fredag, juni 28, 2013

1 månad sedan




Idag är det redan 1 månad sedan jag fick min sista strålning mot huvudet.
28 maj var det och sen på eftermiddagen blev jag utskriven från sjukhuset.
Sedan dess har jag varit trött.
Det visste jag i och för sig, hur det blir tiden efter strålningen.
Man blir alltid sämre innan man blir bättre. (om man blir bättre)
Trött, trött, ständigt, kortison, svullen, trött, trött, som allt tar tid att bli av med.
Hår som tar tid att få tillbaka.
De glada nyheterna är väl att jag tror yrseln är borta nu. Inget jag vet säkert, men det känns så i alla fall. Trött är nog min framtid eller den framtid jag har kvar. Den får jag lära mig att leva med och lära mig att hantera på bästa sätt. Jag vet ju tex hur mycket jag orkar och det största av allt, jag har lärt mig att säga nej och jag har lärt mig att man kan avboka, för att jag vet hur mycket, eller lite, jag orkar och klarar av.

Nu tror jag även att jag kan börja köra kortare sträckor. Jag vill prova, men S vill absolut vara med, i fall att, och det är ju bra. OM det skulle vara något så finns han i bilen och kan ta tag i ratten. Inte för att jag tror att det kommer att hända. Om jag trodde det så skulle jag inte ens tänka på att köra.
Men nu tror jag faktiskt det kommer att gå bra igen.

Här hittade jag lite gamla sommarbilder jag tidigare visat här på bloggen. Jag tror det är från sommaren 2011. Två år sedan och jag hade "bara" spridning till mitt skelett. Jag trodde kroppen var svag redan då. Det var den inte!
Nu vet jag vad svag är.

Jag, S och barnen på cykelutflykt.

Riktigt sommrigt.

Min äskade familj är alla törstiga!

Jag orkade cykla runt halva Munchen.

Take That-konserten. Munchenresans höjdpunkt. Ett minne för livet!

tisdag, juni 25, 2013

Ingen cyto idag

Igår på morgonen vaknade jag av att en trädfällare var i vår trädgård.
Klockan halv 9 körde han igång sin motorsåg. Men oj, det var det värt.
Äntligen blir vi av med alla björkar i hörnet. De har gjort absolut ingen nytta alls i vår trädgård förutom smutsat ner på taket, speciellt på uterumstaket, gett skugga och smuts över grannens pool och har växt alldeles för nära vårt hus med sina starka rötter. I morgon kommer han tillbaka och hämtar allt ris.



På förmiddagen kom Hemsjukvården och tog mina blodprover inför morgondagens behandling. Deras sjukgymnast hängde på för att visa mig lite övningar jag kan göra för att hålla kroppen igång och få tillbaka lite styrka i kroppen snabbare. Jag är verkligen tacksam för att hemsjukvården finns, de är verkligen alla lika trevliga och gulliga. Det känns som om de skulle göra vad som helst för en. Bara att de frågar hur jag mår, förutom det självklara fysiska är en helt ny upplevelse för mig.

De frågar även hur familjen mår, helt otroligt. Om några veckor ska vi alla fyra träffa deras kurator här hemma för att prata lite. Speciellt för barnens skull då skolans kurator/psykolog INTE  har varit någon klippa precis det senaste året. Jag bad om hjälp för över 1 år sedan, för några månader sedan ringde hon mig för första gången. Barnen har fått träffa henne 1 gång, i mitten Maj, men hon hörde inte av sig till oss efteråt och S fick börja "jaga" henne för att få reda på hennes sida av hur det gick. Det är inte rätt! Precis som om han inte har fullt upp ändå, och allt som kommer från både rektorn och henne är ursäkter och försvarstal. Vad hjälper det våra barn?

I alla fall, som jag anade så skulle mina blodvärden inte vara speciellt bra. De var ju nästan för låga förra tisdagen när de precis gav mig cyton. Då var det dag 1 och jag hade ändå vilat kroppen i 2 veckor. Idag skulle jag ha fått dag 8.
Vid 16 tiden ringde de från ODA och meddela det jag egentligen visste. Det blir inget. Hon hade pratat med Dr G och han bestämde att vi helt enkelt bara stryker dag 8. Så nu blir det extra lång vila istället. Vilket kanske är bra med tanke på semestern och sånt. Det hade aldrig riktigt fungerat att flytta alla behandlingar så att det blir rätt. Min kropp behöver nog också lite extra vila och bygga upp extra krafter om blodvärden någonsin ska bli bättre och orka.
Det som oroar mig är om det inte blir bättre.
Är detta resultatet av 4 år med cellgifter och cancer i kroppen?

Lilla L startade veckan med att bli sjuk. Feber och hostig. Båda var anmälda till dagläger på 4H den här veckan. Så nu får T gå själv (vilket går bra), hon tycker det är kul. L var hemma igår, S fick VAB'a. Idag är hon inte bättre, eftersom min cyto inte blev av så ligger hon på soffan bredvid mig. Än så länge går det bra, det märks att hon inte mår bra för att hon är lugnare än vanligt. Nu är min utmaning att hålla mig "frisk".
Någon feber är det sista min kropp behöver just nu.

Så här kan man försöka att lindra sin huvudvärk med sitt gosedjur på kvällen:

måndag, juni 24, 2013

Midsommar


Vem hade trott att S skulle köpa och montera upp en svensk flagga på uterummet?
Inte jag i alla fall, hade jag sett Union Jack där eller Engelska flaggan då hade jag inte blivit överraskad. Det måste ju betyda att han känner sig lite Svensk i alla fall......

Tack för alla midsommarhälsningar jag fick innan helgen.
Som vanligt för oss nu för tiden så blev det en lugn midsommar. S och barnen åkte iväg för att bada vid en sjö nån mil härifrån. Det var uppskattat och tydligen helt ok temperatur i vattnet.

På kvällen grillade vi och åt gott.
Till efterrätt ville T absolut grilla marshmallows och jordgubbar.
Jag tycker det lät så äckligt att jag inte ens ville prova. Jag nöjde mig jättebra med jordgubbar och vaniljglass!



På midsommardagen var det meningen att vi alla skulle åka ut till Öregrund till pappas land, men jag var fortfarande så trött och mådde illa så jag kände att det går bara inte. Jag ville bara sova.
Så de andra fick åka iväg utan mig och jag sov och sov och var ändå trött och sliten. Men igen så hade de precis lika trevligt utan mig och fick bada så de var nöjda och glada, även om vädret kunde ha varit liiiiite bättre med mindre blåst.

Söndagen sov/vilade jag också bort - story of my life.

Vet ni vad jag upptäckte häromdagen? Jag tittade i spegeln av någon anledning på morgonen och insåg att jag var lite rufsig i håret!
De ni, det var inte igår jag senast var rufsig i håret, jag som bara är glad om jag har lite hår......men det växer nu, sakta men säkert.


Sen när jag gjorde i ordning min frukost så la jag fram mina två piller på brickan för att på en gång glömma bort det och inte se dem. Då la jag fram nya pillar på andra sidan av brickan. Det var inte förrän jag satte mig vid bordet för att äta frukosten och vred lite på brickan som jag insåg vad jag hade gjort, gömt de bakom kiwi'n. Snacka om trött från redan dagens början!

torsdag, juni 20, 2013

Navelbine in i kroppen - till slut!

Ja, visst är det härligt att det går att kombinera mina resor med blodprover och behandlingar. Det gör mig fortfarande glad.
Igår bokade jag assistans på Arlanda också, rullstol från check-in fram till flygplanet. För om det är långa köer så kan jag inte stå och gå så länge.
Jag trodde av någon anledning att jag skulle vara stark i kroppen och benen i juli/augusti, men jag vågar inte chansa. Det är lättare att avboka än att boka, så jag bokade.

I tisdags var jag tillbaka på Ackis som Dr G (och jag!) ville för att ta nya blodprover och få mina cellgifter interavenöst.
Jag var där redan 10.00 för blodproverna som skickades iväg för akutsvar. Har man tur då så får man svar inom en timme, har man otur 2 timmar och har man väääldig otur, som jag såklart hade, så blir väntan bara längre..... Inte förrän vid 13.00 fick jag veta att de var precis på snöret att de var ok. Eller egentligen var det liiiite för låga, men eftersom de är på väg uppåt sen sist så bestämde Dr G att behandlingen skulle bli av.
Tur det, annars hade det känts tungt att bara sitta där i flera timmar för att få ett nej och gå hem. Som tur är var Eva, en bc-kompis, där precis samtidigt för sin behandling, så vi fixade så att vi fick sitta i stolarna bredvid varandra och kunde hålla varandra lite sällskap under dessa timmar.
Själva behandlingen av mitt cyto tar bara ca 10 min + att de sköljer ur port-a-cathen och sen är jag klar. Men oj vad trött jag var efter att bara ha suttit där i flera timmar. Väl hemma så fick jag direkt gå och lägga mig och sova bort den värsta tröttheten. Nu var det bara att hoppas att det skulle vara värt all väntan och att min mage inte skulle reagera på Navelbinet som de sagt när det kommer in i kroppen intravenöst istället för i kapslar.

Igår var det Kajsas begravning.
Det var jättefint väder och solen sken, precis som när hon trivdes som bäst. Det var skönt. Själva ceremonin hade hon planerat själv och minnestunden efteråt också. Så det blev precis som hon ville, hon är nog nöjd nu tror jag. Sov gott Kajsa! Vi ses.

Kajsa september 2011

Jag hade tur. Magen skötte sig som lovat mycket bättre. Jag hade helgarderat innan begravningen med Dimor (mot diarré). Så det gick bra. Den enda biverkan som de inte kunde rå på är tröttheten, men det var bara att kämpa emot. Alternativet var ju att inte gå alls, men det ville jag ju!

Idag är en lugn dag för min del. Jag ska inte göra ett dugg, förutom att sova! Jo, förresten, jag ska skriva klart brevet till mina barn. Det är nästan klart, jag ska bara finputsa det nu.

måndag, juni 17, 2013

Dagens date

Då har den här dagen också gått och jag har träffat Dr G.
Sjuktaxin jag hade beställt kom 10 min för tidigt! Klockan 10.00 ringde hon (taxichauffören) på dörren. Som jag sa till henne - hellre för tidigt än för sent, då blir jag stressad. Det satt redan en tyst kvinna i baksätet så vi behövde inte åka någon omväg för att plocka upp fler på vägen heller.

Daten gick bra - Dr G var också i tid.
Jag fick svar på mina funderingar.
Markören är som jag trodde för tidig att tro på. Eftersom jag tog paus från cytot när jag fick strålningen så kan vi inte riktigt räkna omgången innan. Nu efteråt har jag gjort en omgång och sen efter 2 omgångar till - alltså i slutet av juli. Då  kommer vi att titta på markören och jag kommer även att få göra en CT-röntgen följt av ett läkarbesök. Så då kommer jag att bli klokare.
Det viktiga för mig i alla fall är att jag/vi har fått ihop mina resor med behandlingarna.
Det går att kombinera! Jag ska ju till Grekland, London och Göteborg.
Det tycker Dr G också att jag ska.
Och det har jag bestämt mig för att jag verkligen SKA. Inget ska stoppa mig, alla problem går att lösa på något vis. Jag har bara några telefonsamtal kvar att göra. Sen efter min CT etc får vi se om jag kan planera vidare eller om jag måste börja att ta det ännu lugnare, beroende på hur jag mår, självklart.

Eftersom jag får sådana biverkningar av Navelbinet, mina cellgifter som jag tar i hemma i kapslar, tycker Dr G att vi ska byta till att jag får komma till Ackis och få det intravenöst istället. Tydligen så ska man inte få några biverkningar då. Det är ju definitivt värt att prova, så nu har jag fått en tid imorgon igen då jag måste tillbaka för nya blodprov och behandling om allt ser bra ut.

Han kände även på min ballongmage och konstaterade samma sak som den andra läkaren, att det finns lite vätska i buken, men inte tillräckligt för att tömma den och det beror nog mest på kortisonet. Det har jag fått ett nedtrappningsschema för nu som går ända ner till noll! I början/mitten av juli är jag alltså förhoppningsvis av med allt intag av kortison.

Hoppas att jag börjar krympa då. Snabbt.

Efteråt träffade jag Eva och Christine som kom till Ackis för att äta lunch med mig. Egentligen skulle jag ju gå och få Xgeva och nya Navelbinekapslar kl. 13. Men icke sa nicke det blir imorgon allt händer istället. 
Men lunchen var jättetrevlig och jag är glad att de kom. Tack för idag!

söndag, juni 16, 2013

Semester?

Har precis kommit tillbaka efter en jättemysig lunch med Linda och Malin. De kom och hämtade mig med bilen och så åkte vi alla tillsammans och åt lunch och pratade och skvallrade. Hur trevligt som helst. Två timmar gick snabbt, men det var precis lagom. Jag hann att bli trött, men det var skönt att komma ut och se lite annat än vår trädgård om man säger så!

Det gnager lite i mitt huvud vad Dr G kommer att ha att säga till mig i morgon.
Jag vill ju självklart veta hur han tycker att min sjukdom utvecklar sig. Sen så vill jag veta när jag får min nästa CT-röntgen och sen börjar jag tänka semester. Jag vill på vår semester eller jag SKA åka på semester. Någon dum cancer ska inte få stoppa oss från det!! Hoppas bara att Dr G håller med mig, han brukar göra det, men man vet ju aldrig vad han vet som inte jag vet än.....
 
Lilla L har kommit på att det är jättekul att sms'a, kolla det sista meddelandet "Esemesa mig", hur gulligt som helst!
 
Så här lycklig kan man vara när man kommer hem efter en fotbollsmatch och har vunnit stort.
 
 
Och här är avslutningsblomman barnen fick av mormor, glömde bort att lägga upp fotot häromdagen.
 
 
 

lördag, juni 15, 2013

Markören gått upp

Ännu en ny dag.
Jag kan berätta en hemlis för er, det är knappt att jag vågar för då börjar ni tro att jag gett upp igen. Det har jag inte!
Men som ni vet gillar jag att planera, ordna och fixa.
Hemlisen som egentligen inte är någon hemlis är att jag håller på att "planera" hur min begravning ska gå till. Eller planera kanske är fel ord att använda, jag tänker efter och skriver ner en del av hur jag skulle vilja att den är. Självklart lämnar jag utrymme åt mina närmaste att de ska få vara delaktiga och att det känns rätt för dem också.
Men mest gör jag det för att underlätta för dem den dag det är dags, jag vill inte att S ska sitta där och fundera på hur han tror att jag ville ha det, jag vill tala om det nu när jag har chansen så att han slipper.

Problemet jag har stött på nu är att jag var/är helt säker på att jag ville begravas i Gamlis. Det är "min" kyrka och den ligger rätt till osv osv (många anledningar, orkar inte förklara alla). 
Nu har jag fått reda på att den kyrkogården är för liten och börjar att bli trång, så det är bara personer som tillhör församlingen som kan få en gravplats där. Nu hör ju jag inte dit längre så jag får inte begravas där. Problem!

Jag funderar på alternativ och kan inte komma på något bra. 
Jag vill ju jordfästas, och att man bara ska kunna gå ut ur kyrkan och sänka ned mig. Inte att jag ska köras iväg med bil någonstans för att jordfästas, samtidigt som jag inte vill ligga ute på landet någonstans vid en okänd kyrka. Hmm.....jag måste nog fundera vidare. 

Igår var de hit och tog mina blodprover inför måndagens läkarbesök. Det var en ny sjuksköterska från teamet som kom, men hon var jättetrevlig hon också och blodproven gick bra. 
Nyfiken som jag är så gick jag in och tittade lite på nätet på kvällen.
Mitt hb är 104, så det är inte bra men ok. Vid 90 har jag för mig att de ger blod, så jag har en liten bit kvar, men kom på igår att det är nog en del i varför jag känner mig så trött! Jag hade nästan 
hoppats på att det skulle vara lägre så att jag fått lite påfyllning.
Levervärdena vet jag inte precis hur det visar sig på mig, men siffrorna är inte bra, helt fel.
Och cancermarkören har gått upp ganska mycket. Jag vet inte om de är tillförlitliga siffror än eftersom jag började med nya cellgifter, sen tog en paus pga strålningen mot huvudet, och sen började igen. Men på måndag kan jag diskutera det närmare med Dr G. 11.00 har jag en date med honom!

Här är ett foto till mamma. Minns du denna blomma jag fick av er? Den blommar nu!

torsdag, juni 13, 2013

Det ringer!!

Vilket väder! Från solsken i evigheter till detta, regn. Spöregnar ute nu. Men vad gör det egentligen, nu behöver ju S alla fall inte vattna trädgården!

Det har dock stoppat mig från att gå till brevlådan, men jag kan nog rapportera att det snurrar mindre i huvudet. Det har inte slutat helt, men det händer definitivt mer sällan. 
Nu är frågan - hur vet jag när jag kan köra bil igen? Det som gör mig mest instängd av allt. Jag kommer att vänta tills jag känner mig säker på vägarna såklart, frågan är bara hur jag vet det. 

Idag har telefonen och mobilen bara ringt, ringt och ringt.
Det är precis som om världen bestämde sig för att ringa Jenny idag. Jag tycker att jag inte gjort något annat än att prata i telefon, å andra sidan så har mycket blivit fixat istället och jag har inte behövt trötta ut min arma kropp, bara mitt arma huvud...

tisdag, juni 11, 2013

2 gånger idag!


Idag har jag gått till brevlådan en gång OCH soptunnan en gång (lika långt) och det snurrade inte någon av gångerna, detta bådar gott!!

Igår var Ulla (läkaren i mitt hemsjukvårds-team) och en sjuksköterska här för att kolla mig. Det blev mest prat och så fick jag berätta hur jag mår och lite sånt. Så jag passade på att fråga om min mage som ser ut och känns som den gör. Hon bad mig att ligga ner och började att hålla i den och knacka på den och kunde ganska direkt säga att lite vätska finns där inne, men inte tillräckligt för att tömma den.
Hon tror ändå att det mesta av svullnaden beror på kortisonet och kommer att försvinna om/när jag har trappat ner helt med det, vilket jag verkligen hoppas att jag kommer att göra. Bara inte Dr G kommer med någon dum idé om att jag ska behålla det, då kommer jag att bli galen. Då måste jag börja med att handla kläder på mammaavdelningen istället och det vill jag inte!

Idag har jag vilat mest, hade energi ett tag och började att tvätta, baka en tårta och fixa lite, sen var jag helt slut.
Barnen kom hem från skolan och jag upptäckte att mitt tålamod var inte på topp. Som tur var kom mamma efter en stund och fick ta över.
Ikväll hade de sin skolavslutning.
Riktig tur med vädret vill jag säga eftersom de alltid är utomhus.
Mamma och S gick till skolan med dem, och jag, jag orkade inte.
Kände att jag skulle inte klara av flera timmar ibland alla människor, även om jag tog med en stol. Jag som redan är trött blir helt slut när det låter hela tiden och det är mycket folk som pratar. Jag vilade här hemma istället innan kvällens sista ryck, avslutningsfikat. Fixade till så allt var klart till de kom hem med kaffe, läsk och min tårta (som jag glömde att ta kort på).

Barnen var glada när de kom hem.
Det är det som är så skönt nu att jag behöver inte förklara varför jag inte kunde komma. De vet. Men mitt samvete tycker att jag skulle ha hittat ork från någonstans och ha gått, det stör mig att jag inte var där.

Mormor hade köpt ett par örhängen i var åt dem i present + en fin blomma, jag glömde ta kort igen. Så här glada blev de i alla fall när de fick sina "sommarpresenter" av mamma och pappa.
En mobil i var (som vi fick gratis med de billigaste abonnemangen....)



måndag, juni 10, 2013

Kan det ha minskat?

Jag vill faktiskt tro att min yrsel har minskat.
Idag gick jag ändå från uterummet till brevlådan och tillbaka utan att det snurrade till en enda gång! Det kan vara ett gott tecken, vem vet?
Men nu är ju andra hälften av problemet att jag är så svag i kroppen och har noll ork i benen när jag går själv, det är väl egentligen det som är det största problemet just nu.
Jag har ju så dåligt tålamod, men jag följer Dr G's "trappa ned-schema" för kortisonet och jag försöker att röra på mig fastän det är jobbigt så att jag orkar mer sen när jag slutar med kortison helt, vilket jag helt kallt räknar med att göra!

Idag på förmiddagen var hemsjukvården här och tittade till mig. Som tur var så kom teamets läkare också och jag kunde fråga henne om min mage. Hon kände och slog lite på den och konstaterade att lite vätska finns det nog där inne, men inte tillräckligt för att tömma magen. Så det var väl egentligen bra nyheter. Hon tror det mesta beror på kortisonet och kommer att försvinna med det. Så då tror jag också det!

Annars idag har jag försökt att vara produktiv.
Jag har lagt ut ett par grejer på Blocket. Skrivit på brevet till mina barn. Skrivit lite till Vita Arkivet. Mailat lite. osv, osv. Duktig va?
Jag sov ok i natt så därför passade jag på att göra sådant här idag när det finns lite, lite mer hjärnkapacitet än vanligt.

Så här ser det ut när en trött fotbollsspelande tjej går och lägger sig och tror att hon ska orka att läsa....

lördag, juni 08, 2013

Fotboll

Idag har vi tittat på fotboll.
UNT-cupen pågår här ute sen i fredags så det är full fart. Vi bor nästan precis bredvid alla fotbollsplaner så vi hör allt som pågår om vi inte ser det.
Idag var det T's tur att spela sina matcher. Jag letade fram min ihopfällbara stol och tog S armbåge som stöd och gick upp till planerna för att titta på hennes första match vi två-tiden. Precis när vi ska gå börjar det självklart att regna. Det löste jag genom att ta det "stora" paraplyet, så kunde jag använda det som ett stöd i andra handen, smart va?

Väl där mötte vi även Sofie med familj som var där för att titta på E som också var med med sitt lag, så det blev en riktigt trevlig stund om än lite kallt och myggigt! Efter deras första matcher så gick vi alla hit och fika och värmde oss lite innan de gick tillbaka för nästa match.
Själv kände jag att jag orkade verkligen inte att gå hela vägen dit igen, jag var redan helt slut efter första matchen så jag fick lägga mig och vila här hemma istället. Jag är glad dock att jag hittade ork att gå på en av T's matcher, som jag inte gjort än det här säsongen, och det var skönt samtidigt att komma ut från huset lite.

Här är T laddad för  dagens matcher:



Men igår så hade de tid att ladda på studsmattan, där spenderas mycket tid så här års!


 
 
Här sitter L och är cool (hennes egna ord) och söt (mina ord!)
 
 
 
Och här sitter jag och är bara väldigt kortsionrund och inte alls lika söt som mina barn.


 

fredag, juni 07, 2013

Svullen


Oj, vad jag har svällt!
Känner mig stor som ett hus igen. Jag vet ju att det blir så här av allt kortison.
Nu har jag fått det typiska kortisonansiktet igen. Jag har inte tagit något foto, men ni ser ju här bredvid hur jag såg ut förra året efter strålningen.
Den här gången är inte annorlunda, även om jag hade hoppats på det.
 
Magen min är som en ballong. L undrar om det ligger en lillebror där inne.
Det gör det inte! Det kan jag lova! Men hon har helt rätt i att det ser ut som om jag är gravid i åttonde månaden. Jag har skyllt den stora magen på kortisonet hela tiden, men igår när jag googlade och läste lite så kan det bero på vätska i magen också.
För att jag har även ont i magen, jobbigt att andas, absolut noll kraft i benen, svullna fötter. Vilket allt tydligen är symptom på vätska i magen.
Hemsjukvården kommer hit på måndag, så då ska jag passa på att fråga lite mer, för det här börjar att bli jobbigt. Att vara gravid alltså.....jag kan ju knappt röra mig.

 
 

Titta vad jag hittade på datorn!!
Detta är jag och Lina för 5 år sedan! I april 2008.
Det var inte igår och vad fina vi är, om jag får säga det själv.

onsdag, juni 05, 2013

Grattis Linnea!

Tack för alla era fina kommentarer. Jag uppskattar verkligen när ni skriver kommentarer, det visar mig att ni läser min blogg och följer vad som händer. Det blir roligare att skriva helt enkelt!

Igår njöt jag mest av provsvaret.
Höll mig inomhus eftersom det var kallt ute.
Jag hann tvätta lite, sen blev jag som vanligt trött. Då det var bara att lägga sig och sova på eftermiddagen.

På kvällen var det dags för mina cellgiftspiller.
Jag laddade med olika anti-illamående och stoppa-magenmediciner innan och höll tummarna, men det hjälpte inte speciellt mycket. Vaknade i natt av att jag hade ont i magen. Imorse av att jag måste rusa på toan och har fortsatt så idag. Jag tar fler piller men magen fortsätter att leva sitt eget liv och illamåendet får jag inte bort. Plus att jag är supertrött, känner mig så svag och har redan sovit mest idag.

Det tråkiga i det hela är att Linnea tar studenten idag, min systers dotter.
Jag kände att jag kunde inte gå till utspringet, nu känner jag att det går inte att åka till mottagningen som planerat och jag egentligen verkligen vill göra. Men jag kan inte riskera att vara utan toa eller för långt ifrån en toa. Det kan gå riktigt illa. Se kan jag inte äta och bara tanken på att hitta energin gör mig trött.

Men mamma kommer och hämtar barnen och de får följa med henne dit och S åker dit efter jobbet, så jag vet att vår lilla familj blir bra representerade ändå.

Grattis Linnea! Hoppas du har haft en bra dag och att kvällen blir ännu bättre!!

tisdag, juni 04, 2013

Svar

Skam den som ger sig!
Första jag gjorde idag var att börja ringa igen, och jag fick ett svar.

Det är inga cancerceller i ryggmärgsvätskan.
Gud så skönt det var att höra de orden.
Helt plötsligt känns det som om jag fick en massa ny energi från någonstans och att jag kommer att finnas här i evigheter till.
Det håller väl till efter lunch ungefär, då brukar jag vara så trött att jag måste sova lite igen, så nu gäller det, tvätta lite kanske?......

lördag, juni 01, 2013

Väntar

Fick inget provsvar igår.
Jag väntar nu istället på måndag.
Hör inte de av sig då, så ringer jag och tjatar, det är jag bra på!
Under tiden så njuter jag av värmen och solen.