Pyttesmå?

Idag kom bästa Veronica hem till mig på förmiddagsfika.
Det var jättemysigt, och vi har alltid en massa att prata om. Gullig som hon är så hade hon lite presenter med sig till mig också.
Ett par böcker, gott te och herbalifesnacks. Tack!

Synd bara att 2 timmar går så fort och hon var tvungen att åka vidare.
Tack för idag, det här får vi göra om!

Vid tre-tiden så åkte jag och hämtade barnen i skolan för T hade fått tid på den världsberömda vårdcentralen kl.15.15. Nu efter att hon har varit sjuk, hostig och snorig så länge så har hon börjar att höra dåligt.
Vi har märkt det här hemma och fröken håller med.
Och hon själv har sagt det ett antal gånger här hemma, den senaste veckan speciellt. - Mamma, jag hör inte vad du säger!

Vi fick vänta och vänta, till slut vid kvart i fyra så kom läkaren, han tittade i öronen, tyckte han såg lite mycket vax i ena örat. Så då fick vi gå till sköterskan för att skölja örat. Det kom inte så mycket, och när han tittade efteråt så såg det ok ut, att hon inte var helt igenvaxad.
Så nu ska vi tillbaka nästa måndag för att göra ett hörseltest.
Jag hoppas verkligen att det visar ok hörsel, för hennes skull.
Allt det här tog tid med mycket väntan emellan och tillslut vid halv 5 så kunde vi åka därifrån.
L blev lite rastlös av alltihopa, och roade sig med att sätta skoskydden på huvudet!

Inte kan hon bara ställa upp på ett foto heller den här lilla damen, det vore ju för enkelt!
När vi kom hem hit så var mamma här, hon och T spelade spel.
L pysslade.
Jag gjorde ingenting, för jag var trött, ovanligt va?!?

Jag börjar inse nu också att min hjärna är trött, jag kör spellcheck på mina inlägg här på bloggen, men den är inte helt tillförlitlig, ibland ger den väldigt konstiga förslag. Så jag läser ofta igenom det jag skriver både en och två gånger. Och det hemska är att jag inte ser alla felstavningar. Ibland upptäcker jag dem dagar senare om jag råkar läsa om ett inlägg.
Jag hoppas verkligen att detta beror på trötthet och inte på att min hjärna är påverkad.

Och så måste jag faktiskt berätta att min törst har blivit mycket, mycket bättre. Jag är inte alls lika hysteriskt törstig som jag var för en månad sen, vilket är jätteskönt.
Jag mår inte heller illa som jag gjorde förut. Det hjälper kortisonet till med att ta bort, och kortisonet ger mig även hunger. Kan äta hela tiden nu, vilken kontrast.
Men jag hoppas att illamåendet är borta också för att metastaserna har krympt av strålningen, ja - så är det. Krympt har de gjort och pyttesmå är de nu såklart.
Det är i alla fall vad jag intalar mig nu.
I slutet av april när jag får göra en röntgen av huvudet - då vet vi definitivt vad som har hänt.