Sov gott

En vecka går fort och nu sitter jag här igen, för ?? gången.
Jag har tappat räkningen för länge sedan, men vet att det är väldigt många gånger. Förra veckan var mina blodvärden lite låga så det sänkte dosen av cellgifter.... jag märker ju ingen skillnad själv, men det är ju ett bevis på att min kropp börjar bli sliten och har svårare att återhämta sig under veckan.
Jag frågade idag hur veckans värden såg ut, och de var fortfarande låga, men inte tillräckligt låga för att ställa in dagens behandling. Så det får jag väl se som något positivt.

Jag bad även sköterskan att läsa min journal och vad läkaren på öron-näsa-hals hade skrivit efter fredagens besök hos honom, eftersom jag inte förstod mycket själv av vad han sa.
Det hon kom fram till var att mina stämband har förlorat "spänstigheten", därför är jag hes och att det kan ha ett samband med biverkningar av cellgifterna.
Slemhinnorna påverkas av cellgifterna och det har jag märkt av ganska mycket. Speciellt i näsan. Jag har alltid blod i näsan och snoret rinner konstant, som en kran.
Hur jobbigt som helst.
Jag låter som ett dagisbarn som går och drar in snor hela tiden, men det går inte att stoppa. Jag snyter mig och två sekunder senare så bara rinner snoret ur näsan igen.
Hon kunde också se att en remiss blivit skickad, men ingenting om hur länge det kan ta innan jag får komma till en "halsspecialist".
Så jag kommer att låta så här ett tag till enkelt.

Igår träffade jag en gammal kompis, vi åt en pizza tillsammans och pratade och pratade och pratade, inte ett dugg bra för halsen, men det var det värt.
Vi hade mycket att ta igen för vi har inte träffats på nästan två år.
Jag berättade även om min cancer som kommit tillbaka och självklart så blev hon ledsen, jag hatar att göra folk ledsna.
Jag vill inte att andra ska vara ledsna pga mig, men tyvärr så är det ju så den här skitskjukdomen fungerar! Själv har jag lärt mig att leva med denna prognos nu och blir inte så ofta ledsen pga det, men det är när jag berättar för andra om cancern som jag själv blir påmind om hur j-ligt det egentligen är med cancer!!

Gårdagen avslutades med tråkiga besked.
Min farmor, som var 92 år, dog igår.
En riktig krutgumma som har varit hur klar som helst i huvudet och har bott själv i en lägenhet tills för ca några månader sedan. Men när jag var och hälsade på henne sist när hon var på ett vårdhem så såg jag att hon började närma sig slutet, hon tycket livet var jobbigt.
Och igår natt somnade hon in för gott.
Sov gott Farmor, vi ses i himlen.