fredag, oktober 11, 2013

Hur långt är livet?

Ibland funderar jag på hur länge jag har tänkt att leva....
När jag fick metastaser till huvudet så frågade jag Dr G.
Det var 2 år sedan i januari 2014. 
Då sa han att "normalt" är 1,2 år, vissa av hans patienter har klarat 3 år.....

I januari har jag alltså fått 2 år, det är mycket längre än jag/vi trodde när beskedet kom.
Men då mådde jag bra. Jag levde på nästan som vanligt.
Jag hade fortfarande ganska mycket ork och var stark i kroppen. Jag jobbade, inte heltid men jag jobbade, jag var alltid med på saker, jag åkte till ställen både i Sverige och utomlands.
Så har det hållt på, tills nu.

Nu känns det verkligen att jag har kämpat emot denna sjukdom sedan början av 2009.

Det har spridit sig till överallt i min kropp.
Jag har fått gifter (mer eller mindre) i nästan 5 år.

Sjukdomen börjar att ta ut sin rätt på kroppen....
Jag är alltid trött.
Det är alltid en balansgång mellan att göra för lite eller för mycket.
Går konstant på morfin och massa andra mediciner till och från.
Jag har i nästan 2 åt tagit blodförtunnande sprutor i magen.
Jag har en yrsel som aldrig (känns det som) går över.
Jag kan inte gå långt själv.
Jag kan inte cykla.
Jag kan inte köra.
Jag har ingen kraft i benen,
Jag har alltid ont i stortå-naglarna.
Jag har en näsa som rinner konstant.
Jag är alltid mycket eller lite illamående.
Jag är en tråkig mamma.
Jag är en tråkig fru.
S får göra allt här hemma, jag har tur som har en så underbar man.

Listan kan göras hur lång som helst om allt som har förändrats med mig och mitt liv, men jag kan ju faktiskt leva ett tag till, och det går inte att ignorera!

16 kommentarer:

  1. När man skriver en lista på vad man inte kan göra så ska man samtidigt skriva en lista på det man KAN göra. När man räknar upp biverkningar eller skador på kroppen ska man samtidigt skriva upp vad som fungerar bra också. Detta för att få lite balans. Och jag är övertygad om att de positiva listorna är längre än de negativa :-)

    Och jag känner igen känslorna av dåligt samvete mot sina nära och kära, men de älskar dig och det är bara dina egna hjärnspöken som talar. Släpp dessa tankar vidare, och lägg den energi du ändå har på dig själv och din familj. Jag vet att det är lätt att säga, men dessa råd kommer från hjärtat. Jag lever själv med spridd bröstcancer.

    Och hur dåligt man än mår så finns det gläjdeämnen, finn dem och håll fast vid dem, även om de är bitterljuva. Släpp in kärleken från din familj. Lev så länge du orkar och kan. Det är bra att vara realist, men måla inte faan på väggen, och sluta aldrig hoppas. Förutse inte att du ska bli sämre, vad som helst kan hända. Det kan låta som tomma ord, men för mig är de fulla av kärlek.

    Ta hand om dig.

    Kram Annette

    SvaraRadera
  2. Älskar dig - Kramar mamma....

    SvaraRadera
  3. Massa kramar till dig Jenny

    SvaraRadera
  4. Kärlek och styrka❤️��❤️��

    SvaraRadera
  5. Hej Jenny.

    Jag har följt din blogg i något år men aldrig skrivit något inlägg. Alla ord känns så futtiga. Jag läser din blogg varje dag och blir stark av din styrka. Att våga ha dessa tankar, att våga tänka dem och uttrycka dem, är en otrolig styrka.
    Jag kan ju inte förstå vad det är du går igenom, bara skrapa lite på ytan.

    Jag vill sända en hel drös med fredagsmyskramar till dig!

    Vi gick i parallell klass på Celsius, vi har träffats på fester, vi har spelat fotboll både med och mot varandra.

    Kram Jenny

    Mia (Lätt, som ogift) Grandin

    SvaraRadera
  6. Du lever! Det är fan i mig det enda som räknas! Lev vidare och njut än om livet ser annorlunda ut nu än då. Du är helt makalöst stark!

    SvaraRadera
  7. Trakig ar du absolut INTE. Du ar en stor och viktig del av mitt liv. Varje gang vi ses eller pratar sa kanner jag mig glad I sjalen vetandes att du finns dar. Jag alskar dig min underbara van! Lina

    SvaraRadera
  8. *kramar om* / Maud

    SvaraRadera
  9. du kanske inte finner ork till så mycket men du betyder allt för din man och dina barn. Sänder dig en höstkram som jag vill ska ge dig lite mer energi. Omtanke och kärlek från mig till dig och din familj <3

    SvaraRadera
  10. Eva Pettersson12 oktober 2013 15:40

    Tråkig är verkligen det sista du är, Jenny! Jag kan förstå hur tankarna går, även om jag önskar att du känner att det finns mycket kvar i livet att njuta av. Tänker på dig i massor, min fina vän! <3 Kram!

    SvaraRadera
  11. Finaste Jenny, även om du känner att du är tråkig så är det absolut inte så jag uppfattar dig. Du ger fortfarande så mycket energi (genom att bara vara DU) varje gång vi ses eller pratar och du ger så kloka råd, du är en inspiration.
    Jag förstår att det kan kännas så för dig när du nu inte längre kan vara lika aktiv som du tidigare varit men jag hoppas att du kan se att du fortfarande är viktig för dina nära och kära trots det.
    Det är bara du själv som kan avgöra när du inte orkar kämpa emot längre och jag önskar att alla som du håller av finns i din närhet den tid som du har kvar.
    Du finns i mitt hjärta <3
    Många kramar Veronica W

    SvaraRadera
  12. Jenny - jag håller med alla andra som skrivit. Du är en underbar kvinna som sprider ljus, värme och trygghet omkring dig. Den optimala mamman och frun. Sen kommer cancern och tar fysiska funktioner ifrån dig. Men den du är kan cancern aldrig ta, din själ är för stark för det. Jag träffade dig förra veckan och åkte ifrån dig med positiv energi - du har en avslappnat och skönt sätt att se på livet och döden och det sprider trygghet och lugn, ialla fall för mig. Kram på dig! Karin T

    SvaraRadera
  13. Tack för dina inlägg som ger nya perspektiv och sätt att se på sitt eget liv. Massa energi och glädje till dig starka magiska kvinna!
    Kram
    Caroline

    SvaraRadera