fredag, mars 08, 2013

Helg igen

I onsdags så tog jag mig upp tidigt och åkte till yogan.
Som vanligt var jag trött men väldigt nöjd efteråt och stolt över mig själv att jag orkade åka dit. Vi är en ganska liten grupp för tillfället, den här gången var vi bara 4 personer. Men det var lika trevligt ändå, efteråt fikade vi och pratade om mindfulness.

Efter det så lunchade jag med Christine och Maria innan vi gick till ODA för att överlämna en massa spel etc. Det är en del av pengarna vi i "unga gruppen" samlade ihop på ljusmanifestationen i oktober som har gått till detta ändamål. Vi kände att vi ville att pengarna skulle hamna lokalt och att en del skulle vara något som gynnar cancersjuka, så vi frågade ODA vad de önskade sig, vad som saknades på avdelningen. Svaret vi fick var just spel och annat "tidsfördriv" som kan behövas när man sitter och får behandling i timmar och lite lego och barnspel just för yngre patienter som kanske har mindre barn med sig dit. Så fick de även en hylla från Mio att lägga spelen på!
När vi överlämnade alla dessa grejer blev de jätteglada och vi hoppas verkligen att de kommer till nytta för alla framtida patienter som måste dit.

Den här veckan har barnens skola haft Öppet Hus.
Igår var det min tur att vara med T större delen av dagen. Det var roligt och spännande att se alla barnen jobba på med deras uppgifter, speciellt kul tycker jag det var att se träslöjden och allt skapande som pågår där.
Till lunch fick vi en jättegod Gulaschsoppa, mums!

När T's dag var slut så åkte jag direkt in till stan för att göra min grovnålsbiopsi....de ringde i tisdags och tydligen så har Dr G bett dem kalla tillbaka mig för den asap. Tydligen så är det inga problem att man behandlas med Fragmin (blodförtunnande), så det var röntgenläkaren som egentligen skulle ha haft koll på att det går. Men nu var det jag som fick åka tillbaka istället, och jag har inte sett fram emot detta. Jag minns smärtan när de gjorde den här biopsin 2009 när jag först fick cancer. Hur ont det gjorde när de sköt nålen genom mitt bröst, och ja, den gick rakt igenom mitt bröst då, nålen kom ut på andra sidan!
Nu försäkrade jag mig både en och två och tre gånger att jag skulle få bedövning innan och ja, självklart får du det, det ger vi alltid.
Nähä sa jag, och de kunde inte tro att det var sant när jag berättade om min upplevelse sist om att bli fastklämd i mammografimaskinen och sen "punkterad" med denna grova nål utan bedövning.

Så detta slutade som en positiv upplevelse, det kändes ingenting! Jag vet inte hur många gånger hon stack in den där långa nålen i mitt bröst, jag tror det var fem, och det kändes knappt någonting - helt fantastiskt! Jag tom tackade läkaren när hon lämnade rummet, hon bara skrattade och sa att det här var första gången någon tackat henne efter att stuckit 5 långa nålar in i bröstet.

Idag var jag också tvungen att gå upp tidigt.
Hade tid 09.15 på vårdcentralen för att ta blodprovet de inte kunde ta i måndags för att de inte hade rätt rör hemma. Passade samtidigt på att få biopsi-hålet omlagt när jag ändå var där, eftersom jag såg när jag vaknade idag att det var blod överallt och jag måste ha plasten på i 3-4 dagar.
Så man kan säga att jag har dubbelarbetat denna vecka med både biopsin och blodproverna för att sjukvården inte har haft rätt saker/kunskap - det är tur att man har tid, för att vara sjuk är verkligen ett jobb.

Efter vårdcentralen så var det till skolan igen för att spendera resten av skoldagen med L. Hon var jätteglad att jag äntligen kom och titta på allt hon har arbetat med. Hon går i en stor klass som har varit lite rörig förr men vikarien de har fått denna termin är jättebra och barnen verkar ha respekt för henne. Kul att se.

Sen fick jag frågan i en kommentar om tips vad man kan göra för en medmänniska som har fått ett cancerbesked. Mycket beror ju på vad man har för relation innan och kanske lite hur den sjuke är som person.

Men jag tror att generellt så är det inte så mycket man behöver "göra", jag tycker det räcker med att visa att man finns där. Inte vara rädd för att höra av sig eller många gånger räcker det med att få ett kort med posten, ett sms eller ett litet meddelande på Facebook/e-mail om att man finns där och "jag tänker på dig". Men också att fortsätta med det då och då, och inte bara när man först fått beskedet, utan visa att man finns där hela tiden. Jag har erfarenhet av de som inte hört av sig alls, de som hörde av sig i början och sen "försvann" och de som har funnits från början och fortfarande är "med mig".

Sen kan du erbjuda hjälp i form av att komma och hjälpa till med matlagning, städning, hämtning av barn vilket kan vara väldigt jobbiga uppgifter när man precis fått behandling och mår jättedåligt och om det finns en respektive kan den också behöva avlastning, eftersom den får helt plötsligt själv ta hand om allt och jobba som vanligt.

Eller vara promenadsällskap eller ta barnen en kväll så att den sjuke plus respektive får egentid då och då, man har ju ganska mycket att prata igenom.
Sist men inte minst tycker jag är att vet du om att någon har fått cancer, säg något! Behöver inte vara en massa stora, fina, tröstande ord, det räcker tex med att "jag hörde att du har fått cancer, men jag vet inte vad jag ska säga, jag tänker på dig/er". Det värsta jag vet är när jag vet att någon vet, men inte säger något, eller när de börjar säga att tex "min mammas kompis dotter fick cancer och hon är frisk nu så det går nog bra för dig också". Ahhhhhrgh tänker jag då, det finns så mycket olika bröstcancertyper att det GÅR INTE att jämföra med någon annan. Sen klarar jag mig gärna utan tips på mirakelsvampar och mirakelpiller, men det är jag det.

Nu väntar en helg med Mello-final med familjen hos kompisar i morgon kväll och middag följt av Petra Marklund-konsert tillsammans med Veronica på söndag. Det gäller att passa på och göra roliga saker medans man har lite energi och innan det är dags för nästa omgång (onsdag) rävgift!

Ha en skön helg!

4 kommentarer:

  1. Tack för att jag får ta del av ditt liv och vad som är viktigt i livet. Styrkekramar till dig och din familj, från Helene

    SvaraRadera
  2. Eva Pettersson9 mars 2013 10:10

    Vad skönt att du fick bedövning denna gång! Låter ju helt fruktansvärt att göra det utan bedövning. Jag har bara gjort så kallad finnålsbiopsi, men det gjorde banne mig tillräckligt ont! Stor kram till dig! <3

    SvaraRadera
  3. Låter ju sjukt att få en nål genom bröstet utan bedövning?! Skönt att du slapp uppleva det igen!!
    Kram från Kumla

    SvaraRadera
  4. VAD MYCKET ROLIGT DU HITTAR PÅ, INSPIRERANDE MÅSTE JAG SÄGA, FÅR MIG ATT KÄNNA ATT JAG EJ GÖR TILLRÄCKLIGT TROTS DET ATT JAG BOR I EN STORSTAD SOM LONDON. JA JAG FÅR MIG EN SPARK I ARSLET NÄR JAG LÄSER DIN BLOGG.

    Mirakel svampar kan man nog klara sig utan, men jag har läst en artikel att just en viss typ av svamp (mirakel svampar) skall vara bra för dom som har blodgrupp A sägs det, och just dom som har cancer med blodgrupp A, skall det tydligen vara bra för.

    Själv skulle jag ej vilja prova dom, kommer aldrig att glömma första gången Mamma och Pappa tog mig och Lisa till china restaurang och jag fick sådana där china svampar kommer ej ihåg vad dom heter, och jag kräktes upp dom mitt i restaurangen på en gång. Ja det var det restaurang besöket. Så känslig var jag då, med åren blir man ju lite mera härdad.

    TUR ATT DU KÄNNDE ATT DU BEHÖVDE BEDÖVNING DEN HÄR GÅNGEN.

    HOPPAS CANCERN BÖRJAR PÅ ATT GE SIG AV, SPRING BORT DEN SÄGER JAG. SJÄLV VÄNTAR JAG PÅ FINARE VÄDER SÅ ATT JAG KAN BÖRJA PÅ OCH SPRINGA I PARKERNA, HAR VARIT EN KALL VINTER I LONDON, KALLASTE PÅ 27 ÅR.

    -GISELA

    SvaraRadera