tisdag, maj 31, 2011

Hoppas

Tisdagmorgon och nu ska jag strax iväg till yogan. Vi har 3 ggr kvar innan sommaruppehållet. Måste försöka hitta CD'n vi fick första gången så att jag kan göra lite yoga själv här hemma under sommaren.
Det är ju synd om jag skulle tappa det helt i 2 månader.

Sen kom jag på nu när jag tittade i almanackan att jag ska ju på DT-röntgen imorgon förmiddag!
Det hade jag helt glömt bort. Tänk att det har gått 8 veckor redan.
Samtidigt så blir jag ju lite nervös nu. Tänk om några metastaser har växt.... ¨
Tänk om.....
Svaret får jag vid läkarbesöket onsdag nästa vecka.
1 veckas väntan.
Hoppas, hoppas, hoppas.

måndag, maj 30, 2011

Balansgång

I fredags när jag vaknade kände jag mig lite mör.
Vårruset hade gjort sitt.
Helt otroligt att min kropp kan bli så trött av att gå 5 km snabbt.
Det gör mig ledsen.
I mitt tidigare liv så sprang jag ganska mycket.
2002 sprang jag London Marathon.
Och nu blir jag trött av att gå 5km.....

Sen gjorde jag mig lite fin, eller försökte i alla fall, för att jag skulle åka och jobba, för att sedan kunna gå ut på en "giltig" After Work!



Hade en jättetrevlig kväll med tre tjejkompisar. Vi började kvällen kl 17.00 på en uteservering. Vädret var ok i ca 10 min sen började det att störtregna. Som tur var satt vi under ett plasttak och fick filtar att linda runt oss. Våga vägra oväder! Själv upptäckte jag också denna kväll en jättegod alkoholfri öl, men kommer inte ihåg vad den heter. Jätteirriterande.
Jag kan nämligen inte dricka alkohol längre. Inte så att jag blir konstig i knoppen, utan jag mår verkligen illa och känner redan efter ett par klunkar som om jag vill spy. Jag tror det är krocken med morfinet som gör att jag känner så, men vet inte säkert. Det är i alla fall tråkigt. Jag älskar ett glas iskallt torrt vitt vin, speciellt så här års och saknar det.
Efter någon timme i regnet gick vi vidare till Jay Fu, en restaurang som jag har hört mycket gott om men aldrig varit där. Och ryktet stämmer. En ganska mysig lite restaurang. Maten var orginell och jättegod.
Time flies, och helt plötsligt var klockan efter midnatt. Jag var trött igen, och här kommer fördelen med att inte dricka alkohol, jag hade bilen och körde hem. Behövde inte stå i kalla natten och vänta på bussen.

På lördagkväll hade vi bjudit hem ett par kompisar på middag.
Steve lagade jättegod mat och vi hade det lika trevligt som vanligt när vi umgås med den här familjen.
Blev lite sent igen, efter midnatt innan jag slöt ögonen.

Söndag var Mors Dag. Fick jättefina hemmagjorda kort av barnen, tårta och presenter.
Det värmde i mammahjärtat, jag är så lycklig som har så fantastiska barn!
Min egen mamma ska vi fira imorgon. Jag och mina två systrar har som tradition sen några år tillbaka att bjuda ut mamma på middag som mors dags present. Oftast när vi alla träffas så är det ju med familjerna och en massa barn så man kan inte prata ordentligt. När vi går ut bara vi fyra så har vi tid att sitta och prata utan att bli "störda". Och det behövs också ibland. 

Igår kväll kändes det att jag har "levt" denna helg.
Det är lite av ett moment 22, jag vill göra mycket roligt och vill inte tacka nej till något. Samtidigt som jag måste komma ihåg att min kropp är inte densamma som den var förr och orkar inte lika mycket som jag vill.
Det är en balansgång, och ibland är det svårt att gå balans.


fredag, maj 27, 2011

Vårruset

Igår var det vilodag igen.
Hade planer på att fixa lite här hemma, men jag vet inte vart tiden tog vägen, jag hann inte så mycket.
För på kvällen var det dags att vara med i Vårruset.
Vi är ett gäng mammor här som har som tradition att vara med som ett lag. I år är det fjärde året som vi är med.
Vissa går och vissa springer 5km.
I år var det bara jag som gick. Men det gick bra det också. Jag träffade lite folk jag känner och gick och småpratade lite och helt plötsligt så var jag i mål.



Här är bildbevis på att jag gick under timmen!
Vi som gick fick i och för sig inte starta förrän efter ca 10 minuter efter första startgruppen, så med andra ord så gick jag 5 km på ca 48 minuter. Och det är jag helt nöjd med! Heja mig!
Men nog kändes det i ryggen efteråt. Längre än så här hade inte gått, men jag har ju promenerat en del den sista tiden och nu gav det resultat.

Efteråt får vi en picknick påse att dela på.
Vi har haft tur med vädret de tidigare åren och även igår kväll var det en härlig kväll.
Det är mysigt att sitta i gräset och småprata och bara umgås.
Väl hemma så sov jag gott för en gångs skull!

torsdag, maj 26, 2011

Cancern Bakgrund - Del 4

Jag återhämtade mig ganska snabbt efter operationen, och livet forsatte sin gilla gång.
Hade inga problem alls efteråt med "operationsområdet". Lite fullt med vätska i början bara men det är tydligen helt normalt.
Efteråt så fick jag börja ta ett piller som heter Tamoxifen.
Det ska tas varje dag i 5 år!
Eftersom min cancer är hormonkänslig, vilket betyder att cancercellerna är beroende av hormoner så sätter man stopp för det genom att försätta mig i klimakteriet.
På så sätt ska risken för återfall förminskas.
Och vad jag led av klimakteriebesvär! Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Vallningar som heter duga. Varmt, kallt, varmt, kallt. Kofta på, kofta av, kofta på, kofta av.
På nätterna vaknade jag hela tiden av att jag badade i svett. För att nästa gång vakna av att jag frös som en gris. Det var med andra ord ganska jobbigt. Men, men vad gör man inte för att minska risken......

I januari 2010 började jag min strålningsbehandling.
Varje vardag i 5 veckor, totalt 25 ggr var jag där.
Jag jobbar ca 30 minuters promenad från Akademiska, och jobbade 50% under den här tiden. Så jag gick fram och tillbaka längs Fyrisån varje dag. Vilket var jätteskönt, och så fick jag motion samtidigt. Så jag tyckte faktiskt inte att det var jobbigt att gå dit varje dag. I mitt huvud så var det här slutspurten, när det här var över så skulle jag ju få mitt vanlig liv tillbaka. Jag var lycklig!

Fredag 12 februari 2010 fick jag sista strålningen. Underbart! Lycka! Glädje!
Det går inte att beskriva känslan man har inom sig när man har gått igenom allt detta och det är klart. Känns överflödigt att säga att jag och min man firade med champagne den kvällen!

Tiden gick, jag trappade upp på jobbet och jobbade 75% i mars och april.
1 maj gick jag upp till heltid igen, nu var livet nästan som vanligt.
Visst var jag fortfarande lite tröttare än vanligt och man blir ju aldrig samma person som man var innan men överlag så gick allt bra och det var ju nästan sommar igen.

I april eller maj någon gång så hjälptes jag och min man åt att klippa ner en häck i trädgården, vilket innebar mycket lyft och böjd rygg. Jag körde häcksaxen och tyckte det var jättekul.
Vi tog även bort flera tunga sleepers från trädgården, vilket innebar ännu fler tunga lyft.
Dagen efter hade jag väldigt ont i ryggen.
Jag tänkte för mig själv att nu är det ju bara ett par år kvar till jag fyller 40, det är nog kroppen som börjar bli gammal. Det onda kom och gick.
I början av juni vaknade jag en söndag morgon och hade fruktansvärt ont i ländryggen. Kunde knappt röra mig. Och jag tänkte för mig själv att det här är inte normalt.
Vi hade haft personalfest kvällen innan, den blev väldigt lyckad och kul. Jag drack nog lite för mycket den kvällen. Men tänkte för mig själv att alkohol brukar ju inte leda till ryggvärk..... (men det är därför jag minns så väl att det var söndag när värken började ;)
Värken försvann inte, den blev värre och jag kunde knappt böja mig ner i perioder. Det jag tyckte var konstigt var i alla fall att värken "vandrade" längs ryggraden och till och från fick jag också jätteont i ljumskeln som en sträckning ungefär. Sen kunde det bli bättre någon vecka eller så och sen så kom det tillbaka lite mer.

Jag mådde också allmänt dåligt. Hade väldigt ont i magen, var extremt trött, kände mig konstant illamående.
Så när jag hade mitt återbesök i juli (som man brukar ha ca 3 mån efter avslutad behandling) så tog jag upp det här med mitt onda i ryggen. Onkologen bad mig förklara och jag kände själv när jag försökte sätta ord på det och förklara att det lät lite diffust. Att jag hade ont på lite olika ställen i ryggen och att det kom och gick. Jag märkte att han inte riktigt trodde på vad jag sa. Jag kan tänka mig att det är många som är väldigt oroliga för återfall och kommer med sådana här diffusa smärtor och är oroliga.
Han svarade i alla fall med att han tyckte inte att det lät som något jag skulle vara orolig för, men om jag fortfarande har ont om en månad så ska jag höra av mig igen.
Ok - tänkte jag. Jag har gått omkring med ryggont i 2 månader redan, det är bara att bita ihop och hoppas att en månad till går fort.

Månaden gick fort och värken blev värre och värre.
25 augusti ringde jag onkologen med nästan tårar i ögonen när jag skulle förklara smärtan i rygg, ljumskeln, magen, illamåendet osv osv.
Sköterskan på andra sidan lyssnade och sa;
- Ok, kan du komma halv 3 i eftermiddag?
Oj, nu blev jag orolig, men samtidigt lättad. Behöver inte vänta längre.
Jag fick träffa Greger den eftermiddagen som verkligen tog mig på allvar, han frågade och lyssnade på mina svar, undersökte mig. Bad sköterskan ta ett blodprov på en gång där på avdelningen och sa sedan att han skickar en remiss för en scint (röntgen av skelettet).
Vad skönt det är när det händer saker fort.

Ett par dagar senare fick jag en kallelse på posten, med ett brev från Greger att han hade tänkt efter och ville att jag även skulle få göra en DT-röntgen och tider för både undersökningarna plus en tid för ett läkarbesök veckan därpå då jag skulle få veta resultaten.
Av någon anledning så var jag helt säker på att det inte var cancern som spökade. I mitt huvud så gjorde jag allt det för att utesluta att det var återfall. Jag hade redan börjat leta upp namn och fråga efter någon bra kiropraktor som jag skulle kunna ta kontakt med för att behandla ryggen.
Jag sa till alla som frågade också att jag verkligen inte trodde att det var cancern. Vet inte om det var önsketänkande men när jag var klar med min behandling så var läkarna så himla positiva och sa att de verkligen inte trodde att jag skulle drabbas av återfall och att risken var minimal. Och jag trodde på dem!

Dagen kom för läkarbesöket och Steve följde med. Vi var båda glada att äntligen så skulle vi få besked och kunna utesluta cancern som har upptagit så stor del av våra liv de senaste åren.
Det sista jag sa innan vi gick innanför dörrarna var igen
- Jag tror verkligen inte att det är cancern....

Men det var det. Jag grät och grät, Steve sa inte ett ord. Vi var chockade.
Läkaren förklarde och pratade och pratade och pratade.
Jag tog inte in många ord.
Det jag minns är att han tror att spridningen var där redan från början, men att den var så liten då att den inte syntes på röntgenbilderna.
Men vad hjälper det nu?
Nu ser de i alla fall spridning utefter hela ryggraden, bäckenet och revbenen. Inte så konstigt att jag har haft ont!

Planen var nu att ge mig skelettstärkande, Bondranat var fjärde vecka.
Zoladex sprutor i magen var fjärde vecka för att vara helt, helt säker på att all hormonbildning stoppas.
(= ännu mera klimakterielidande)
Byta ut Tamoxifen, eftersom det bevisligen inte har fungerat mot återfall, till Femar (same, same but different)
Och så berättade han även att nu när jag har återfall så kan man ta ett blodprov för att kolla en markör som visar hur aktiv cancern är i kroppen. Så det blodprovet ska jag ta i slutet av november för att se hur den här behandlingen fungerar.
Jag fick även strålning mot den punkt mitt på ryggen där de såg en samling av metastaser och ljumskeln där det också var ett gäng samlade. 14 ggr. Been there done that.
Problemet var denna gång att punkten på ryggen som skulle strålas ligger "bakom" matstrupen.
Så strålningen träffade även den. I början kändes ingenting. Men efter någon vecka hade jag så ont i matstrupen att jag knappt kunde äta, jag kunde inte ens dricka en klunk vatten. Att ta alla mediciner var en stor utmaning morgon och kväll. Usch, jag vill inte ens tänka tillbaka på det.
Precis efter strålning var klar fick jag en dag plötsligt en otrolig smärta över bröstkorgen. Det gjorde ont när jag andades. Jag hämtade barnen på skolan som vanligt och kom hem och var i tårar av smärtan.
Då tänkte jag för mig själv att jag är ju dum som går runt med den här smärtan och ringde onkologen.
Ganska omgående så ringde jourläkaren upp som ville att jag skulle komma in och bli undersökt för att se om det var hjärtat som var påverkat.
Så den kvällen spenderade vi hela familjen på sjukhuset. Läkaren kände och klämde och gjorde EKG. Det såg ok ut. Han förklarade att han trodde smärtan berodde på eftereffekter av strålningen. Tydligen så sväller det strålade området upp och det blir väldigt trångt där inne. Därför fick jag svårt att andas och smärtan.
Jag fick mera smärtstillande med mig hem och så var det bara att vänta ut smärtan. Och han hade rätt, ett par dagar senare kändes det mycket bättre och jag kunde tom äta och svälja lite utan att det gjorde ont.

I början av december fick jag veta att markören stigit och den här behandlingen inte fungerar helt som vi vill. Därför tycker han att jag ska börja med cellgifter igen, vad tycker du frågade han sen.... bläähhh sa jag, men vad spelar det för roll, han är ju experten inte jag.
Och där är vi nu, sen 21 december 2010 får jag cellgiftet Taxol veckovis. Hur länge det kommer att hålla på vet vi inte, så länge kroppen orkar är svaret jag får av alla. Och än så länge orkar kroppen, markören har gått nedåt och ryggvärken är ok med hjälp av morfin. Så nu är det bara att hoppas att det fungerar länge, länge.

onsdag, maj 25, 2011

Kurator eller inte?

Jag har inte sovit så bra den senaste veckan.
Det är lite konstigt för att jag är ju konstant trött. På eftermiddagen/kvällen är jag så trött att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Sen vid 22.00 ungefär när jag börjar fundera på att gå och lägga mig så somnar jag inte!!
Det är inte så att jag ligger och funderar på cancer, sjukdom och döden. Visst funderar jag ibland på det också men inte vid läggdags.
Jag ligger och tänker mer på vardagen.
Det har varit och är så himla mycket nu i maj.
Aktiviteter, föräldrarmöten, avslutningar, födelsedagar etc etc
En massa saker att komma ihåg, som inte är min starka sida ;)
Hjärnan är trött men går ändå på högvarv.
Till slut somnar jag runt midnatt, för att sen vakna vid fyra-tiden av att jag måste på toa.
Sen är det kört igen.
Då sätter hjärnan igång och det tar oftast minst en timme innan jag lyckas att somna igen.

Effekten av att jag sover dåligt är att dagarna blir jobbiga.
Jag orkar ännu mindre än vanligt. Hjärnan funkar inte. Jag blir lätt irriterad och allt är jobbigt.
Jag blir också deppig.
Allt är jobbigt, livet är jobbigt, cancern är skit och jag kommer inte att klara det här osv osv
Och så vill jag inte tänka - för det är inte jag!!
Jag vet att jag är positivare än så.

Igår efter yoga-passet så pratade vi om acceptans.
Jag var helt inställd på chokladprovning.
Jag var helt säker på att de sa förra veckan att det skulle bli det idag.
Blev jag besviken eller besviken? I love choklad.
Men, men underbara som de är så köpte de choklad och bjöd på det medans vi satt och fikade och pratade. Så helt utan blev jag inte. Glad Jenny.
Acceptans var som sagt var temat.
Kommer jag någonsin acceptera att cancern kom tillbaka och är kronisk?
Tror inte det.
Hur accepterar man att jag inte alltid kommer att finnas för mina barn?
Hur accepterar man att inte vara 39 år och inte kunna springa 5 km?
Det är svårt.
Visst är jag tacksam att jag lever. Och att jag mår relativt ok just nu.
Men hur länge?
Ovissheten - den är jobbig.
Den biten behöver jag fortfarande jobba på en hel del.

Efter samtalet så kände jag mig lite låg.
Det satte igång många tankar och känslor och de satt kvar resten av dagen.
Jag kunde inte riktigt släppa det. Men det kanske behövde komma ut.
Jag går inte och pratar med någon kurator eller så.
Jag har inte känt något behov av det. Men nu har jag börjat fundera på om jag eventuellt ska ta kontakt med en kurator på onkologen att prata med och för att se om jag omedvetet håller "allt" inne.
Hmmm, jag ska fundera på detta....

måndag, maj 23, 2011

Meaning of life



Såg detta klippet på Facebook och tycker det var bra och tänkvärt.

Helgen har varit bra, alla i familjen är nöjda och glada efter en skön helg i sommarvärmen.
Steve och jag gick en långpromenad igår. Nästan en hel timme.
Vi gick inte snabbt, men ganska lagom tempo.
Det gick bra.
Jag var helt slut sen på kvällen, men det börjar kännas lite lättare för varje gång som jag är ute nu.
L och jag har storstädat hennes rum.
Oj vad duktig hon var på att slänga en massa gamla saker som hon har samlat på sig. Nu är det rent och fint igen. Vi möblerade om, och ikväll ska Steve sätta upp sänghimmlen som hon har valt ut.
Jag är nöjd. Men jag tror L är ännu mera nöjd.
Direkt efteråt så ville hon ringa runt och bjuda hit sina kompisar för att visa upp resultatet!

Och inte gick jorden under heller i lördags som någon gammal profet förutspått...
Vilken tur! ;)

fredag, maj 20, 2011

Lite shopping på morgonkvisten

Gårdagen gick bra.
Bilen blev fixad och de goda nyheterna är att det kostade ungefär 8000kr MINDRE än vad de sa från början! Annars tycker jag alltid att det är tvärtom, man lämnar in bilen, sen kommer ett samtal där de säger att xx och xx måste fixas och kostar si och så många tusen. Men inte idag. Tack Upplands Motor!

Lyckades också att göra lite nytta på jobbet. Chefen är var där igår (han är inte där så ofta).
Han berättade att vi ska antagligen lägga ner vårt AB i Sverige och styras helt från Bryssel, men ändå vara anställda på papper av ett moderbolag här i Sverige.... Vet inte riktigt vad jag tycker om detta. Hur det påverkar oss personal etc. Tror jag måste kontakta facket och rådfråga lite.
Men - det behöver ju inte vara något negativt, vem vet?
Det kanske blir bättre förhållanden för oss?
Only time will tell.

Eftersom det var torsdag så blev det pannkakor (eller pangkakor som barnen säger ;) ) med sylt till middag i uterummet. Härligt med varma kvällar. Vi äter de flesta middagarna där under vår/sommar halvåret.
Mysigt, man måste passa på att njuta så fort det finns en anledning.

Nu på morgonkvisten har jag även lyckats att shoppa lite
(det blev ju pengar "över" igår....).
Köpte ett jättefint set med armband + örhängen.

värdecheck från Maloa Hela Sverige

Nu när jag har bara lite, lite hår så använder jag mig desto mer av smycken för att "piffa till" mig i vardagen.
Jag är med i Groupon och där kommer det faktiskt bra erbjudanden om allt möjligt ganska ofta.

Ikväll ska jag lämna barnen hos kusinerna. De ska sova över där ikväll och imorgon så åker syrran till Tom Tits med dom alla över dagen. Något T och L verkligen har sett fram emot. De har aldrig varit där förut, så det ska bli spännande att höra imorgon vad de tycke om "utflykten".

torsdag, maj 19, 2011

Ingen ork

Idag är det torsdag = trött.
Min bil är dock inbokad på verkstan. Jag lyckades pusha det så att jag fick lämna in den kl. 12 istället för direkt på morgonen.
Men jag är ändå trött nu.
Torsdagar är ju egentligen min vilodag.
Så nu har jag förstört veckans vilodag.
Men det fanns inget alternativ. Bilen blev underkänd på besiktningen och måste fixas, för utan bil klara jag mig inte!

Igår var behandling nr.? Orkar inte tänka efter. Det gick som vanligt.
Orkade inte gå på T's fotboll denna vecka heller.
Hon var dock ok med att pappa följde med istället och verkade inte bry sig så mycket.
Det är mer jag som vill vara där med henne. 
Jag vill vara med på allt som bara går med barnen så länge som det är möjligt!

onsdag, maj 18, 2011

Farväl Tiger....Hello vilda Hilda

Oj, vad jag har klurat på vad jag ska köpa min man i födelsedagspresent.
Det är samma sak varje år. Han är en sådan person som har allt han behöver.
Jag vill så gärna komma på något originellt och bra, men hjärnan kommer inte på något...
Åkte runt och tittade lite i måndags i affärer för inspiration, men hittade inget kul.

Jag var till djuraffären och lämnade tillbaka Tiger.....sååå trist, han är ju så charmig och söt.
Men det är ju inte en marsvinsfabrik vi är ute efter hemma så det blev bye, bye.
Tror ni jag kunde motstå virvelmarsvinet??
Nej, nej.
Det är ingen marsvinsfabrik vi vill ha hemma, men vad gör en söt liten hona till......
Så hello vilda Hilda.
Barnen blev jätteglada (och mamma också).
Pappa hade inte så mycket att säga.
Jag sa att det var en födelsedagspresent till honom, han trodde inte på mig.




Senare på kvällen gick jag en promenad med en kompis i spåret, var ute i 50 minuter!
Det är faktiskt ganska långt i mina mått mätt. Och jag känner nu att kroppen sakta men säkert orkar lite mer när jag är ute och promenerar. Det hjälper ju också när jag har trevligt sällskap och man pratar och pratar och helt plötsligt så har jag gått långt! Kul.
Min vikt börjar bli ett akut problem nu.
Sen jag började med cellgifterna så har jag noll, absolut inget problem med aptiten.
Snarare tvärtom, jag äter och äter och äter. Gärna sött och gott. Inte bra.
Varje måndag tänker jag att nu måste jag skärpa mig.
Och sen blir det inte så.
Och jag vill verkligen inte "banta". Jag tror inte att min kropp klarar av det, så jag måste äta, men äta bra.
Kampen fortsätter.

Yogan hjälper lite också, men den är mer träning för knoppen än kroppen.
Igår var det dags igen och jag njöt i fulla drag.
Det är dock någon övning vi gör som påverkar min rygg har jag insett. För på tisdagkvällen har jag alltid ont mitt på ryggen på stället där jag har en samling metastaser.
Då blir jag alltid orolig och tänker tillbaka på i höstas innan strålningen när jag hade det som ondast.
Jag vill verkligen inte få tillbaka den smärtan!!
Så nästa vecka ska jag försöka tänka till ordentligt innan alla övningar och hoppa över om det känns i ryggen. Eller fråga efter alternativa övningar.

Timmen efter yogan igår så kom en make-up artist och gav oss lite sminktips.
Det var jättekul och jag fick lite bra tips med mig hem om hur man får ögonfransarna att se lite fylligare ut bland annat. En timme var lite stressigt, men tydligen så kommer han tillbaka i höst och då i ett par timmar.
Det är kul att få känna sig lite fin ibland.

När Steve och barnen kom hem efter jobb/skola så firade vi honom.
Vi åt middagen i vårt nyrenoverade matrum, åt tårta och öppnade presenter. Han fick bra hjälp av barnen.
Samtidigt började det åska och blixtra och hagla utanför fönstret, så vi fick underhållning också!

måndag, maj 16, 2011

Dans, dans och virvlar

Veckorna bara flyger fram, jag hinner inte med!
Eller det kanske är något positivt? Det är livet.
Att livet går fort betyder nog att jag lever livet.
Och att jag lever livet betyder ju att jag lever.....
Bara en liten tanke som slog mig just nu samtidigt som jag började att skriva.

I fredags fick jag en utmaning...
....att vara på jobbet till 08.30. De ni!
Jag trodde det var mitt i natten när klockan ringde.
Storbossen från Frankrike var på besök och ville att vi alla skulle vara där på förmiddagen för en presentation/möte.
Jag hade nog egentligen varit ursäktad om jag sagt att jag inte orkar, men jag kände att jag ville vara där. Jag har ju jobbat där några år nu och har aldrig träffat honom, så why not?
Resten av dagen var bara en dimma då jag var trött och jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag gjorde.

Helgen bjöd på lite smått och gott.
Jag började lördagen med att åka och köpa en utebur till marsvinen som jag hittade på blocket. På vägen dit visade det sig att jag hamnat mitt i någon cykeltävling som pågick i helgen i Uppsala. Så jag fick glatt sitta och fundera på livet och bara vara i bilen då polisen stängde av vägen lite här och där.

När jag kom hem tyckte L att buren var jättefin och hon ville "prova" den....



I lördagskväll så var vi hela familjen och tittade på kusin Wilmas dansuppvisning.
Det var nästan två timmar av dans! 24 olika nummer som visade vad de lärt sig. Vissa av grupperna var verkligen superduktiga. Kusin Wilma var självklart bäst!





Och jag tycker alltid det är roligt att gå på något evenemang i det omdiskuterade UKK (Uppsala konsert och kongress). Jag tycker huset är väldigt modernt och fint.




Och fin utsikt!

I söndags så blev det mer dans. Denna gång var det avslutning med uppvisning för T och L.
Gruppen är för 6-8 åringar och barnen var sååå duktiga. Man ser på deras små ansikten hur roligt de tycker att det är att dansa. Och modiga som vågar dansa inför alla oss vuxna.




Efter dansen åkte jag och L förbi djuraffären.
Imorgon måste vi nämlige lämna ifrån oss vår kära lilla "Tiger".
Bonusbebisen som helt plötsligt en dag fanns i buren.... Idag är han 8 veckor och eftersom det är en pojke så kan han inte bo kvar med Maja och Sandra.
När vi var där i alla fall och pratade med dem, så såg jag värdens sötaste lilla hona....hon hade så mycket virvlar så pälsen bara stod rakt upp åt alla håll och kanter! Jag och L blev kära....



Sen åkte vi vidare till ett smyckeparty och som vanligt så hittar jag en massa fina saker. Jag begränsade mig dock och köpte "bara" två halsband. Jättefina.
L hittade också ett jättesött Hello Kitty halsband, så hon shoppade också.
Det ska börjas i tid!


fredag, maj 13, 2011

Konstigt....

Något konstigt pågår med bloggen idag.
Mitt inlägg från igår har försvunnit.....
Förhoppningsvis kommer det tillbaka från cyber space någon gång snart.....

Igår var det vilodag.
Rödmosig tog jag emot en kompis som kom hem till mig med Sushilunch - mums!.
Efter en lugn eftermiddag var det sen på kvällen dags för promenad med "cancerbrudarna" som jag kallar dem. Alltså vi i gruppen "Unga Kvinnor" från bröstcancer föreningen.

Eftersom vädret var fint gick vi lite längre än vanligt för att sedan gå till ett café för kvällsfika.
Riktigt trevligt, vi var 8 st denna gång, varav en ny tjej som har hittat oss.
Det är alltid roligt när vi får nya medlemmar för jag vet hur trevligt vi har tillsammans plus hur mycket "nytta" vi har av varandra och varandras erfarenheter.
Det enda jag oroar mig lite för är att jag "skrämmer iväg" någon.
Eftersom jag har fått tillbaka cancern medans de nya i gruppen går igenom behandlingen med målet att blir friska. Jag känner mig som jag oroar dem ibland när jag berättar min historia, att det faktiskt kan komma tillbaka - ganska snabbt....

torsdag, maj 12, 2011

Trött

Tisdag = yoga.
Kändes nästan lite jobbigt att vara inne i flera timmar när vi har detta underbara väder. Men som vanligt är yogan jättebra och jag känner skillnaden efter ett 2 timmars pass. Det är såååå avkopplande för kroppen, igen så var jag ganska trött....men jag tror inte att jag somnade när vi gjorde djupavslappningen.....
Jag gav min feedback sen förra veckan - om det gick att göra lite mer stående övningar.
Läraren lyssnade och blev glad för det, då de andra i gruppen kände likadant.

Till fikat efteråt så var det "Fråga Doktorn".
En Onkolog från avdelningen kom upp och så fick vi ställa frågor.
Det kom upp bra och relevanta frågor.
Visst har man (jag!) en massa frågor inför varje läkarbesök, men jag glömmer alltid bort hälften, för det är så mycket man ska hinna prata om på den korta stunden. Så det här är lite lyxigt, att ha en timme under avslappnade former att ställa sina frågor.

Nästa vecka ska det komma en stylist och ge oss lite sminktips och sånt. Ska bli kul!
Jag gick kursen "Feel good - look better" (som anordnas för cancersjuka kvinnor på många sjukhus i Sverige) i slutet av 2009. Men jag har glömt bort det mesta vi lärde oss då runt sminkning, för jag tappade aldrig ögonbryn eller ögonfransar helt då så jag fokuserade inte så mycket på att komma ihåg något kring det.
Nu har jag däremot tappat mycket mer, jag har lite, lite kvar....

Sen berättade Ann-Charlotte som håller i det här projektet att i höst kommer de att starta med vattengymnastik också. Vilket jag ser fram emot. Jag frågade på ett läkarbesök på för ett tag sedan om det gick att få en remiss till vattengymnastiken på Ackis. Då berättade han att dom inte tar emot oss från onkologen, vi är tydligen inte prioriterade??? Hur korkat som helst. Han berättade att när de skickar remisser dit så skickar dom bara tillbaka den till onkologen utan någon kommentar.....
Som vanligt är det väl resurser som saknas här i Uppsala.
Det är lite irriterande för tydligen så hade jag bott i Stockholm så hade det funnits sådant att erbjuda. Att det ska vara skillnad på vart i Sverige man bor!? Dumt!

På kvällen var det dags för fotbollslekis igen. Vilken skillnad på väder från förra veckan!!!
Då stod jag och frös rumpan av mig och den här veckan satt jag i gräset och njöt av kvällssolen.
Då är det en fröjd att vara fotbollsmamma. Mera sånt, tack.

Igår onsdag höll jag på att försova mig. Jag sätter alltid i öronpropparna på morgonen, så att jag kan somna om när min man går upp med barnen och kör dem till skolan. Tydligen så satt propparna väldigt bra denna morgon. Jag hörde inte alarmet alls. Som tur vaknade jag av mig själv och hade 20 min på mig att duscha, äta frukost och sånt. Och jag hann.
Idag fick jag en säng igen. Skönt - somnade en stund.
Sen var det bara att åka hem och sova en stund till på soffan, jag blev väldigt trött.
Kanske är värmen också som gör sitt.
Den här gången blev jag också helt slut i kroppen, den blev tung och orörlig.

Min man fick ta T till fotbollen.
Jag orkade inte, även fastän jag tycker att det är kul.

tisdag, maj 10, 2011

En helt vanlig måndag

Började måndagen med en liten promenad i solskenet från parkeringen till Ackis för blodprov



Satt och läste lite i Metro medans jag väntade på min tur.
Läste om hur viktigt det är att skydda sina ögon mot solen. Det är något jag själv har lärt mig på äldre dagar.
När jag var yngre tyckte jag inte om solglasögon, tyvärr. Det får jag igen nu.
Jag har rest jorden runt i ett och ett halvt år, jag har bott i Schweiz och åkt Snowboard i solsken och använde aldrig solglasögon. Hur dum får man vara? Nu finns bl.a rynkorna som bevis på in dumhet.




Det gick också att läsa att barn ska ha stora glasögon. Det visste inte jag. Men tydligen så är deras ögon nästan lika stora som en vuxens. Nu lärde jag mig något nytt.


Idag behövde jag inte vänta så länge på min tur, och när jag kom in så var det inga problem att hitta venen. 
Jag har tur som inte är stickrädd. Vet inte hur många blodprov jag har lämnat det senaste året. Ett tag innan jag fick min nya port-a-cath så blev det lite jobbigt ett tag med alla blodprover, behandlingar och röntgenvätskor som alla skulle sprutas in i en och samma arm var och varannan dag. Då blev jag ganska svårstucken och oftast slutade det med att de fick sticka på handen.
Eftersom jag är opererad på högersidan så vill de helst inte sticka i den armen.

Sen blev det en snabblunch på gräsmattan utanför onkologen


Sen var det dags för läkarbesök. Det gick bra. Han var väldigt positiv och visade en kurva på hur min cancermarkör har gått nedåt. Vilket han tycker är väldigt positivt för att det visar ju att denna behandling jag får just nu fungerar och håller metastaserna i schack.
Jag frågade även om sommaren om jag kunde få lite ledigt i juli, och efter en stunds funderande så gick han med på att jag kunde få två veckor ledigt.
Det är ju egentligen inte så mycket, men samtidigt ger det ju mig en chans att kunna åka iväg någonstans med familjen på semestern i en vecka eller två i alla fall.
Vart vi ska åka har vi inte bestämt än, men vi får väl börja att klura på det nu!



måndag, maj 09, 2011

Härlig helg

Helgen blev lyckad.
L hade sitt kalas för 13 st kompisar på 4H-gården.
Det blev en succé för både barn och oss vuxna.
Barnen tycket det var jättekul med rundvandring bland djuren och ponnyridning.
Jag och min man slapp städa och diska.....
L blev extra glad för att favoritkusin Wilma (13 år) ville vara med/hjälpa till/visas upp. Tack Wilma!
Vi fick stå i solen och prata med de andra föräldrarna som stannade kvar på gården.
Alla nöjda och glada.

Igår var det släktkalas, i detta väder så blev det självklart långbord i uterummet.
Väldigt trevligt som vanligt när alla kommer hit.
Alla kusinbarnen börjar bli "stora" nu, så nu för tiden kan alla sitta och fika och prata utan att någon behöver hjälp eller några "bråk" mellan kusinerna uppstår.
De leker jättebra och har kul tillsammans.

Efter att alla åkt satt vi kvar en stund i kvällssolen och bara njöt.

Det tog emot att säga att det var läggdax igår kväll till barnen.
När det är så här härligt väder och barnen hoppar och hoppar och hoppar på sin studsmatta eller hittar på andra lekar ute, och vill inget annat än fortsätta vara ute och hitta på saker.
Men vi vet ju att när de ska upp vid halv 7 så måste de komma i säng i tid, annars orkar de inte med en hel skoldag.

Är det inte underbart med helt vanliga "vardagsproblem"??

Och nu - ny vecka nya tag.
Idag står det blodprov, läkarbesök och lite jobb på schemat i nämnd ordning.

Ut i solen och njut av livet!

Förresten jag vill också säga - jag är en ganska godtrogen människa, jag tror oftast det bästa om människor, och jag tror faktiskt att Ola Lindholm talar sanning. http://olalindholm.blogspot.com/2011/05/hej-pa-er.html?spref=fb

söndag, maj 08, 2011

2 år sedan....

Idag är dagen jag alltid kommer att minnas. 8 maj 2009.
Nu är det 2 år sedan, vart har tiden tagit vägen?
Har jag egentligen förstått vad jag har gått igenom de sista 2 åren?
Vem kunde någonsin ana att det skulle bli så här?

Vårsolen skiner precis lika starkt idag som den gjorde för 2 år sedan, skillnaden är att idag håller jag på att förbereda min dotters 6-årsfirande med släkten.
Livet går vidare och jag är tacksam.
Tacksam för varje dag jag vaknar och mår bra.
Tacksam för livet.

fredag, maj 06, 2011

En knöl i bröstet...

.....eller knöligt bröst som det var för min del.
Jag såg dokumentären på TV igår kväll. Jag tycker den var ok.
Men inte så informativ för mig som har sjukdomen. Av någon anledning så "connecta" jag inte riktigt med kvinnorna i programmet. Jag har ju gått igenom samma behandling för 2 år sedan, men jag har nog glömt bort hur det var. Och det har hänt så mycket sen dess så jag kommer inte ihåg allt och hur jag egentligen kände och mådde just då.
Problemet är nog också att jag har hakat upp mig på ett par saker.
Mycket sitter nog i mitt huvud.
Men alltid när jag ser eller läser om bröstcancer så handlar det alltid om EN knöl i bröstet, aldrig att bröstet kan kännas knöligt som det gjorde för mig. Jag tror de flesta tror att man alltid hittar en "rund" knöl.
Men det behöver inte vara så.
Och som jag har nämnt tidigare så sägs det oftast också att bröstcancer inte gör ont, det kan visst det göra ont! Det har jag heller aldrig hört någon nämna eller läst om.

Men mitt största problem (i mitt huvud) är att det nästan alltid bara pratas om att 80% av alla som får bröstcancer blir "friska" (fast i dokumentären igår kväll hade det ökat till 90%, så det kanske är 90% som gäller nu).
Och jag tycker det är jobbigt att höra om och om igen i alla bröstcancersammanhang, visst, jag är jätteglad att forskningen har kommit så långt, att så många blir friska, och tycker det är helt fantastiskt, men för mig är det ändå jobbigt att alltid höra om det.
Jag hoppas verkligen jag lever den dagen jag läser att spridd bröstcancer kan botas. Vem vet, studien jag är med i nu och studiepillret jag stoppar i mig morgon och kväll kanske är lösningen på problemet, vem vet?
Jag lever på hoppet!

I övrigt så har jag spenderat två kvällar bredvid fotbollsplanen i kylan, nu har säsongen startat för båda tjejerna. L går som ni vet fortfarande på fotbollslekis, och T har i år ett eget lag. Hon är så stolt och ser verkligen fram emot att få spela många matcher. Jag spelade själv fotboll i många år en gång i tiden, och jag minns fortfarande hur kul jag hade med laget och jag är glad att jag får vara med och uppleva det igen med T.

Igår var jag även på utvecklingssamtal med båda barnens fröknar. Och det var bara en massa positiva ord från båda två, det är kul att höra och skönt att höra att de trivs i skolan med klassen och kompisarna.
Det värmer mammahjärtat.

Och så har jag haft ett par lunchdater, alltid lika trevligt, och idag tänkte jag avsluta veckan med ännu en med en annan kompis som jag inte har träffat på ett tag. Och sen är det bara att ladda inför helgen, med L's kompiskalas på lördag och släkten som kommer på söndag!

onsdag, maj 04, 2011

Mindfulness


Det var skönt med Yoga som vanligt. Jag var dock väldigt trött igår, och på slutet när vi gör en djupavslappning så tror jag att jag somnade.... svårt att låta bli.....

Vi hade en ny yogalärare igår, hennes pass var väääääldigt lugnt.
Jag gillar egentligen när man får röra sig lite mer, som vi gjort med tidigare lärare. Tror jag får fråga henne om det går att fixa nästa vecka.

Efteråt hade vi samtal om Mindfulness, att leva här och nu.
Att inte göra något bara för att man ska utan att verkligen hela tiden tänka på vad man gör - vilket ofta leder till ett "färggladare" liv.
Jag tycker att jag har blivit ganska bra på det.
Jag övar varje dag, och måste ibland påminna mig själv.
Men varje dag när jag vaknar så känner jag först efter, och har jag inte så ont eller mer ont i vanligt, då tänker jag för mig själv att;
 Idag kommer att bli en bra dag. Och det brukar det också bli.

Jag planerar inte heller saker långt i förväg. Jag tar en dag i taget.

Det var kallt ute igår, burrrr. Det var säsongsstart för fotbollslekis igår kväll, och det var kallt att stå en hel timme och titta på, att man aldrig lär sig. Mycket kläder på.
Men dom är ju så söta dom små liven när de springer på lång rad efter bollen och bara springer, ingen riktigt förstår än att det finns ett mål att skjuta på. Charmigt!

Jag tror L hade lite ont i kroppen och fötterna efteråt för hon ville absolut lägga sig på spikmattan.
Och stå lite tillsammans med syrran.....

måndag, maj 02, 2011

2 år sedan.....

Sista April 2009.
Jag har känt mig lite konstig i humöret de sista dagarna.
I lördags kom jag ju på varför. Det var likadant förra året.
Jag blir påmind om "skiten" ännu en gång.
Det var ju sista april 2009 som jag var på mammografin och visste mer eller mindre när jag gick ut därifrån att det är cancer i bröstet. (utan att någon hade sagt det).
Och idag (måndag) för 2 år sedan ringde dom från bröstkirurgen... osv.... osv.....
Och den 8 maj...efter 8 dagars väntan....så fick jag beskedet som har förändrat hela mitt liv.....

Och ute skiner vårsolen.....precis som för 2 år sedan......

I lördags bestämde vi oss för att inte åka in till Uppsala för att titta på forsränningen. Det är alltid så himla hysteriskt mycket folk och svårt att få en bra plats så att barnen kan se kreationerna som åker ner längs Fyrisån.
Och ser man inte det då är det ju faktiskt ingen idé att vara på stan.
Jag har inget behov (eller ork) av att mingla bland fulla människor.

På kvällen cyklade vi ner till badet och tittade på kasen. Det var kallt och blåsigt..... (är jag tråkig eller?)
Men barnen tycker det är spännande och så träffade dom några kompisar dom sprang runt med en stund.





I söndags var vi på 20-års kalas med tårta och mycket gott fika!
Jag skulle väl egentligen ha tagit fotot innan, men jag hann inte.
Det fanns i alla fall mer än tillräckligt.
Nu börjar "mitt nya liv" imorgon igen.....


Och L hittade en ny kompis.
 En familj har skaffat en ny familjemedlem som heter Yra.
L som älskar alla djur fastnade för henne direkt.



Häromdagen blev jag haffad av några barn på gatan
som säljer första maj blommor. 
Självklart köpte jag en i var till mig och tjejerna.
Och dom som känner mig vet ju att jag är svag för rosa.