onsdag, maj 25, 2011

Kurator eller inte?

Jag har inte sovit så bra den senaste veckan.
Det är lite konstigt för att jag är ju konstant trött. På eftermiddagen/kvällen är jag så trött att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Sen vid 22.00 ungefär när jag börjar fundera på att gå och lägga mig så somnar jag inte!!
Det är inte så att jag ligger och funderar på cancer, sjukdom och döden. Visst funderar jag ibland på det också men inte vid läggdags.
Jag ligger och tänker mer på vardagen.
Det har varit och är så himla mycket nu i maj.
Aktiviteter, föräldrarmöten, avslutningar, födelsedagar etc etc
En massa saker att komma ihåg, som inte är min starka sida ;)
Hjärnan är trött men går ändå på högvarv.
Till slut somnar jag runt midnatt, för att sen vakna vid fyra-tiden av att jag måste på toa.
Sen är det kört igen.
Då sätter hjärnan igång och det tar oftast minst en timme innan jag lyckas att somna igen.

Effekten av att jag sover dåligt är att dagarna blir jobbiga.
Jag orkar ännu mindre än vanligt. Hjärnan funkar inte. Jag blir lätt irriterad och allt är jobbigt.
Jag blir också deppig.
Allt är jobbigt, livet är jobbigt, cancern är skit och jag kommer inte att klara det här osv osv
Och så vill jag inte tänka - för det är inte jag!!
Jag vet att jag är positivare än så.

Igår efter yoga-passet så pratade vi om acceptans.
Jag var helt inställd på chokladprovning.
Jag var helt säker på att de sa förra veckan att det skulle bli det idag.
Blev jag besviken eller besviken? I love choklad.
Men, men underbara som de är så köpte de choklad och bjöd på det medans vi satt och fikade och pratade. Så helt utan blev jag inte. Glad Jenny.
Acceptans var som sagt var temat.
Kommer jag någonsin acceptera att cancern kom tillbaka och är kronisk?
Tror inte det.
Hur accepterar man att jag inte alltid kommer att finnas för mina barn?
Hur accepterar man att inte vara 39 år och inte kunna springa 5 km?
Det är svårt.
Visst är jag tacksam att jag lever. Och att jag mår relativt ok just nu.
Men hur länge?
Ovissheten - den är jobbig.
Den biten behöver jag fortfarande jobba på en hel del.

Efter samtalet så kände jag mig lite låg.
Det satte igång många tankar och känslor och de satt kvar resten av dagen.
Jag kunde inte riktigt släppa det. Men det kanske behövde komma ut.
Jag går inte och pratar med någon kurator eller så.
Jag har inte känt något behov av det. Men nu har jag börjat fundera på om jag eventuellt ska ta kontakt med en kurator på onkologen att prata med och för att se om jag omedvetet håller "allt" inne.
Hmmm, jag ska fundera på detta....

4 kommentarer:

  1. Jag känner så väl igen mig - fick 2008 veta att jag är kroniskt OCH dödligt sjuk. Jag har dock inte cancer utan en lungsjukdom. Mina 2 barn är det som gör att jag fortfarande kämpar. Har samma typ av sömn som du....Tyvärr gör min sjukdom mig väldigt trött.
    Jag kan förstå att jag har drabbats av detta men aldrig acceptera det. För mig vore det som att förlora - lägga sig ner och invänta döden...
    Mina barn är 13 och 9. De vet inget om min sjukdom. Att informera skulle vara som att lägga 110% smärta på deras axlar.....jag vill vänta så länge det går...
    Jag har haft kontakt med både psykolog och kurator men bara kännt mig stressad av detta. Just ordet acceptans var på tapeten hela tiden. Den dagen jag accepterar - då har jag slutat slåss. Visst vet jag att jag aldrig kan vinna det krig som jag kämpar i men jag vill försöka så länge jag kan....
    Tror att vi är många yngre som kanske inte alltid känner det som man bör känna - särskilt om man har barn....Kärleken mellan en mamma och hennes barn är mer ett åtagande för oss mammor än vad jag upplever att papporna känner. I samband med graviditeten utvecklas band av oerhörd kraft....när dessa tvingas av så rämnar jorden lite...
    Jag ville nog bara säga att du inte är ensam...

    Kram
    A

    SvaraRadera
  2. A - tack för att du delar med dig av dina tankar.
    Det är precis så jag känner. När jag accepterar så har jag gett upp, och jag vill inte ge upp!
    Hur accepterar man utan att sluta slåss?
    Vad har din psykolog/kurator "svarat" på det?
    Kram
    Jenny

    SvaraRadera
  3. Jenny!
    Vi kom aldrig så långt eftersom jag bröt kontakten innan. Min psykolog tyckte att jag skulle vinna sååå mycket om jag bara kunde acceptera. Jag skulle finna inre frid och lugn. I mina ögon bara en massa bullshit....
    Vem kan finna inre frid av att acceptera att man ska dö?
    Nu är det ju egentligen inte döden som skrämmer mig utan allt det jag måste lämna....barn, sambo, hund....listan kan göras lång!
    Idagsläget nöjer jag mig med att förstå och resten pekar jag finger åt - omoget och naivt? Japp det ACCEPTERAR jag men det gör mig gott och då kan det väl inte vara fel...?
    Jag måste väl även tillstå at jag gör en hel del annorlunda saker....hmmm, har tex skaffat mig en jeep, älskar att köra extremt fort när jag är ensam i bilen och skaffat extensions i håret. Förmodligen skulle jag inte gjort ett dugg av detta om jag inte varit sjuk. Nu gäller det liksom att leva i koncentrerad form. ´Pengar har ingen betydelse längre - de ska rulla och inget ska sparas. Jag kommer ju ändå inte att kunna använda dem i framtiden.
    Har en del "vänner" som käckt brukar säag: du ska se att det ordnar sig ELLER ingen vet ju om man kommer att dö imorgon - man kan ju bli överkörd av en buss...
    Om du visste vad jag hatar dessa resonemang!!! Det finns inget i min situation som kommer att ordna sig!!! Risken att bli överkörd av en buss är mindre än en promille!! Jag VET med säkerhet att jag kommer att dö av min sjukdom - inte exakt på dagen men jag har inte 20 år framför mig.....det är lätt att säga fel i vissa sammanhang men fan vad det gör ont!!
    Kram
    A

    SvaraRadera
  4. Jag tycker nästan synd om personerna som kommer med "konstiga" kommentarer. De vet oftast inte vad de ska säga och säger istället "fel" saker.
    Men kommentarerna gör ont ibland.
    Och om man ska se något positivt i det hela så är det väl att man tar vara på dagen.
    Skjuter inte upp det man kan göra nu. Vem trodde att "fånga dagen" verkligen skulle få betydelse i mitt liv och inte bara ett ordspråk på inredningsprodukter?!?
    Kram
    Jenny

    SvaraRadera