för att strålningen gör ett kanonjobb och skrämmer slag på metastaserna så dom håller sej så små dom bara kan länge, länge. *styrkekramar*

    SvaraRadera
  2. Jag tror inte jag har kommenterat något av dina tidigare inlägg!? Men nu känner jag detsamma som Liselott.
    Styrkekramar från en annan mamma.

    SvaraRadera
  3. Hittade till din blogg igår, har tagit mig igenom några inlägg, bakgrunden tex. Har precis lagt till dig på bloglovin. Av det lilla jag hade tagit mig igenom så tyckte jag att det lät som det var hyffsat okey med dig ändå. Och nu läste jag detta, fy fan. Tycker verkligen synd om dig, hoppas du får ett så långt och bra liv som möjligt! Kommer att läsa mig igenom alla dina inlägg från början till slut.

    SvaraRadera
  4. Du verkar så lugn och samlad trots det negativa beskedet. Hur orkar du ? Beundrar dig......
    "Kinna"

    SvaraRadera
  5. Som jag känner dig så kan du hantera, tackla och ta itu med dom här negativa cellerna på ett utmärkt sätt. Jag vet också att du är suverän på att fokusera dig på alla det positiva och hälsosamma cellerna som du redan har när du gör det så brukar det bli så starka så att det till slut slår ut det negativa.

    Kramar
    Gisela

    SvaraRadera
  6. Det finns inget som känns BRA att skriva till en för mig okänd ung mamma som vet att hon måste lämna livet i förtid. Men jag vill skriva något ändå... - för att visa att jag läst det du skrivit i din blogg och för att uppmuntra dig att fortsätta skriva. Jag känner igen en hel del i din "cancer historia" och namn på läkare o.s.v. Jag har följt min mamma i hennes cancer till slutet. Du beskriver och skriver så bra hur det är och hur dina känslor är. Det du skriver här kommer att hjälpa många andra drabbade av samma "skit sjuka". Fortsätt skriva och dela med dig av "hur du har det och dina känslor" TACK!!
    //Elisabeth W Uppsala.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth för dina fina kommentar. Det glädjer mig verkligen att du uppskattar vad du läser i min blogg och att du skriver här till mig. Om det hjälper någon när jag skriver så gör det mig ännu gladare! Stor kram Jenny

      Radera