tisdag, mars 06, 2012

Status?

Jag har börjat att fundera mer och mer på statusen i min kropp.
Förra året när jag fick Taxol och var med i studien så visste jag att var åttonde vecka så gjordes en röntgen för att kolla om det fungerade eller inte. Nu inser jag hur skönt det var att veta att jag blev kontrollerad med jämna mellanrum. Sen att cancern spred sig ändå är väl en annan historia...

Men det kändes tryggt och jag gick inte och funderade så mycket på det.
Just nu är det annorlunda.
Var strålningen lyckad?
Mår jag illa nu för att jag har blivit strålad eller mår jag illa föra att strålningen inte var lyckad?

Xeloda - cellgifterna som gör mig såååå apatisk.
Kroppen vill helst bara sitta på soffan och göra ingenting och sova.
Jag försöker att boka in luncher och lite sånt, men det är jobbigt, för jag blir alltid så trött. Men jag vet att jag behöver träffa folk och jag VILL framför allt träffa folk.

Jag saknar att jobba lite, att få känna sig behövd, men just nu skulle det inte fungera. Min hjärna skulle inte klara av att fokusera och ha koll på saker, det skulle bara bli fel. Just nu orkar jag inte ens åka in till jobbet och fika. Nu när jag tänker efter så ska jag verkligen göra ett försök nästa vecka. Då har jag Xeloda-paus, och är förhoppningsvis lite piggare. Ja, så blir det.

Bara tanken på att jag måste göra något en kväll är jättejobbig, för jag vet hur trött jag är då. Jag måste planera hela dagen runt det så att jag sover länge och under dagen för att över huvudtaget orka ta mig ut på eftermiddagen/kvällen. I morgon har vi tex planerat att åka och ta Twinrix-sprutan hela familjen när Steve kommer hem från jobbet. Egentligen är ju det inte så jobbigt, men just nu känns det som ett jätteprojekt.
Så borde det ju inte vara.

I slutet av april kommer jag att få göra en röntgen av buk/thorax och huvud. Sen får jag antagligen reda på svaret någon vecka efteråt. Jag har inte fått någon kallelse än med exakta datum, men jag har frågat två gånger om det är planen och båda gångerna så har de sagt att det blir definitivt en röntgen då. Så nu är det bara att vänta. Och vänta, det är något man lär sig i den här branschen från dag 1. Om de bara visste hur det känns att gå och vänta på prov och röntgensvar. En dag känns som en vecka. Speciellt i början när man inte vet någonting. Jag är väl lite härdad vid det här laget och förväntar mig inte några svar på studs, då blir det lite lättare i alla fall. Men inte mycket.

Det röntgensvaret känns i alla fall som ganska avgörande för mig, då vet jag ungefär vad jag har framför mig och vad jag kan förvänta mig. Just nu vill jag inte ens planera sommaren, för jag vet inte hur jag kommer att må då.

Innan dess så måste jag försöka att fokusera på allt roligt jag har framför mig, och påminna mig själv om vad jag har just nu som är bra och positivt i livet. Då blir det i alla fall lite lättare.

6 kommentarer:

  1. Hej Jenny!

    Jag tror inte att någon som inte är i detta någonsin kan förstå hur det är att gå och vänta på alla dessa domar. Det är som om liemannen svävar runt oss hela tiden och bara väntar på att hugga tag i oss.
    Men på något jäkla vänster så anpassar man sig till dig lite grann. Man blir en "rutinerad patient" Man har förstående för att sjukvården gör vad de kan (oftast) och "gillar" läget.
    Vad har vi för val, liksom? Just nu mår jag ganska bra eftersom jag är nyröntgad. Då är jag lugn ett tag. Men för ett par månader sedan var jag säker på att det hade hänt något i lungorna eftersom jag fick skitont, då krävde jag en akutröntgen. Det var ingen fara då, men man blir så rädd. Det är ett väldigt speciellt sätt att leva, och man får tvinga sig själv att vara lugn. Samtidigt som man får så mycket tid över att fundera, eftersom man blir så trött och inte orkar sysselsätta sig så mycket. Då kommer tankarna.
    Men du verkar, precis som jag själv, vara en stark tjej, och då fixar vi det :-)
    Vi får se till att vi har saker att se fram emot hela tiden, och samtidigt leva idag, här och nu. Det är så vi klarar det. Och även om om det är sorgligt, så är vi ju inte ensamma i vår kamp. Vi har många bröstkompisar som är en stor resurs att stötta sig emot. Och ge stöd tillbaka. De är de som verkligen förstår.
    Slutet av april känns som en evighet, men det kommer att gå fort! I slutet av april fölar mitt sto och jag hoppas att det kommer att gå bra. Precis som jag hoppas att din röntgen ger dig bra besked. Vi får hålla tummarna tillsammans :-) Stoooor kram till dig idag då jag tror att du behöver det lite extra <3 <3 <3

    Annette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annette, som du säger det är svårt att förklara denna trötthet för någon som inte har upplevt den, och som med allt på den här resan - Vad har vi för val? Vi måste vara "starka", och lära oss att ta en dag i taget. Stora kramar!

      Radera
  2. Eva Pettersson7 mars 2012 kl. 09:19

    Så fruktansvärt jobbigt med all denna väntan! Jag hoppas att Tallinn-resan kan distrahera dig lite grann så att väntan blir lite lite lättare att uthärda! Stor kram! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu ser jag fram emot Tallinn. Ska bli jättekul och jag hoppas att jag har mera ork den helgen! Stor kram

      Radera
  3. Fy fan vad vad jobbigt rent ut sagt. Lider med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, det är jobbigt, vissa dagar är värre än andra. Jag gnäller av mig dagar då jag är trött och nere för att sedan försöka rycka upp mig och ta till vara på nuet!

      Radera