Frisläppt

Tack för alla samtal och kommentarer jag fått av er här på bloggen, via sms och på Facebook, det värmer och har gjort min långa väntan på Ackis något lättare.

Igår, måndag så fick jag min första behandling av nystarten med Taxol. Jag behövde inte gå ner till dagvården för att få den utan sköterskorna uppe på avdelningen fixade det. Smidigt.
Samtidigt väntade jag vidare på kirurgen som självklart inte visade sig på hela dagen, vet inte i vilket hål eller under vilken sten han/hon gömmer sig men visade sig gjorde ingen.

Det utlovade läkarbesöket kom aldrig heller.
Tror ni att jag började att bli frustrerad eller? Jag fortsatte att tjata på sköterskorna och de tjatade i sin tur på kirurgen - utan resultat. Jag berättade även för sköterskan att läkaren igår hade lovat att någon skulle komma och berätta om vad de kommit fram till på röntgenronden, så sköterskan lovade att höra efter och återkomma.
Det gjorde hon på kvällningen, då berättade hon att läkaren som varit med på röntgenronden inte tyckte att det fanns något att berätta för mig, så därför kom hon aldrig!!!
Men hallå, då kommer man väl och berättar att man inte har något att berätta om man vet att någon sitter och väntar på besked, eller? Tydligen inte.
Ännu en dag på avdelningen var över. Inte ett dugg klokare.

Under dagen fick jag en hel del besök, Steve, Lina, Pernilla, Eva och Sofie kom alla förbi en sväng för att hålla mig sällskap, vilket jag uppskattade mycket!

Idag, tisdag så vaknade jag till vid femtiden av att det kändes lite kladdigt på ryggen, gick in på toa för att kolla om det var vad jag hoppades att det skulle vara. Min knöl/varböld hade spruckit av sig själv, och varet bara rann ur bölden. Hur skönt som helst, den har varit så öm och bara blivit större och större i flera veckor och nu äntligen sprack den.
Den kanske kände på sig att kirurgen aldrig skulle dyka upp för att hjälpa till och tog saken i egna händer! Efter en massa klämmande på toan så la jag mig för att sova några timmar till samtidigt som jag där och då bestämde mig för att idag ska jag åka hem. Nu är ju bölden sprucken och andningen verkar de inte bry sig om i alla fall!
När jag vaknade nästa gång fick sköterskan ta hand om bölden lite till, klämma ur det sista, göra rent och lägga förband.

Sen var det dags för käkkirurgen.
Där togs nya röntgenbilder på min sjuka rotfyllning, sen fick jag träffa en jättetrevlig tandläkare. Hon bekräftade att rötterna är inte friska och att någonting måste göras. Helst så vill hon inte dra ur tanden utan hellre göra en ny rotfyllning. Men i sånna fall kommer den att bli gjord av specialisterna på Akademiska eftersom det tydligen är en ganska komplicerad rot. Och eftersom jag får skelettstärkande mediciner så är jag tydligen mer känslig för skador på käkbenen, eller något sånt.....
Detta kommer antagligen att ske vecka 48, när jag har en vecka ledigt från Taxolen.

När jag kom tillbaka till avdelningen så var den ok läkaren där och berättade för mig att hon också tittat på röntgenbilderna än en gång och de kan verkligen inte hitta någon annan anledning till min ansträngda andning än att det är en del av sjukdomsförloppet. Det är cancern som spökar och börjar sakta ta kontroll över mig - gillar inte!
Så då sa jag till henne också att om det inte är mer ni kan göra för mig så tänker jag åka hem idag. Javisst sa hon med slutrekomendationen att jag ska dubbla min dagliga morfindos, vilket jag håller med om!

Så efter en sista smaklig måltid på sjukan så bar det äntligen av hemåt, skönt! Jag kommer antagligen inte att kunna hålla samma tempo längre här hemma med den här andningen.

Nåt jag kom på när jag kom hem var dock att jag fick inte mitt skelettstärkande, Xgeva igår med behandlingen, vilket jag skulle ha haft. Måste komma ihåg att ta upp det på måndag när jag ska tillbaka nästa gång igen! Det är inte alltid lätt att hålla koll på allt i den här branchen!