Helg hemma igen

Jag börjar med två foton på det fina kortet L gjorde åt mig när jag var hemma på onsdag kväll.

I torsdags hade  jag ordnat med Sara att hon skulle hämta mig och skjutsa tillbaka mig till 13.00, så jag satt här hemma och njöt. Helt plötsligt så ringer de från avdelningen, då visar det sig att Narkosläkaren kan bara komma kl 12.00 för att sticka mig i ryggen.
Så jag ringde Sara och som tur var kunde hon skjutsa tidigare. Det var bara att skynda mig in i duschen och sen packa handväskan.
Sticket gick ok.
Det var absolut INTE skönt att bli stucken i ryggraden igen. Men efter att hon fått i de onda bedövningssprutorna så gick själva ryggmärgstestet bra. Nu är det bara att hoppas på att svaret blir lika bra.

Nu är jag hemma hos mina älsklingar igen.

S hämtade upp mig på vägen hem från jobbet i fredags. Det finns egentligen ingen anledning för mig att vara där. Strålningen är ändå bara på vardagar, och doktorn tyckte det var ok att jag åkte hem.

Självklart så är de oroliga för mig eftersom jag är så yrslig, men det fixade sjuksköterskan genom några samtal. En halvtimme efter att vi var hemma så ringde en jättetrevlig dam på dörren, från Hemtjänsten tror jag. Hon hade en rullator med sig.

Den har fått namnet Jo-Jo av L och är jätteskönt stöd.

Jo-Jo ska bo med oss från och med nu, vilket jag antar betyder att Dr G och gänget tycker att jag behöver det stödet så jag håller bara med.

På onsdag kommer de hem hit för att skriva in mig i Sjukvårdsteamet.

Jag blandar fortfarande ihop de två olika teamen, det enda jag vet är att ett av teamen kommer med vård, inklusive blodprovstagning i porten, eftersom jag inte kan ta mig till vårdcentralen.

Det andra teamet bistår med mer "vanlig" hjälp när dagen kommer och jag behöver det, men just nu har jag bett om ett larm, i fall något skulle hända när jag är hemma själv på dagen och en stol till duschen så att jag kan sätta mig ner medans jag tvättar mitt långa hår..... ha, ha.



Enligt mina barn är det ju bara gamla tanter som använder en rullator och kan inte förstå varför jag behöver en. T bestämde sig därför att sätta på sig sina "tantkläder" och posera tillsammans med Jo-Jo.

Nu känner jag att jag kan berätta att en kär bröstvän har somnat in.
Kajsa och jag lärde känna varandra genom att vi båda hade kronisk bröstcancer och väldigt liknande sjukdomshistoria. Vi har försökt att stötta varandra på vägen de senaste åren, och lyckats ganska bra. Men i måndags fick jag samtalet från Kajsas man att hon somnat in på söndag förmiddag.
Hej då Kajsa, vi ses! Puss och kram