torsdag, november 15, 2012

Onsdag = yoga

Jag var på yogan igår!
Äntligen så lyckades jag att ta mig upp klockan 08.00 utan att känna mig helt totalt utmattad.
Jag hann äta frukost och göra mig i ordning utan allt för mycket stress. Och var väldigt nöjd när jag anlände till yogan i god tid. Det var skönt att stretcha ut kroppen igen, och det var kul att träffa de andra i gruppen igen.
Efteråt hade vi "Fråga Doktorn". En onkolog kom ner och pratade med oss och svarade informellt på frågor som vi hade. Det blev mycket prat om att vi i Uppsala nu kan läsa våra journaler på nätet. Hon själv var inte så oroad över detta och menade på de som vill läsa sin journal redan kunde göra det förut och beställde den i papperformat.

Själv har jag suttit och läst min journal, nyfiken som jag är, i ett par kvällar nu. Det har varit intressant att läsa vad som står om mig och min sjukdom. Men det är inga nyheter jag läser, det mesta som står där har ju jag blivit informerad om och kan bara konstatera att kommunikationen med mina läkare har fungerat överlag bra under cancerresans gång.

Sen var det bara att åka hem och vila och ladda om lite innan det var dags att hämta barnen och skjutsa T till dansen. Jag och L åkte och fika och umgicks lite själva under tiden. Det var mysigt. Jättemysigt. Allt frid och fröjd. Tills vi kom hem igen och min lilla mini-tonåring upptäckte att det var lax utan hennes favorit-citronsås till middag.
Då slog det runt i hennes lilla huvud.
Hon ville inte ha maten, tackade för sig och gick ifrån bordet.
Då fick T hennes lilla laxbit.
Sen kom L på att hon ville ha precis sin laxbit i alla fall och när hon såg att den var borta, ja, då satte det igång. Hon var helt galen och skrek och skrek och skrek, som en trotsig 3-åring...... När hon insåg att varken jag eller Steve reagerade som hon ville så skrek hon bara ännu mer.
Testa, testa, testa......skrik, skrik, skrik.......
Till slut var hon så utmattad att hon somnade, och sov hela natten.
Jag förstår inte vad som hände i hennes huvud, men det är ju ändå lite sorgligt att se sitt barn så arg och frustrerad. Jag vet att hon är i den åldern, men någonstans inom mig så tror jag ändå att det har delvis med mig och min cancer att göra......

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar