1 månad sedan

Idag är det redan 1 månad sedan jag fick min sista strålning mot huvudet.
28 maj var det och sen på eftermiddagen blev jag utskriven från sjukhuset.
Sedan dess har jag varit trött.
Det visste jag i och för sig, hur det blir tiden efter strålningen.
Man blir alltid sämre innan man blir bättre. (om man blir bättre)
Trött, trött, ständigt, kortison, svullen, trött, trött, som allt tar tid att bli av med.
Hår som tar tid att få tillbaka.
De glada nyheterna är väl att jag tror yrseln är borta nu. Inget jag vet säkert, men det känns så i alla fall. Trött är nog min framtid eller den framtid jag har kvar. Den får jag lära mig att leva med och lära mig att hantera på bästa sätt. Jag vet ju tex hur mycket jag orkar och det största av allt, jag har lärt mig att säga nej och jag har lärt mig att man kan avboka, för att jag vet hur mycket, eller lite, jag orkar och klarar av.

Nu tror jag även att jag kan börja köra kortare sträckor. Jag vill prova, men S vill absolut vara med, i fall att, och det är ju bra. OM det skulle vara något så finns han i bilen och kan ta tag i ratten. Inte för att jag tror att det kommer att hända. Om jag trodde det så skulle jag inte ens tänka på att köra.
Men nu tror jag faktiskt det kommer att gå bra igen.

Här hittade jag lite gamla sommarbilder jag tidigare visat här på bloggen. Jag tror det är från sommaren 2011. Två år sedan och jag hade "bara" spridning till mitt skelett. Jag trodde kroppen var svag redan då. Det var den inte!
Nu vet jag vad svag är.

Jag, S och barnen på cykelutflykt.

Riktigt sommrigt.

Min äskade familj är alla törstiga!

Jag orkade cykla runt halva Munchen.

Take That-konserten. Munchenresans höjdpunkt. Ett minne för livet!