9 av 10...

.... check!

Idag fick jag skjuts av Carola. Tack snälla!
Strålningen gick så snabbt att vi hann både med en fika på sjukhuset och sen så stannade vi till på ett nytt Sushiställe på vägen hem, för att köpa med oss lunch. Sushin åkte vi hem till henne och åt.
Och gott var det. Ska jag vara ärlig var det en av det godaste sushin jag har provat. De hade gjort riset lite kladdigt så det blev helt underbart gott.
Ännu en anledning till att det var så gott är nog att jag har börjat fått tillbaka aptiten nu. Jag njuter verkligen av god mat. Och det var inte igår jag gjorde det sist! Min kropp vill ha god mat, grönsaker, frukt, juice. Bra saker.
Och jag försöker att ge den bra saker.

Ett annat glädjeämne just nu är att jag har nästan inte tappat något hår alls än. Vi får se om det fortsätter så här. När jag fixar till håret på morgonen så har jag lite hår kvar i händerna, men inte alls några mängder som jag trodde att det skulle bli.
Nu är det faktiskt nästan så att jag måste boka tid hos frisören, för mitt korta hår börjar bli så långt och växer tjockt underifrån, så det ser ju nästan ut som en boll.
Och som en boll vill jag inte se ut.
Jag ska hålla ut en vecka till tror jag, sen ringer jag frisören.
Har jag tur kanske jag till och med kan färga eller bleka håret innan jag måste köra igång med cellgifterna igen. Det gäller att vara snabb i svängarna!

Barnens feber har sjunkit, är bara runt 37 idag, och har varit det hela dagen. Men de är fortfarande hostiga och snoriga, så det blir nog bara till att vara hemma i morgon också. Dumt att riskera något och skicka tillbaka dem till skolan för tidigt. Det blir oftast bakslag då.
Steve harklar och snorar också, och tycker synd om sig själv....men med honom har jag inte lika mycket tålamod. På engelska brukar vi säga att han har "The Manflu". Alltså att hans tillstånd är ju 10 ggr värre än andras, för han är ju kille....... ;)

Själv så känner jag inga förkylningssymptom, lite killigt i halsen kanske, men inte mer än så, så förhoppningsvis klarar jag mig. Barnen ska till mamma på lördag och sova över, det vore ju synd om jag blir sjuk då jag och Steve får en lördag ensamma.

I går fick jag ett mail från en reporter på UNT.
Min kära syster har tipsat dem om att jag fyller 40 år om en månad.... sen har hon stuckit iväg på 2 veckors semester, så jag kan inte fråga vad hon har sagt till dem....;)
Men jag mailade tillbaka och frågade om hon hade nämnt min cancer (vilket absolut inte gör något!) och om det är det som de tycker är "intressant" med mig. För är det det så vill jag nog inte vara med, det känns som vi måste tänka på barnen, och att nästan alla deras kompisar och föräldrar läser unt. Står det sedan där svart på vitt om obotlig cancer och följderna av det.... det kan bli fel, någon kan säga fel saker till dem.
Barnen vet att jag har cancer som inte går att ta bort, men de vet inte än hur utgången kan bli eller hur snart. Dumt om en födelsedagsintervju i den lokala tidningen ska leda till något sådant.
Vi får väl se vad reporten svarar, min kära syster kanske har målat upp mitt liv till en jättespännande historia utan cancern, vem vet?
Hon har det säkert jätteskönt i värmen i alla fall.