Det kan sitta kvar i några dagar, sen försvinner det för att dyka upp någon annanstans. Vilket är tydligen typiskt för skelettmetastaser.
På andra ställen gör det alltid mer eller mindre ont.
Morfinet gör ju ändå så att jag kan leva ett någorlunda "normalt" liv, det tar bort den riktigt svåra värken.
Idag, just nu har jag ont i nyckelbenet och i lårbenet och har haft det i några dagar, och då börjar jag alltid fundera.
Hur länge kommer det att värka den här gången?
Är det nya metastaser?
Jag har ju aldrig lyckats få information om var exakt på pricken mina metastaser sitter. Jag vet bara vilka områden de finns. Jag försökte ju få röntgenbilderna förklarade för mig förr förra gången, men den läkaren hade ingen pedagogisk förmåga över huvudtaget, så jag blev inte ett dugg klokare. Och tror ni inte att efter förra röntgen, då jag hade tänkt att fråga igen, så får jag träffa samma opedagogiska människa. Då frågade jag inte ens, jag visste redan innan att det var ingen idé.
Men nu känner jag att jag måste verkligen ta tag i det här nästa gång, för att få lite "peace of mind". Jag har insett att det är något som tar ganska stor del av min tankeverksamhet, och då är det något som måste göras åt det! Energitjuvar me not like.
Något annat som jag faktiskt också funderat på är att när man har metastaser i skelettet så blir skelettet mer och mer skört. Och till slut kan man tydligen väldigt lätt få benbrott tex.
När kommer det att hända mig?
Kommer jag att få svårt att gå till slut?
När kommer det hända?
Är det onda i benet idag början till det?
Och så fortsätter tankarna i mitt huvud. Jag tror jag får lägga till den här frågan på min "fråga doktorn" lista. Som bara blir längre och längre.
Och sen när jag har ett läkarbesök så glömmer jag listan hemma......
Det är ju det där med minnet också.....det blir ju påverkat av cellgifterna.... ha ha ha.
Nu är snön borta, när jag tittade ut i morse så fanns inte ett spår kvar av det vita......
....förutom den här stora snöbollen som L har "gömt" under tak så att den inte smälter.......
Igår tappad L tand nummer 3. Väldigt stolt. Svårt att få henne le normalt dock...
Och tänk när det här blir verklighet. En artikel i Uppsala Nya Tidning om lyckad forskning på möss, med målsökande cellgifter. Vilken dröm om de lyckas även på människor. Det är ju (oftast) cellgifterna som gör att man känner sig sjuk och inte själva tumören. Vi håller tummarna.
Jag kan också berätta att min röst kom tillbaka helt och hållet för ca 2 veckor sedan. Inte en känning av de dåliga stämbanden. Så jag avbokade min tid med specialisten som jag hade fått i morgon.
Om jag blev bra i halsen för att jag fick uppehåll från cellgifterna eller om det blev bra av sig självt kommer vi nog aldrig att få veta. Eller jo, kanske om det kommer tillbaka när jag börjar med cellgifterna igen, men det får vi se då. Just nu mår halsen bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar