lördag, januari 07, 2012

Tack!

Först så vill jag bara säga ett stort tack till er alla för era meddelanden via bloggen, mailen, Facebook, sms, telefon osv.
Det betyder jättemycket!
Det betyder att vi är inte ensamma mitt i detta kaos.
Ni bryr er och det bästa sätta att bry sig om en medmänniska (enligt mig) är att finnas där. Det behöver inte vara en massa stora ord, eller sorgliga ord. Bara vetskapen om att ni vågar ta kontakt, och inte är rädda för vad ni ska säga eller hur jag ska reagera ger mig styrka och glädje.
Det som skulle göra mig mindre glad är om någon inte hör av sig alls. Men jag förstår samtidigt att vi är alla olika och man kan inte alltid veta hur man kommer att reagera i en sådan här situation.

Det känns i alla fall som den första chocken har gått över, och vi har börjat att landa.
Kinna frågade i kommentarsfältet i mitt föregående inlägg hur jag kan vara så lugn. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara....jag försöker.

Jag har ju hela tiden vetat att förr eller senare så kommer cancern att sprida sig vidare i min kropp, det är väldigt få som lyckas leva länge utan att den sprider sig vidare. Visst hade jag hoppats att jag skulle få längre tid än ett år innan det hände, men min första tumör var väldigt stor när jag upptäckte den, så ganska sent om man säger så, jag fick spridningen till skelettet ganska snabbt efteråt och jag är ung, vilket ofta är negativt i denna bransch.
Självklart så har jag hoppats och försökt leva i tron att jag skulle få många fler år innan det spred sig vidare.
Men nu blev det inte så.
Och jag blev inte så chockad.
Jag var ganska samlad när Dr G gav mig beskedet, inte att jag höll tillbaka något med flit, det var mer bara - jaha då var det dags igen då.

Jag har haft ett bra liv, jag har hunnit med allt jag vill göra och lite till.
Jag har haft god hälsa, rest mycket, bott utomlands, sprungit maraton, hoppat bungy jump, gjort en någorlunda karriär, utbildat mig, träffat mitt livs kärlek och vi har gett liv till två små underbara varelser - våra barn.

Och det är det som stör mig mest just nu.
Inget barn ska behöva förlora sin mamma, helst någonsin, men inte ens innan de har blivit vuxna.
Och nu sviker jag dem. Jag kommer inte att få vara med på allt jag vill vara med. Jag kommer inte att finnas där för dem när de behöver sin mamma. Min plan var att en dag bli världens bästa mormor.

Men jag vet att Steve är världens bästa pappa och han kommer att bli världens bästa morfar.
Han har en jättebra relation med våra barn och gör mycket tillsammans med dem. Jag vet att han kommer alltid att finnas där för dem och göra ett perfekt jobb. Alltid. Det gör mig lugn.

Det enda som har varit en saknad bit i mitt liv i de ca senaste 15-20 åren är att jag tappade kontakten med min pappa. Men det tog jag tag innan jul och nu håller vi på att bygga upp den igen.

Så livet har varit bra och är bra, och jag tror det är därför jag är lugn.
Nu vill jag bara fokusera på var dag.
Njuta av livet medans det går.
Skapa minnen för barnen.
Skapa trygghet för barnen.
Finnas där för barnen.
De kommer att ha det tillräckligt jobbigt "efteråt", så jag vill inte att de ska behöva ha det jobbigt redan nu. Självklart så har vi berättat att nu har dokton hittat "cancerprickar" i huvudet. De ska följa med till strålningen på måndag för att se hur det går till när dom ska försöka göra prickarna mindre.

Men vi har inte berättat utgången. Än.
För vi vet ju egentligen inte helt 110% säkert utgången än, utan det tar vi när vi känner att det börjar bli dags att förbereda dem mer.
Just nu behöver de inte den oron.
Nu fokuserar jag mer än någonsin på att visa dem hur mycket jag älskar dem och hur underbara de är och hur mycket de betyder för mig och på att de ska bli två trygga tjejer.

Och i mars åker vi till Thailand och skapar roliga minnen tillsammans i två veckor, det kan ingen ta ifrån mig. Spelar ingen roll vad läkarna tycker, jag ska dit med min familj. Så är det bara!

8 kommentarer:

  1. Helt rätt Jenny åkt till Thailand o va med dina nära o kära.

    SvaraRadera
  2. Kloka fina du!
    Vilket tråkigt besked du fick Jenny. Nu ska vi försöka som du säger, att förhålla oss till läget, här och nu. Du känner inte mig men jag känner ju dig lite genom din fantastiska blogg.Jag har kommenterat ett par gånger. Minns inte ens hur jag hamnade här egentligen. Jag har/har haft (?) en egen bröstcancerhistoria. Mina tre barn är mellan 20 och 29 år gamla. I dag lever dom sina egna liv, vi har en bra kontakt och dom struntar ju nuförtiden i vad jag tycker (såklart ha, ha) Förr behövde dom mig på ett annat sätt, precis som dina tjejer gör med dig nu. Du resonerar så klokt och förnuftigt, Steve är säkert oerhört stolt över sin kloka,vackra,starka fru, även om du kanske får eller behöver ett utbrott nå´n gång.
    Vi som finns runt dig här i cybervärlden vi finns som ett "skydd" eller "hölje" runt dig. Om du skulle ramla baklänges störtar vi fram innan du slår i. Vi lyfter dig upp igen, blåser lite på dig, skakar till dig så du blir pigg igen. Nu tror jag iof att du är en pigg tjej men bara så att du vet.
    Med din personlighet och ditt sätt att se på världen som du brukar uttrycka så fint i bloggen så kan dina barn inte haft en bättre mamma. Jag hoppas så att du får hänga med i många år ännu.
    Livet är inte rättvist, så passa på och gör så mycket kul och mysigt ni kan. Så bör alla resonera tycker jag.
    Kram från din Cybervän Eva i Göteborg!

    SvaraRadera
  3. Barn ar harliga.E: "Vi ska aka hem till Sverige mamma. Jenny ar sjuk och vi maste krama henne for hon ska bli frisk." Om det anda var sa enkelt. Ingen skulle bli gladare an jag kan jag lova!! Sa vi ser fram emot Onsdag da med en packe engelska skvaller blaskor I vaskan vi kommer for att forhoppningsvis hjalpa till att lysa upp tillvaron lite under stralningen. Stora kramar basta van!!

    SvaraRadera
  4. Livet är så fruktansvärt orättvist! Även om du känner att du har gjort mycket med ditt liv, så skulle jag önska att du fick vara där som en pigg, gammal mormor för dina barnbarn. Du är som en förebild för mig, Jenny. Jag har alltid beundrat ditt lugn och dina kloka ord. STOR KRAM OCH KÄRLEK! <3<3

    SvaraRadera
  5. Kloka fina du!
    Helt rätt Jenny åkt till Thailand o va med dina nära o kära.Du uttrycka så fint i bloggen så dina barn kan inte haft en bättre mamma.STOR KRAM<3

    SvaraRadera
  6. Vad duktig du är som skriver så fint,kämpa på det klart ni ska till Thailand.
    Pärra

    SvaraRadera
  7. Hej Jenny. Jag vet flera med hjärnmetastaser från bc som levt i 10, 13, 11 år med det. Detta är inte slutet Jenny! Kraam Therese

    SvaraRadera
  8. Jag vill också verkligen hoppas att detta inte är slutet, att jag får leva i 10 år till. Det känns bara som om allt har kommit tillbaka i min kropp alldeles för snabbt för att klara 10 år! Men jag ger inte upp, tar en dag i taget och gör det bästa av den, och har jag tur så blir det riktigt, riktigt många fler sådana dagar! Stora Kramar Jenny

    SvaraRadera