Yogadag

Tjoho, nu är jag tillbaka efter en heldagsutflykt!
Har haft en jättemysig dag tillsammans med Sara och Carola.
Jag blev upphämtad kl. 09.00 i morse och så åkte vi till Wiks slott för vår heldag av yoga - i tystnad!
Ja, ni hörde rätt.
Man fick inte prata med varandra på hela dagen. Vet ni hur svårt det är?
Har ni någonsin prövat att sitta och äta lunch med nära vänner utan att få prata med varandra? Det var en ny upplevelse. Jag som gillar att prata hade lite svårt för att ta det här på allvar och kunde inte låta bli att småfnittra ibland. Kände mig som ett olydigt barn.
Men hur vi löste det var att efter maten fanns det tid för en promenad i det underbara vädret, så då gick vi tre iväg - och pratade för fullt i en halvtimme. Sen var det bara att knipa igen till eftermiddagsfikat, då gick vi också ut och satte oss en bit ifrån de andra så att vi kunde prata med varandra. Busigt va?

Innan jag åkte dit så klurade jag på om jag skulle ha peruken på eller inte. När jag yogar på tisdagar brukar jag inte ha den på, men där är bara cancermänniskor så man är inte udda på någotvis utan hår.
Peruken är ju varm och kliar och inte skön alls att ha på när man blir varm, så jag vill ju inte ha den på egentligen.
Så då tänkte jag, nej - jag lämnar den hemma. Alla dessa okända människor får stirra om de vill, jag orkar inte bry mig. Och - det är ju en tyst dag, så ingen kan ju fråga mig i alla fall om anledningen till mitt kala huvud!!

Själva dagen var jättebra upplagd och inte allt för fysiskt krävande. Dagen började med ett yogapass på två timmar innan lunch. Efter lunch var det meditation och andningsövningar i ett par timmar och sen avslutades dagen efter fikat med ännu ett yogapass. Sen helt plötsligt var klockan 17.00 och dagen var slut. Det kändes bra i kroppen efteråt och bra i huvudet också. Hur ofta tar man sig tid att bara fokusera på sig själv en hel dag? Jag kan även bekräfta att det fanns gott om tillfällen att slummra till under avslappningsövningarna, vilket jag gjorde, och kunde därför orka vara med hela dagen. Perfekt.

Det var en givande dag, kul och intressant att pröva någonting nytt - detta kan jag tänka mig att göra igen.
Stort tack till Sara och Carola som gav mig denna dag!

Jag kom på att jag glömda prata mat i gårdagens inlägg ;).
I fredags var det "Fredags surprise" på leveransmenyn, och en surprise blev det. Vi fick en trerätters måltid levererad. till dörren. Allt var supergott som vanligt. Räkcocktail, fläskfilé i ugn och ananaspaj med glass plus alla tillbehör. Helt underbart och ännu en gång njöt hela familjen av god mat.
Jag känner mig verkligen bortskämd - tack, tack, tack!

Sen igår kväll så fixade Steve till min favoritmåltid igen. Stekt tonfisk - kan inte få nog av det, det är ju precis lika gott varje gång han lagar det.
Igår prövade vi med sötpotatis till och självklart sparris, får aldrig nog av sparris heller. Skulle nog egentligen räcka med bara tonfisken och sparrisen för att göra mig nöjd och glad.

Och idag är första dagen på min Xeloda-fria vecka, nu kommer det att bli en bra vecka, i sju hela dagar kommer jag att få känna mig någorlunda pigg. Fantastiskt!

Mello med resten av Sverige...

Då var det final igen.
I Melodifestivalen alltså. Vi sitter precis som resten av Svergie bänkade framför tv'n och tittar. Jag börjar faktiskt redan bli lite less på låtarna, man har ju hört dem ett antal gånger redan.
T's röst går till Loreen. L röstar på Danny för hon tror att han kommer att bli ledsen om han inte vinner..... och jag tror på båda två.
Snart så vet vi hur det blir.

Idag har L haft en kompis här, bakat muffins och sålt muffins. Ja, det var helt deras egen idé. Jag trodde de ville baka för att sedan fika och äta upp sina muffins. Nej då, de smidde planer bakom min rygg och gick ut och knackade dörr hos grannarna och sålde dem.
De sålde alla tolv och var nöjda och glada efteråt.
Jag vet inte om grannarna var lika nöjda och glada!

T var under tiden inne i stan och lekte med Tindra i några timmar. När jag sedan hämtade henne så stannade jag en stund och fikade och surrade med Ann-Sofie. Jättetrevligt, och gott fika bröd bjöd hon på också! ;)

På vägen hem så åkte vi förbi Gränby C för att ladda upp med smågodis inför kvällen.

Imorgon ska jag yoga hela dagen!
Det är en födelsedagspresent från Carola och Sara, självklart med deras sällskap. Ska försöka att komma i säng i tid ikväll (direkt efter Mello) och sova gott så att jag orkar med hela morgondagen.
Jag har aldrig yogat mer än 2 timmar i sträck förr så det här ska bli spännande. Det gör ju ingenting om det blir lite inslag av djupavslappning, så jag får sova lite.....

Fredag

L vaknade igår och ville inte äta frukost, såg blek ut och sa att hon mådde illa. Det är inte likt henne så det var bara att ta henne på allvar och hålla henne hemma idag. Vet inte om det kan vara någon reaktion på sprutan vi tog i förrgår. Eller så behövde hon bara vila en dag. Vem vet?
Efter lunch ville hon baka muffins. Jag hittade "barnbakboken", så hon kunde göra det själv, vilket hon vill. Jag får INTE hjälpa till. Och hon lyckades bra, det blev riktigt goda chokladmuffins som  vi fick bjuda T på när hon kom hem från skolan.

Vid kvällningen kom som planerat gårdagens matleverans. Malin levererade en supergod tacopaj med sallad, som blev väldigt uppskattad av hela familjen, tack!

Den här veckan har varit väldigt seg och tråkig, har inte gjort något speciellt alls. Så nu ska det bli ändring på det här, jag har bokat in luncher och grejer till nästa vecka, så att det händer lite saker.
Vill inte ha en till sån här apatisk vecka till. Det blir inte bra.
Jag avslutade i alla fall min apatiska vecka med att tvinga mig ut på en promenad på eftermiddagen. Det var bitvis glashalt och blåsigt, men det var skönt. Tur att jag har mina nya gåstavar att hålla mig upprätt med, utan dem hade jag nog halkat och legat på rumpan ett antal gånger!

Ett litet  projekt som jag också har tänkt sysselsätta mig med just nu är att försöka göra en "header" till min blogg. Har ingen aning om hur man gör men det ska jag försökat att googla mig fram till, vi får se hur lång tid det tar och om det blir något. Annars får jag nog ta hjälp av något it-smart person.

Mer än så händer inte just nu, så jag önskar er alla en trevlig helg!

Spruta

Idag är jag lite piggare.
Har sovit riktigt bra i natt för en gångs skull.
Så jag passade på att dammsuga, damma och plocka lite här hemma. Nu när solen skiner syns ju all "skit" så himla väl. Ni ska veta att städa är i-n-t-e en av mina favoritsysselsättningar, något jag helst inte gör. Steve är hundra gånger bättre än mig på att städa.
Så jag vet inte vad som hände idag, vad som fick mig att göra detta. Men det gäller ju att passa på när det känns rätt att städa ;).

Illamåendet har också blivit något bättre nu efter några dagar med kortison. Det är inte helt borta men nu är det hanterbart.

I kväll har vi varit in till stan för att ta sprutan inför Thailandsresan.
Jag var lite orolig för L och hur hon skulle ta det hela. För ett och ett halvt år sedan när vi skulle åka till Egypten totalvägrade hon att ta sprutan. Hon sprattlade som en galning, och det slutade med att vi var tre personer som fick hålla i henne.

Men idag var hon en liten ängel.
Hon hade bestämt sig för att hon skulle ta sprutan utan problem, och det gjorde hon. T  var också jätteduktig.
Vi "firade" med att åka och äta på Max efteråt. Lyxigt va?

Apropå lyxigt så glömde jag att berätta om min otroligt fyndiga födelsedagspresent som jag fick av Linda och Malin. Presenten var en veckas färdiglagad middag levererad hem till vår dörr varje kväll.
Lyxigt va? Igår kväll fick vi första "leveransen". Jättegott var det.
I morgon kommer det en ny måltid.
Hur skönt som helst att slippa laga mat i en hel vecka!

Nu har jag nedräkning till lördagkväll. Då tar jag mina sista dos Xeloda för den här omgången och ser fram emot en något piggare vecka nästa vecka. Jag hoppas i alla fall att det blir så.

Status?

Jag har börjat att fundera mer och mer på statusen i min kropp.
Förra året när jag fick Taxol och var med i studien så visste jag att var åttonde vecka så gjordes en röntgen för att kolla om det fungerade eller inte. Nu inser jag hur skönt det var att veta att jag blev kontrollerad med jämna mellanrum. Sen att cancern spred sig ändå är väl en annan historia...

Men det kändes tryggt och jag gick inte och funderade så mycket på det.
Just nu är det annorlunda.
Var strålningen lyckad?
Mår jag illa nu för att jag har blivit strålad eller mår jag illa föra att strålningen inte var lyckad?

Xeloda - cellgifterna som gör mig såååå apatisk.
Kroppen vill helst bara sitta på soffan och göra ingenting och sova.
Jag försöker att boka in luncher och lite sånt, men det är jobbigt, för jag blir alltid så trött. Men jag vet att jag behöver träffa folk och jag VILL framför allt träffa folk.

Jag saknar att jobba lite, att få känna sig behövd, men just nu skulle det inte fungera. Min hjärna skulle inte klara av att fokusera och ha koll på saker, det skulle bara bli fel. Just nu orkar jag inte ens åka in till jobbet och fika. Nu när jag tänker efter så ska jag verkligen göra ett försök nästa vecka. Då har jag Xeloda-paus, och är förhoppningsvis lite piggare. Ja, så blir det.

Bara tanken på att jag måste göra något en kväll är jättejobbig, för jag vet hur trött jag är då. Jag måste planera hela dagen runt det så att jag sover länge och under dagen för att över huvudtaget orka ta mig ut på eftermiddagen/kvällen. I morgon har vi tex planerat att åka och ta Twinrix-sprutan hela familjen när Steve kommer hem från jobbet. Egentligen är ju det inte så jobbigt, men just nu känns det som ett jätteprojekt.
Så borde det ju inte vara.

I slutet av april kommer jag att få göra en röntgen av buk/thorax och huvud. Sen får jag antagligen reda på svaret någon vecka efteråt. Jag har inte fått någon kallelse än med exakta datum, men jag har frågat två gånger om det är planen och båda gångerna så har de sagt att det blir definitivt en röntgen då. Så nu är det bara att vänta. Och vänta, det är något man lär sig i den här branschen från dag 1. Om de bara visste hur det känns att gå och vänta på prov och röntgensvar. En dag känns som en vecka. Speciellt i början när man inte vet någonting. Jag är väl lite härdad vid det här laget och förväntar mig inte några svar på studs, då blir det lite lättare i alla fall. Men inte mycket.

Det röntgensvaret känns i alla fall som ganska avgörande för mig, då vet jag ungefär vad jag har framför mig och vad jag kan förvänta mig. Just nu vill jag inte ens planera sommaren, för jag vet inte hur jag kommer att må då.

Innan dess så måste jag försöka att fokusera på allt roligt jag har framför mig, och påminna mig själv om vad jag har just nu som är bra och positivt i livet. Då blir det i alla fall lite lättare.

Mora

Då så var jag hemma igen.
Vi kom upp till Gesunda vid fem-tiden i fredags. Sedan dess har vi njutit av lugnet och det fina vädret. Slappat och haft det skönt.

Jag har svårt för att sova i bilen så där blev det inget sova av, så väl framme la jag mig nästan direkt på soffan en liten stund. Under tiden gjorde de andra eld i vedspisen så vi fick lite värme i stugan och hade  värme att göra i ordning maten på, som blev en underbar marinerad laxbit med klyftpotatis. Mmmmm jättegott. Än en gång så tycker jag det är så synd att jag mest mår illa nu för tiden, för den här laxen skulle jag annars kunna ha ätit en himla massa av.

Vi firade även Catharina eftersom hon har fyllt år i veckan och vi inte har haft chans att fira henne. Det blev en liten muffinstårta, fin va?

Och till det en kopp te!

Sen på kvällen blev det mest att slöa på soffan och bara vara. Jätteskönt.
Jag tror vi somnade redan runt tio-tiden. Vilka partypinglor vi är va?!?

I lördags så åkte vi in till Mora för att strosa runt lite och äta lunch innan vi åkte tillbaka till stugan för att sova (!) lite och slappa igen. Och ni ska veta att tiden går fort när man slappar för helt plötsligt vad det matdags igen. Lina gjorde en oxfilé pasta som var gudomlig. Sen var det bara att slå sig ner framför TV'n och andra chansen. Vilken skit om jag får säga det! Inte en enda bra låt och de som gick vidare var bland de sämre tycker jag. Men, men, ingen har tvingat oss att titta på det heller!

I går så åkte vi in till Mora igen för att vara del av Vasaloppsstämningen. Vi hade ett himla flyt och kom till målområdet ca 5 minuter innan de första gick i mål och smög in mellan läktaran och helt plötsligt så hade vi nästan första parkett. Det var härlig stämning.

Efter lunch bar det av hemåt igen.
När jag kom hem fick jag världens längsta och största kram av L, efter en liten stund tittar hon på mig med tårar i ögonen och säger
- Mamma, jag har saknat dig så mycket så jag är ledsen nu!

Åh, vad det gör ont i mammahjärtat, om hon bara visste....

När jag laddade upp mina senaste foton till datorn så hittade de är korten som jag tog förra helgen på barnen innan de skulle iväg på ett disco-kalas. Båda två höll på ett bra tag med att göra sig fina och sen ville de posera.

Nu har jag precis pratat med onkologen.
Jag är så less på att må konstant illa och när de ringde för att höra hur det går med den här omgången Xeloda så passade jag på att nämna det.
Hon ville konsultera en läkare och efter 10 minuter ringde en läkare tillbaka.
Han vill att jag ska börja ta kortison igen i ett par veckor. Han tror nämligen att illamåendet beror på att mitt nedtrappningsschema av kortison efter strålningen gick lite för fort.
Jag som var så nöjd att jag äntligen blivit av med kortisonet, och nu måste jag börja igen!

Packad och klar!

Nu bär det strax av mot Dalarna.
Mina systrar och jag ska åka upp till Anderssons stuga och umgås i helgen.
Mamma skulle egentligen också följa med, men nu har hennes man Dick fått vinterkräksjukan och är inlagd pga det.
Och det var läkarna som avrådde henne från att följa med, eftersom hon eventuellt också kan ha det på gång och då är det inte bra att umgås med mig som får cellgifter. Trist tycker jag, samtidigt som jag är glad att jag inte utsätts för risken att bli smittad.
Men, men, vi får boka in en ny helg och hoppas att vi alla är "friska" då istället!

Jag har tittat på SMHI och prognosen för helgen är solsken och grader runt nollan, härligt. Nu måste jag ta mig ut och promenera, mina nya gåstavar är också packade.

Igår hade jag en lugn dag igen, sov mest egentligen.
Anna kom förbi än en gång för att hålla mig lunchsällskap, och jag säger som vanligt - alltid lika trevligt, tack Anna!
Det jobbiga just nu är att jag hela tiden mår mer eller mindre illa av cellgifterna, så nu uppskattar jag inte mat längre som jag gjorde för några veckor sedan.
Med hjälp av Primperan så går det att äta, men det blir inga mängder.

Smärtan i armen har börjat att släppa lite, jag hoppas att det också betyder att blodproppen har börjat släppa. Nu kan jag sträcka armen rakt upp utan att det gör ont - framsteg!
Jag har tagit sprutorna i en vecka nu, och läkaren sa att det tar ca ett par veckor innan proppen är borta, så det verkar gå åt rätt håll. Skönt!

Ha en skön helg allihopa - njut av livet!