Jag sa ju tidigare att jag inte tänkte så mycket på resultatet av denna DT, men jag tror jag bara förträngde vad resultatet verkligen kan betyda.
I bilen på vägen till Ackis kom tankarna och helt plötsligt kom tårarna när jag började tänka "tänk om", tänk om läkaren säger att metastaserna har växt och är nu fler eller större. Tänk om han säger att nu har det även spridit sig till lungorna.
Och så börjar tårarna att rinna, för när jag tänker dåligt besked då är nästa tanke ALLTID på mina barn.
Att inte alltid finnas här för dem gör mig så ledsen, att inte få uppleva alla skolavslutningar, att inte få se hur de utvecklas och blir äldre. Att inte finnas här för dem när de behöver sin mamma.
Men så parkerade jag och promenerade till onkologen i solskenet. Läkaren var självklart sen, ca 20 min.
Han satte sig ned och bara "hmmmm'ade" och säger.
- Ja, du har gjort en röntgen, och hmmmm ja, den visar inga förändringar.
Självklart! Självklart var det resultatet som skulle komma och självklart är det ju så jag ska tänka. Behandlingen fungerar och det ska den också fortsätta att göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar