Strålstart

Idag var det strålningsstart!
09.30 had jag tid.
Väldigt tidigt, när man sover väldigt dåligt och är väldigt trött.

Jag har fått kortison att ta morgon och kväll i ganska stora doser nu några dagar innan strålningen börjar, och jag blir klarvaken av det. Svårt att somna på kvällen och svårt att somna om när jag vaknar mitt i natten för att jag ligger och tänker på allt och ingenting. Ibland ligger jag vaken 3 timmar i sträck. Sen när jag väl somnar om så sover jag nån timme och sen är det dags igen att ligga vaken....
Det blir en ond cirkel, för sen är jag ju så trött på dagen att jag inte vet vad jag gör, men - inte tillräckligt trött för att somna om jag lägger mig för att vila.
Så mitt tillstånd de senaste dagarna har varit TRÖTT.

Tankarna som kommer på natten är en salig blandning.
Mest riktigt jobbiga tankar om vad vi har framför oss, hur kommer jag att må? Hur fort kommer det att gå? Hur kommer barnen att må? Allt jag "måste" hinna och fixa. Allt jag vill hinna göra. Hur kan jag förbereda? Vad vill jag nu? Vad vill jag säga? Och så fortsätter det så.

Och sen blir jag törstig, dricker flera liter vatten varje natt. Jag vaknar även av att jag känner törst och måste dricka ett helt glas vatten för att jag tror att jag håller på att torka ut. Ja, då vaknar jag ju en timme senare och bara mååååste på toa. Och då börjar jag att tänka lite till och är vaken igen.
Det där med törsten är någon biverkan av metastaserna, det är jag säker på, det kom för ett par månader sedan helt plötsligt en dag och har varit så sedan dess. Huden är så torr att det svider hur mycket jag än smörjer in mig.
Jag glömde att ta upp det när jag var hos Onkologen sist pga allt det andra och vet egentligen inte om det finns någon lösning på det. Men jag tror att jag ska fråga efter läkaren nu någon dag när jag är på strålningen OM det finns något som kan göras åt det.
Det är ju egentligen lite löjligt i denna bisarra situation att det är pga av törst jag inte får min sömn!

Tillbaks till strålningen.
Idag var det planeringsdag på fritids och det har varit planerat sedan länge att barnen skulle vara hemma med mig. Och de bad båda två om att få vara med en gång på strålningen så det passade perfekt att det blev idag.
T har varit med en gång förut när jag strålade ryggen och vet hur det går till, men för L var det en ny upplevelse. Hon tycket det var lite läskigt när de spände fast mig i masken, och stod och kramade T för stöd.
Men tjejerna på strålningen är verkligen jättegulliga med barn som är med och tar sig tid att förklara för barnen vad det är de gör och varför. Sen fick de gå ut tillsammans och titta på mig på skärmen där jag låg och blev strålad.
Det gick på en knapp minut.
30 sekunder från ena sidan, sen åker maskinen runt och så strålas det ca 30 sekunder från andra sidan, sen är det klart! Känns ingenting. Just nu.
Sen ropade T i högtalaren
-Det är klart nu, mamma!
Och så kom de tillbaka in i rummet för att spänna loss mig igen.
Efteråt så gick vi till cafeterian och fikade, för att göra det lite roligare igen.

Problemet är att jag kommer att tappa håret om några veckor.
Det ser jag inte fram emot.
Det är som att hänga upp skylten i pannan "Jag har cancer".
Hitills har det varit upp till mig när jag vill berätta om att jag är sjuk.

Har man (jag) tur så växer håret ut igen efteråt.
Har man (jag) otur så växer håret aldrig ut igen.
Vad är oddsen för mig tror ni?