Varför?

Igår vad det behandling nr 15. Det gick bra och snabbt som vanligt.

Satt där i stolen och funderade lite och kom på att det faktiskt väldigt sällan går mer än några minuter utan att jag tänker på att jag har cancer. Det är någonting som sitter inpräntat i huvudet och liksom inte vill försvinna.
Det har blivit en dela av min identitet. Vilket jag egentligen inte vill.
Jag vill bara vara Jenny.
Jag vill inte vara Jenny - hon med cancer.
Men egentligen vet jag inte om det är så folk tänker, det kanske bara är jag som tror att det är så?

Så funderar jag på hur det kommer att bli när barnen blir lite äldre och kompisarna börjar att prata mer och fråga mera frågor. Vad kommer mina tjejer att svara då?
Och det är ju det som är utmaningen nu, att hela tiden vara alert på alla signaler från dom, att svara ärligt och realistiskt på deras frågor, att få dem att prata om sjukdomen och inte hålla något inne.

Än slå länge tycker jag faktiskt att vi har lyckats bra, det kommer frågor ibland och jag svarar, och sen leker dom vidare....
Dom verkar stabila och trygga.
Lärarna har inte sett några tecken eller "konstiga" beteenden.

Det är jag som måste jobba mer på att släppa tankarna. Vem vet hur länge till jag kommer att leva?
Förhoppningsvis blir det fortfarande många år till och då vill jag ju inte slösa bort åren med onödiga tankar....
Men det är svårt och livet är orättvist.
Den stora frågan är och förblir -
VARFÖR?
VARFÖR JUST JAG?