Funderingar

Det händer i sekunder ibland att jag nästan glömmer bort att jag är ganska allvarligt sjuk. Nu när det är sommarlov och barnen är hemma så rullar dagarna på och det är för det mesta full fart, och jag orkar och hänger med ganska bra. Jag är förvånad själv. Hade glömt bort hur bra man kan må utan cellgifter i kroppen. På ett vis så är jag så glad och tacksam att cellgifter finns, för det är dom som ger mig mer tid och håller metastaserna i schack. Samtidigt som de totalt bryter ner kroppen så mycket det bara går hela tiden och gör kroppen svagare och svagare. Moment 22.

Men som sagt var händer det ibland att jag inte tänker på att jag är sjuk. Sen så råkar jag se mig själv i spegeln och blir genast påmind om att jag har cancer. Nästa tanke är att försöka peppa mig själv och tänka att jag ser väl ändå ganska ok ut med tanke på hur sjuk jag egentligen är. Sen tänker jag på hur jag hade sett ut om allt hade varit som förr, innan cancer. Hur hade jag mått just nu då? Vad hade jag gjort just nu, då? Och så där är det. Jag reagerar varje gång jag ser mig själv i spegeln för jag känner inte igen mig själv. Jag gillar inte det jag ser. Jag gillar inte något alls som har med denna skitsjukdom att göra. Jag blir arg för att just jag drog nitlotten. Sen pratas det om att acceptera sin sjukdom. Jag kommer tillbaka till det då och då, men jag har inte riktigt förstått det än, hur kan man acceptera? Hur?

I morgon är det som sagt var dags igen. Ännu en röntgen. 8 veckor går fort. Själva röntgen går snabbt, tar max 10 minuter och är absolut inte obehaglig på något vis. Det är det där att sitta och dricka kontrast i 2 timmar innan som är såååå tråkigt. Visst får man gå iväg och dricka drickat, men det är ju inte precis så att man känner för att gå och ta en kopp kaffe (= ännu mer att dricka). Jag kan ju inte heller gå ner på stan och titta lite i affärer bärandes på flaska och pappersmugg. Det brukar sluta med att jag sitter där i väntrummet på en helt obekväm trästol och läser någon gammal tidning. Sen är det bara att gå hem och vänta igen. Som vanligt får jag resultatet vi läkarbesöket nästa vecka, ännu en lång veckas väntan.

Det är mycket prat om döden här hemma just nu. Hur förklarar man vad dåren i Norge har gjort utan att barnens fantasi drar iväg och tror att det ska hända här hemma. T's första kommentar var att hon tyckte killen var väldigt oschysst som skjöt så många och frågade sedan vart han är nu. När jag svarade att polisen har tagit fast honom och att han kommer sitta i fängelse i många, många år, så blev hon nöjd. L valde "God natt Herr Muffin" som bok i kväll. Även den handlar om döden....fast på ett fint sätt.