Markören går nedåt

I onsdags hade jag en lunchdate igen. Det blev sushi den här gången också. mmmm...gott. Sällskapet var en tjej som jag lärde känna på yogan innan sommaren. Hon har också har kronisk cancer, är  i min ålder och har barn i precis samma åldrar som T och L. Vi pratade mycket och länge om vår situation och hur vi känner, mår och tänker. Det är väldigt skönt att ha någon att ventilera med som precis förstår situationen man befinner sig i. Vi kommer definitivt fortsätta att hålla kontakten.
I fredags så jobbade jag några timmar igen. Det kommer att bli tråkigt nu när två till på kontoret slutar men å andra sidan så jobbar jag ju inte så mycket i alla fall. Jag har nu sagt till chefen att jag inte vill/orkar jobba mer än en dag i veckan så att han inte förväntar sig mer från mig. Han verkar ha accepterat det och har lagt fler av mina viktigaste arbetsuppgifter på andra. Det känns skönt för mig, för då behöver jag inte känna någon press att jag "måste" komma in vissa dagar pga av deadlines av olika slag. Om jag senare någon gång känner att jag orkar jobba mer än vad jag gör nu så får jag väl se då vad mina arbetsuppgifter blir. Det tänker jag inte oroa mig för nu. Det blir som det blir.

I lördags var det dags för den årliga sommar familjefesten med "brösttjejerna" och våra familjer. Vilken tur vi hade med vädret! Den enda dagen med riktig högsommarvärme. Vi dukade upp borden ute och satt där hela kvällen. Mysigt att få en riktig sommarkväll igen.

Vilken fin solnedgång, solen var stor och röd, tyvärr syns det inte så bra på bilden....

I söndags var det dags för fotboll igen. Tjejerna var jätteduktiga och kämpade på i regnet och snålblåsten som kom på lördagmorgon. Vilken kontrast från kvällen innan.
Jag kom dit till tredje matchen och då började solen att titta fram, bra timing.
T gjorde ett mål och syrran hejade på!

Idag har jag varit på läkarbesök igen. Fick träffa Dr G denna gång och han verkar nöjd och glad med hur jag mår. Markören har nu gått ner ytterligare till 50 någonting. Vilket jag är väldigt nöjd med. Den går nedåt hela tiden. När det var som värst när jag började med cellgifter var den 165. Det är stor skillnad och visar hur bra Taxolen funkar på mig!
Jag är fortfarande nöjd med min nya frisör, nu håller jag bara tummarna för att jag inte kommer att tappa allt hår nu när jag har kommit igång med cellgifterna igen. Det växte ju på så bra under uppehållet. Fingers crossed.

1 år med Herr C i spridd form

Idag var det precis på dagen 1 år sedan jag satt hos Dr J på onkologen och fick resultatet av mina röntgenundersökningar och blodprov som jag gjort pga min fruktansvärda ryggvärk.
1 år sedan han chockade oss helt och hållet genom att tala om vad de såg på röntgenbilderna.
Hur kunde det bli så här, jag var ju botad och frisk!

Nu har det redan gått 1 år. Och om jag ska vara ärlig så har detta året varit "normalare" än vad jag trodde det skulle bli. Då trodde jag att det bara skulle gå utför. Men så blev det inte. Med strålning mot den värsta fruktansvärda smärtan och cellgifter för att hålla metastaserna i schack så behöver inte livet ta slut på studs.

Men visst, jag önskar att detta bara var en mardröm, att jag snart vaknar och allt är som förr, innan Herr C dundrade in och tog allt för stor plats i vårt liv.

En helt vanlig tisdagkväll....

- L, ska du gå på fotbollen i kväll?

- Är det match eller träning?

- Träning

-Nej, jag spelar bara matcher....

- Mamma, kan jag få baka en smet istället?

-Ta en bild på mig och "delarna" också....

Sen blev jag bjuden på "restaurang".

Och självklart blev det smet till efterrätt........ men inte för mig....jag äter ju inte socker!

Frisyr

Nu har jag väntat i en vecka och igår hade jag äntligen en tid hos frisören. Äntligen har jag fått fixa till dom fjun jag har på huvudet. Nu har jag klippt håret i en kort frisyr. Tidigare var det ju bara kort för att håret har gått av och såg allmänt dött ut. Visst är mitt hår fortfarande av väldigt dålig kvalitet, men jag har i alla fall en frisyr!! Håret hann ju växa lite grann nu när jag hade sommaruppehåll från cellgifterna, så det är inte supertunt nu som det var innan sommaren. Skönt att få känna sig lite normal.

Idag har det varit yoga igen. Vet inte vad jag har gjort men jag kände idag att jag har lite mer ont än vanligt mitt på ryggen. Tror det kan vara att jag "glömmer bort" ibland att jag inte ska bära och lyfta tunga saker, och jag var till ICA igår och handlade lite och glömde bort att några liter mjölk, sköljmedel och lite sånt lätt blir en väldigt tung kasse som måste bäras ut i bilen....
Så jag försökte i alla fall att ta det lite försiktigt på yogan idag så att det inte blir värre och jag tror att jag lyckades. Just nu känns det ungefär som innan.
Efteråt så pratade vi idag om hur och om cancern har förändrat oss som personer. Vart ska jag börja?!? var min första tanke. Det är nästan omöjligt att inte förändras efter ett cancerbesked.

Gruppen är blandad med tjejer som har haft cancer och är "klara", några är under behandling nu och sen är vi några med kronisk cancer. Och jag insåg att man tänker och känner väldigt olika beroende på vilket stadie man är. Hur man ställer krav på sig själv, eller inte alls osv.
Det var i alla fall intressant att höra andras tankar och lika trevligt som vanligt.

Efteråt åkte jag till blomaffären och köpte några fina höstblommor att ställa utanför ytterdörren. Det ser mycket trevligare ut nu när man kommer hem!

Sockerfri

En vecka utan socker.
Det har gått bra, över förväntan faktiskt. Det är nästan så att jag är lite stolt över mig själv. Klapp på axeln. Jag har i och för sig inte blivit försatt i så många "jobbiga" situationer den här veckan. Den största utmaningen var nog igår. Jag och barnen var hem till en gammal kompis och hälsade på på eftermiddagen och kvällen. Vi hade jättetrevligt och hade mycket att prata om eftersom vi inte har träffats ordentligt på vääääldigt länge. Och barnen "hittade" varandra på en gång och sågs bara till när det var fika eller mat...
Men till fikat i alla fall så hade hennes äldsta dotter bakat hej vilt. Oj, vad duktig hon är och vad gott det såg ut, men jag var tvungen att tacka nej och det gick bra. Det blev desto mer över åt de andra istället. Snällt va?

 Nu är det "bara" 4 veckor kvar tills jag får äta socker lagligt igen. Förhoppningsvis så är jag inte ett dugg sugen på godis då, det är det som är tanken. Bonus med detta är att jag har gått ner 1 av mina 10 cellgiftskilon den här veckan. Hoppas att det fortsätter så.

I helgen så var det fotbollens helg här ute. I lördags kom Syster med barn ut och hälsade på, och hejade på T som spelade en match. I spöregnet. Det var inte nådigt, men fotbollstjejerna tyckte det var jättekul att bli blöt, det gjorde inte ens något att de förlorade stort. Är det inte härligt?

Modell???

Igår blev det en lång men rolig dag. Först så jobbade jag några timmar. Det var trevligt att komma till kontoret igen och catcha up lite efter allas semestrar etc och höra lite hur alla har haft det. En kollega har fått jobb i USA och slutar om 1 vecka och flyttar dit bort på obestämd tid. Han berättar om sitt nya jobb och sina planer för det nya livet "over there" och jag tycker det låter sååå spännande. Jag blir lite smått avundsjuk. Nog för att jag har rest en hel del och jobbat i världen i mitt liv, men jag blir lite avundsjuk på spänningen med att få ett nytt jobb som man ser fram emot, och nya utmaningar.
Jag sörjer faktiskt det en hel del. Jag har alltid jobbat och trivts med att jobba. När jag har haft ett jobb som har blivit tråkigt, ja då har jag sökt nya utmaningar. Och nu kan jag inte göra det längre. Jag kommer inte att någonsin kunna söka ett nytt jobb igen. Vem vill anställa en cancersjuk? Kommer jag någonsin kunna jobba ordentligt igen? Och det är en tråkig känsla. Jobbet är en sån stor del av ens identitet och nu har jag "tappat" den på något vis. Tråkigt.

På eftermiddagen var jag och en kompis på The Studio. Där blev vi sminkade och stylade  för att sedan bli fotograferade. Vi hade fått i uppgift att ta med oss tre ombyten som vi blev fotade i.
Det var kul och vi höll väl på i ca 1 timme med fotograferingen. Sen fick vi titta på alla bilder...ha ha ha det syns först och främst att man inte är någon ungdom längre. Gud så kritisk man blir till sig själv när man ser alla rynkor, dubbelhakor, risiga hårfjun på skallen osv. Ingen rolig syn! Men 2 foton blev bra (utav 60!!!)...... Men det var i alla fall kul och efteråt så gick vi till en Italiensk restaurang och åt jättegod pasta med kantareller och oxfilé. Mmmmm, jag var så mätt och belåten efteråt att jag inte ens kände något sug efter en Tiramisu, som jag annars ALLTID brukar ta till efterrätt när det finns!

Här är en av bilderna från igår.... skratta inte!!

Lunchdate

Sov länge och gott i morse. Vid 10-tiden var det dags att gå upp. Medicindags. Så längre än så får/kan jag inte sova i alla fall. Oj, oj, vad röd jag var i ansiktet idag också. Det bara kokar.
Och som ni redan nog har förstått så fick jag inte skäll av någon sköterska angående för sent lämnade av blodprover...tur för mig va? Men av någon anledning så vill de att jag ska ta proverna redan på fredagen inför nästa omgång, hmmm, undrar varför? Jag frågade sköterskan men han hade inget bra svar förutom att de kanske vill ha provsvaren klara inför läkarbesöket. Låter troligt i och för sig.

Idag har jag varit och träffat en ny vän. Vi hade en lunchdate.
Hon fick kontakt med mig genom en av de andra tjejerna i "unga kvinnor gruppen", hon har precis som jag fått återfall av bröstcancern och ville få kontakt med någon annan i samma sits. Och jag har ju tyckt och känt likadant, att det vore skönt att lära känna någon annan här i närheten med spridd bc som man kan prata med och bolla tankar och sådant med.
Så idag gjorde vi slag i saken och träffades. Vi hade mycket att prata om och hepp så hade det gått två timmar och vi var tvungna att åka vidare. Hon var jättetrevlig och jag tror att vi kommer ha mycket "nytta" av varandra om man säger så. Vi kommer att ses igen om lite mer än en vecka, för då har vi sommarfest med bc-gruppen. Ska bli kul. Vi gjorde likadant förra året så det här blir en favorit i repris.

Igår hämtade jag hem två glada skolbarn. Oj, vad glada de var att får börja i skolan igen. Är det inte underbart i den åldern då man tycker att skolan är kul!? Jag minns inte själv när det började att bli jobbigt och tråkigt att gå till skolan, men jag hoppas att den här glädjen håller i sig i många år till.

Inget har jag hört från FK idag heller.