Hemma idag igen

Idag är lilla miss L's feberfria dag.
Det verkar som att hon kan gå till skolan i morgon. Vad hon har längtat. Men den dumma febern har inte försvunnit förrän nu igår. Varenda dag har hon haft runt 38 grader, och då får man inte gå till skolan!
Fingers crossed för i morgon.

I lördags var det 40-års fest. Hade jättetrevligt och det var mycket trevligt folk där. Lite tråkigt bara att vara nykter på en sådan tillställning när alla andra festar till. Fördelen är, som jag har nämnt förr, att jag kan köra hem och man slipper att stå i kylan och vänta på nattbussar!
Och tankarna går till min egen 40-års dag som det inte är så långt kvar till.
Vill jag ha fest?
Eller vill jag åka bort?
Vad vill jag?
Vad vill vår ekonomi?

Jag känner mig lite stressad på sistone, min "att göra lista" är flera kilometer lång. Det är så himla mycket som "måste" göras och fixas just nu. Tex avslutningar, biljettköp, byta däck, laga stenskott, boka bilservice, byta hemförsäkring, betala dittan och datten, ringa dittan och datten, utvecklingssamtal, tandläkarbesök, fixa, fixa, fixa.
Ja - ni förstår kanske vad jag menar.
Försöker att inte stressa över det, för det är egentligen inget som världen kommer att gå under av om det inte blir gjort. Men det är svårt att släppa det när saker behöver göras.

Det viktiga just nu är egentligen bara min röntgen på onsdag, och att den visar gott resultat!

Hemma

Ännu en dag hemma med L.
Idag är hon dock piggare och kan förhoppningsvis gå till skolan i morgon. Själv har jag tänkt att jobba imorgon. Ska bli skönt att komma ut och träffa folk.
Jag vill även hinna titta lite i affärer och kolla om jag hittar något snygg top eller klänning. På lördag är vi nämligen bjudna på 40-års fest. Barnen ska sova hos syrran.
Ska bli kul att få komma ut bara Steve och jag, utan barn, för att roa oss. Det blir inte så ofta. Bara jag lyckas hålla mig vaken hela kvällen....
Men jag vill i alla fall ha något fint på mig, och efter att gått upp några kilon så är det inte så mycket i garderoben min som passar längre som det ska.

Fick precis ett samtal från min forskningssjuksköterska, min DT-röntgen blir på onsdagkväll nästa vecka. Och sen får jag svaret på onsdagen efter vid mitt läkarbesök.
Att vänta en vecka låter inte så länge, men det här gången tror jag att det kommer att kännas längre än vanligt-

Så!

Done.
Svårare än så var det inte.

Fegis

Idag var det egentligen meningen att jag skulle följa med T till skolan hela dagen. Och det har hon verkligen tjatat på mig att jag ska göra det.
Men så är det ju sjuksäsong för det flesta och lilla L är nu förkyld och har haft feber i två dagar, så jag blev hemma här idag istället. Det får bli en lugn dag och jag får fixa och dona och sånt.
Nu är det bara att boka in en annan dag istället, annars kommer T's besvikelse bli alldelse för stor. Även mitt samvete kommer annars att lida.

Nu börjar tankarna att komma inför min nästa DT-röntgen som är nästa vecka. Jag vet inte hur fort metastaser kan växa, men eftersom jag har haft uppehåll nu den här omgången, ca 4 veckor, så vet jag inte vad som händer i min kropp. Tänk om metastaserna börjar växa på en gång!?
Det syns ju även på markören när jag tar min blodprover fredag nästa vecka. Den gick ju så stadigt ner hela tiden, tänk om den gör en tvärvändning uppåt igen?!
Det blir många "tänk om" och det är just det som är svårt att släppa.
Jag försöker att inte lägga energi på det, utan bara vara i dagen, varje dag.
Det är min överlevnadsstrategi, att ta en dag i taget.
Men ibland är det svårt att styra över hjärnan, den har en förmåga att "hitta på" konstiga saker ibland.....

Nu ska jag ringa det där samtalet som jag har fegat ur från sen i måndags....bit ihop...det är bara att göra det, och sen så är det gjort, eller? (och nu när jag skriver det här så måste jag ju göra det!)

Bättre?

Tro't eller ej, men jag tror min hals börjar sakta, sakta bli lite bättre.
Rösten är nästan normal ibland nu när jag pratar.
Fantastiskt!
Jag har ringt ett antal gånger till öron-näsa-hals på Ackis för att se om det finns någon återbudstid, men det har det inte gjort. Jag har ju luskat rätt på att Läkaren jag ska träffa har bara mottagning 2 dagar i veckan och är väldigt populär, så jag visste att det skulle bli svårt.
Men nu känns det inte lika akut längre, så vi får se om jag fortsätter att ringa eller tålmodigt väntar till 1 december.
En av gångerna jag ringde försökte jag i alla fall få reda på vad det är som är felet med halsen, men det kunde inte sköterskan på tråden se. Så det är nog det som ska bli mest spännande när jag väl kommer till läkaren, vad är min diagnos?

Lillasyster med barn har varit här och lekt och sovit över i helgen. Det är alltid kul att träffas och umgås. Det blir egentligen inte så ofta som man vill med allt annat som man ska ha tid för i vardagen. Så det gäller att passa på när man har en "ledig" helg utan alla aktiviteter som gör helgerna väldigt uppbokade. Men nu är höstlovet över och alla aktiviteter drar igång igen för en slutspurt fram till jul.

Just nu tänker jag mycket på att jag har haft mitt återfall i ett helt år.
Den här tiden förra året så hade jag strålats klart mot smärtan i ryggraden och hade en massa problem med biverkningar av det. Kunde inte äta ordentligt för strålningen kom även på matstrupen. Benen i bröstkorgen svällde upp så att det gjorde så ont att det var smärtsamt att andas ett tag.
Det var en hel procedur att få på sig strumporna och skorna pga värken i ryggen inte hade försvunnit än, och jag hade haft den i nästan ett halvår.
Samtidgt som hjärnan gick på helvarv fortfarande efter att ha fått beskedet, för att smälta beskedet, och för att inte vad som kommer att hända med mig.
Det var lite motigt då.
Nu har det redan gått ett år, och det har varit ett bra år.
Mycket bättre än jag någonsin kunde tro när jag fick reda på att "skiten" var tillbaka.
Frågan är, hur många fler sådana här år kommer jag att få?
Om det ändå fanns någon som kunde svara på den frågan så att jag i alla fall vet.

Hela helgen har jag även tagit sats och laddat inför ett jobbigt telefonsamtal som jag måste göra idag, jag vet att det kommer (förhoppningsvis) leda till något positivt, men det är jobbigt att ta första steget.....

Livet

Igår var vi på Farmors begravning.
Vi var bara familjen som var där. Det blev en fin stund och jag tror farmor är lycklig vart än det är hon är just nu.
Prästen sa några ord om henne och om livet.
Meningen som fastnade i mitt huvud var "idag är en gåva - i morgon är en möjlighet".
Tänk så skört livet är.
Nästan alla barnbarnsbarn var med.
Barnen hade många frågor

-Vart är gammelfarmor nu?
-Får vi se gammelfarmor?
-Flyger gammelfarmor omkring bland änglarna nu?

Jag försökte att svara på alla deras frågor, men jag tycket det där om att vart man tar vägen när man dör är svårt, för jag tror inte på att man bara begravs och är borta. Jag tror själen lever vidare på något vis någonstans. Det försöker jag förklara för barnen, men tycker ändå att det är svårt att göra det på ett sätt så att de förstår.

Och idag när vi satt och åt frukost så kom en annan fråga som jag väntat på ganska länge....

-Vart är bebisen innan den kommer in i magen?

Så då var det att försöka berätta det på ett enkelt men sant sätt.
Följdfrågan blev

-Kan barn göra barn med varandra?

Självklart sa jag nej och försökte förklara varför inte det går. Sen tog frågorna slut, men man vet aldrig, helt plöstligt dyker det upp igen och så får man vara beredd på att ge svar. Livet är stort.

Illa, jag mår illa

Nu minns jag den enda dåliga saken med att ha uppehåll från cellgifterna.
Jag är konstant illamående.
Precis som när man är gravid, det sitter i halsen hela tiden.

Och när jag mår så här så får jag flashbacks till innan jag fick återfallet. Då gick jag också runt och mådde så här hela tiden utan att veta varför.
Annars så är ju illamåendet en välkänd biverkning av cellgifter, så jag tycker det är konstigt att det är precis tvärtom för mig. Jag tog upp det med min läkare för ca 1 år sedan och då skickade han mig på en hjärnröntgen på en gång, för tydligen kan det också vara ett tecken på tumörer i huvudet.
Det var skönt när svaret kom tillbaka positivt. Ingen konstigt i knoppen.

Men nu så mår jag illa i alla fall. Så jag har jag börjat knapra Primperan, tabletter mot illamående, och de funkar ganska bra.

I måndagskväll så ställde vi ut pumpan och tände ljus och gjorde mysigt. Vi hade även laddat med godis till barnen som jag trodde skulle komma och ringa på dörren. Men jag blev lite besviken, det kom bara ett par barn! Jag trodde det skulle komma flera.

Och så två små söta djävular.....