Dagen efter

Nu när jag är hemma så rullar tiden bara på, redan tisdag!

I fredags var det dags för blodprov på vår vårdcentral igen.
Som vanligt så var jag redo med massor att läsa och mycket tålamod för jag vet ju nu av erfarenhet vad som kan hända om det är mycket folk i kö......
Men kors i taket, precis när jag kom innanför dörrarna vid 09.00 så kom sköterskan ut och frågade om det var någon fler som ska ta prover som måste till Ackis idag.
Ja, sa jag och fick komma direkt in till henne, hann inte ens sätta mig ner i väntrummet och detta har aldrig hänt förr! Hon var en ny vikarie och hade lite strul med datorn men annars så gick det jättebra och hon lyckades få blod från mig redan vid andra försöket. Så det här var en ny upplevelse för mig på detta ställe! Hoppas att det fortsätter så.
Jag vet att jag ska stå på mig i framtiden och be om en akutlapp om det är lång kö, och jag lovar - det ska jag göra!

Sen bar det iväg mot Gränby C och en lunchdate med Ann-Sofie. Åt jättegod sushi och vi satt och tjata och skrattade gott. Helt plötsligt så har det gått 2 timmar och det var dags att åka hem för att hämta barn.

Helgen blev lugn, den var så lugn att jag inte ens minns vad jag har gjort!
På söndag firade vi självklart Steve på fars dag, med lite presenter och fika. På eftermiddagen/kvällen var han tvungen att åka och jobba igen (!).
Men nu är det slut på det, projektet avslutat och han får hålla sig hemma på kvällar och helger!
Kvällen själv med barnen gick dock bra, de bakade muffins och gjorde en smoothie tillsammans (utan bråk!!). Carola kom förbi och höll mig sällskap och fikade och pratade ett par timmar. Alltid lika trevligt, tack för det!

Igår var det dags för Taxol igen. Den andra sen nystarten.
Lika bra att vänja sig vid det igen, nästan varje vecka på Dagvården igen.
Precis som större delen av förra året. 2011.
3 måndagar behandling sen 1 vecka ledigt och så ska det rulla på så tills det inte funkar längre, hur länge det nu blir. Jag svarade ju väldigt bra på Taxol då, så nu får vi hoppas att det håller ordning på den lilla levermetastasen också.

Det tog ganska lång tid igår.
Sköterskan ville starta det långsamt, och mitt i alltihop så får mannen mittemot mig någon akut reaktion mot sin behandling och det rusade in sköterskor för att ta hand om honom. Så jag satt lugnt och väntade och var bara tacksam att jag inte reagerar så på gifterna!
När jag sitter där i lugn och ro så hör jag någon galen dam sitta och skrika åt sitt sällskap i väntrummet, att hon kan sticka därifrån och att hon minsann klarar sig själv plus en hel radda av svordomar. Hon verkade helt galen.
Tror ni inte hon fick plats i samma sal som mig efter en lite stund.... och hon fortsatte att högljutt häva ur sig en massa svordomar och klagomål på allt och alla. När hennes mobil ringde så började hon att skrika i luren på en gång att ingen skulle minsann störa henne när hon var på sjukan osv osv

Heidi, som kom och höll mig sällskap ett tag, och jag kunde till slut inte sluta att skratta åt henne och hennes utbrott. Det var länge sedan jag hörde någon svära så mycket och skälla på folk helt bara så där. Åsikter om allt och inga positiva sådana om vi säger så.
Det var tur att Heidi var där, annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen.
Tack Heidi!

På eftermiddagen var det dags för L's utvecklingssamtal. Hennes första nu i ettan. Första gången jag träffar hennes lärare. Det var kul att höra från läraren hur det går för henne. Visst har man sina aningar hur det går i skolan, och jag vet att hon har lätt för att lära, men jag visste inte att hon var så duktig på matte tex som hon är. Kul även att höra från L själv att hon trivs i skolan, gillar de flesta ämnena, har vänner och tycker att rasterna är roliga. Det lugnar mammahjärtat.

Idag känner jag mig lite påverkad av Taxolet. Ont i lederna, cortisonröd i ansiktet och lite slö. Men det är helt normalt, jag känner igen allt och imorgon borde det vara i ordning med kroppen igen.

Skickar även en tanke till ännu en ung mamma som i natt har avslutat kampen mot denna skitsjukdom. Vi var 6 st tjejer som träffades i Bonäs i september 2011. Hon är den fjärde som nu varit tvungen att ge upp kampen. Cancern vann än en gång,
Tänker massor på hennes man och två barn.
Sov gott Kajsa/Spenatmamman!